Året 2008

Tanken är väl kanske inte att jag ska fläka ut mig allt för mycket här, vem har någon glädje av att jag gör det egentligen? Det känns dock en smula oundvikligt om man ska sammanfatta detta året. Jag gör mitt bästa för att låta bli i vilket fall som helst.

Vad som skulle bli det bästa året jag varit med om kom av sig ganska snabbt. Ett makalöst trevligt nyårshäng hos min favoritfamilj följdes av någon slags tristess och allmän förvirring under årets första månader. Såg the Mars Volta på Cirkus, bra var det. På detta följde en upprivande separation och ännu mer förvirring. Desillusionerad är nog det bästa ordet för att beskriva sinnestillståndet som följde. Mina vänner visade sig, föga förvånande, vara världens bästa människor.

Bytte jobb till samma värv fast i en annan del av staden och träffade ett gäng människor som visade sig bli bra vänner. Tog en tripp till Köpenhamn och såg Silver mt zion (thee memorial blablabla band orchestra) och det var ganska bra. Såg the Kills på debban och det var bra.

Mina vänner Frippe och Johanna fick en välskapt dotter och jag blev genast en djupt hedrad gudfader.

Såg Nick Cave på Annexet och jag var ganska full. Vi släppte även en skiva och åkte på en väldigt lyckad turné. Var fortfarande ganska förvirrad och åkte på en sjukt upplyftande turné med the Sound oe, turistande och väldigt underliga episoder varvades med pepp och to soon-skämt.

Såg Icarus Line på debban och det var deprimerande dåligt. Hade mat och sprit-fester och det var sinnessjukt kul. Hängde i Skåne någon vecka och läste böcker i gott sällskap.

Hösten malde mest på vill jag minnas. Spelade Rock band i Eskilstuna Kuriren och citerades när jag utbrast "Jävlar vad jag är bra på mina Lasse-synkoper!". Hade ett par Guitar hero-häng med Linda och Cristian, är inte bra alls på det spelet. Min dator dog och återupplivades och samma dag som jag fick den åter så dog min iPod. Vänners förhållanden tog slut och andra blev med barn och det hela slutade i en hel massa snacka skit-öl. Åkte på turné igen och det var lyckat även den gången. Såg Lightning bolt och det var bra trots att man inte såg någonting.

Det släpptes en massa skivor under året och jag blev även presenterad för en massa andra skivor som var bra. Battles till exempel. Nya David Sandström overdrive-skivan bjöd på sjukt bra gubb-pop och nya the Kills-skivan var bra även den. Les savy fav lyckades med bedriften (med tanke på att de är ett ganska tattigt liveband) att släppa en liveskiva som grep tag om mig direkt.

Jag är fullt medveten om att jag har glömt/åsidosatt en hel massa saker som alldeles säkert var av stor vikt detta år men jag känner att år 2008 inte är värt mer tanke och möda än såhär. Kort och gott: det har på många sätt varit ett jävla skitår men det har samtidigt varit mer givande och roligt än vad jag har varit villig att erkänna under resans gång.

2009 blir säkert hur bra som helst. Vi spelar in en ny skiva, jag startar ett nytt band och börjar plugga. Redan där känns allt ganska lyckat. Väl mött 2009.

Arbetskonversation

På jobbet 09:00 imorse:
- Du kunde väl ha varit relativt nykter när du kom hit i alla fall.
- Jag är relativt nykter.
- Nej det är du inte...

De ofrivilliga

De ofrivilliga kallas i pressmaterialet "tragisk komedi eller komisk tragedi". Jag kan inte mer än bocka och buga när jag ser en sådan träffande beskrivning. Det var faktiskt en alldeles utomordentligt bra film. Gitarrmongot var kanske en underhållande film för stunden men det här var ju en bra film på allvar. Bland de bättre jag har sett på riktigt länge. Hype. Det var allt som oftast begrava ansiktet i händerna-pinsamt, man hörde hur folk hämtade andan mellan scenerna. Gå och se. Maria Lundqvist var med och spelade sig själv. Jag satt och kittlades av tanken på att de skulle säga "är det inte du från Tito Beltran-rättegången?" men det hände aldrig.

Det bästa med hela biobesöket var ändå att Björn Granath satt precis framför mig. Jag råkade böka lite med mina långa ben ett par gånger så att de stötte in i Björns ryggstöd och han såg irriterad. Björn läste eftertexterna jättenoga, kanske tänkte han att de använde samma sminkös som sminkade honom i Jönssonligan och den svarta diamanten. Kanske inte.

Home from home

Jag har åkt runt i europa i ett par veckor och lyssnat på p3 dokumentär. Det hände både det ena och det andra, bland annat testade våran buss positivt för amfetamin när polisen gjorde något slags csi-tops-test. Jag är trött och ska gå upp helt ohemult tidigt imorgon så det blir inte så mycket mer än så idag. Jo, en sak till, österrikisk visdom:



" I think you should quit the band and start studying"

På något underligt vis tog jag det som en komplimang.

Konversation igen

På en bar i Weiden en natt i december:
- How come you don't drink alkohol?
- Because the last time I did I tied my best friends hands together and poured wine all over him before I tried to set him on fire.
- ok...

Ok, jag lever.

Ville bara meddela det. Av ren lättja sket jag i att ta med mig datorn. Det var för jobbigt att bära ut den till bilen.

Lyssnade på Chinese democracy idag, det var ett jävla skitalbum.

Det får räcka så för idag.

Nu vet jag vem Mats Helin är, han jobbar på Dramaten.

Tomatskämtet

Mia: Vincent, do you still want to hear my Fox Force Five joke?
Vincent: Sure, but I think I'm still a little too petrified to laugh.
Mia: No, you wont laugh, 'cus it's not funny. But if you still wanna hear it, I'll tell it.
Vincent: I can't wait.
Mia: Three tomatoes are walking down the street- a poppa tomato, a momma tomato, and a little baby tomato. Baby tomato starts lagging behind. Poppa tomato gets angry, goes over to the baby tomato, and smooshes him... and says, Catch up.

Tomatskämtet
På engelska: en habil ordvits och ett helt ok (nåja) skämt.
På svenska: En tråkig vits, knappt ens en sådan. Vadå kom ketchup så går vi? Ingen finess alls.

Jag var på en angenäm middag i lördags och vi diskuterade detta. Efter en del diskuterande kom vi fram till följande revidering av vitsen: Ett gäng tomater var ute och gick, helt plötsligt blev de överkörda av en bil. En skolklass kommer gående och läraren tittar förfärat på marken varpå han utbrister "passera tomaterna".

Kanske inte perfekt men lite i rätt riktning. Jag var en liten stund inne på att en charterbuss var boven i dramat och reseledaren sade "vi passerar tomater".

Lost in translation

Ibland kallas jag språkHitler. Jag ser dock inget fel i att sträva efter att saker ska vara korrekta. Det förhindrar inte att jag tycker att det är hemskt roligt när det blir fel. Jag kan till och med ligga hemma i soffan och skratta högt för mig själv, det gjorde jag igår när jag tittade på Prison Break avsnitt tio av säsong fyra. Avsnittet i fråga hade textats av några som påstod sig stå för de bästa undertexterna på internet. Bara detta påstående gjorde ju allt lite extra roligt när följande översättning dök upp:
"I would like to offer you a really big favour"
blev
"jag skulle vilja erbjuda dig en riktig björntjänst"

Inte helt ok skämt

Att gå runt på IKEA med ett långt blockljus och leka att det är en batong är helt ok. Att leka att man är polis och fråga "Hur var det här då?" är ganska roligt. Att kalla ovan nämnda stearinklump för Papa Dee-ljus är att ha närmat sig gränsen för vad som är inom smaklagarna med stormsteg.

Gravöl

Var och tog en pizza och en öl på Åsens pizzeria på kvällskvisten igår. Det är lite märkligt hur sådana ställen drar till sig ett visst alkisklientel. Ganska många av mina barndomsvänners föräldrar var riktiga pizzeriaalkisar. När jag var i tretton-fjortonårsåldern spenderade vi (mitt lilla gäng) en ganska stor del av våra fredagar med att sitta på lokalpizzerian och titta på när mina kompisars föräldrar dyngade ner sig. Ibland började de bråka och det blev ganska pinsamt och ibland skulle det dansas på borden och det var också ganska pinsamt. Väldigt ofta skulle det klappas (lite för hårt och lite okontrollerat) på kinden och berättas att man var en bra kompis för folks söner. Jag satt mest där och tyckte att det var underhållande och att det var rätt skönt att inte mina egna föäldrar deltog i dessa aktiviteter.

Åter till gårdagskvällen. Det var livad stämning inne på pizzerian, det diskuterades hejvilt och själv hade jag svårt att göra mig hörd därinne. Det är inte på många ställen som folk delar med sig av sanningar i den uträckning som de förekommer på dessa ställen. Det var som sagt livat. När en av deltagarna i det ganska stora och högljudda gänget reste sig och skulle gå (jag vill poängtera att detta var runt halv åtta på kvällen) började han vifta med en tavla och snacka om att man skulle minnas en man som jag tror hette Björn. Tavlan innehöll ett fotografi där en ganska tjock man var avbildad och mina fördomar säger mig att han spenderat en försvarlig del av sina dagar på liknande pizzerior. Tavlan skulle senare hängas upp i "garaget" berättades det, det var oklart för den oinvigde vilket garage som åsyftades men det högljudda gänget var helt klart med på noterna. Den högst rimliga slutsatsen man kan dra är att de varit på begravning och sedan var på en pizzeria för att dricka öl till den bortgångnes ära. Jag tyckte att det var fint på något vis.

Skulle det hända mig något tycker jag att ni, mina vänner, ska gå ut och dricka veckans på något sunkigt ställe och bara snacka livet. Broder Tuck till exempel. Vill ni sedan hänga upp en tavla med min bild på i något garage så ser jag det bara som en bonus.

Guilty pleasure

Jag erkänner inte detta så ofta men jag är inne på 1000 apor-siten lite oftare än vad som kanske är sunt. Det där var kanske att slå lite väl hårt på den stora trumman redan från början men jag går in och läser lite nästan dagligen och det är inget jag säger till folk. Jag tycker att de är ganska vidriga de dr Schulmanbröderna. Först trodde jag att jag tyckte att de skriver bra men det gör de egentligen inte. Fast ibland glimrar de till i helt briljanta formuleringar, det är jag den första att tillstå. Ibland är de roliga också - det är inte så ofta men ibland händer det. Allt som oftast beter de sig mest som ett par uppmärksamhetstörstande snorungar. De är lite som Bam Margera (som jag vid åtskilliga tillfällen utnämnt till världens äldsta snorunge) fast i den svenska medialekstugan (jag lägger in en parentes mitt i denna klyschan mest för att avdramatisera lite, härligt va?) runt Stureplan. Det ska liksom provoceras mest för provocerandets skull och oftast blir det inte roligt alls. Det som är lite jobbigt tycker jag ändå är att man märker ganska snabbt att det är ett par intelligenta människor man har att göra med här men att de fullkomligt slänger bort hela sin talang på att reta Marcus Birro. Det är lite som Filip och Fredrik, som jag tycker är absolut bäst när de är seriösa(re).
Jag kom att tänka på detta igår i samband med att min egen bror startade en sån här sak; "nu är vi ju som Schulmanbröderna" utbrast jag och han höll med fast man nästan överdriver om man säger att det stämmer marginellt. Här är han: http://skottimorkret.wordpress.com/ Kolla in den, jag brukar kalla honom ett geni ibland.

Fantastiskt, jag firar att detta inlägg är ganska tråkigt med att vara sparsam med radbrytningarna.

Nu kör vi (snart)!

Semestern är över, nu kör vi. Snart. Min dator är lagad och hel, hade dock inte gjort någon back up så all information är helt förlorad. Som om inte detta var nog avled min ipod, där är också all information förlorad - nästan 20 gig musik och lite dokument och saker. Mitt liv börjar om på nytt nu. Det är som den där kejsaren i Kina som arrangerade bokbål för att historien skulle börja med honom, nu börjar min nya tideräkning. Nu kör vi!*

Jag firar nystarten i mitt liv med en bild, gissa band:

Mer konversation

- Du, din gylf är jätteöppen
- Ja, jag har varit på barnkalas
- Va? hahahaha
- Öh oj, jag menade tjejkalas

Skamgrepp

Michael Douglas i sitt esse! Kanske borde förklara mig med att jag fastnade framför tvn och att jag inte har så många kanaler, kunde tillägga att min dator (fortfarande) är på lagning. Det blir inget av det. Jag såg just Skamgrepp och så är det med det. Ja, jag kunde ha tittat på en bra film men jag tittade på Skamgrepp. Och: Michael Douglas är en underskattad skådespelare.

En annan sak jag tänkte ta upp med denna film är hur härligt det är när teknologi känns daterad. Filmen är från 1994 och utspelar sig på ett hårdvaruföretag i Seattle, det refereras även friskt till Silicon Valley. Företaget utvecklar en toppmodern cd-romläsare (!) som heter Acramax (eller något liknande) och ska revolutionera marknaden. När de kollar sin mail är det så gulligt så det är inte klokt. Och väldigt högteknologiskt. Michaels mobiltelefon är ett kapitel för sig, displayen ser ut som om den borde sitta på en klockradio. Kan vara skönt att tänka på teknologiska landvinningar, allt känns så lätt när man tänker på hur det var förr. Om tio år kommer jag sitta här och skratta åt telefonen och datorn jag har idag. Ipoden har folk nästan börjat skratta åt redan fast jag bara har haft den i tre-tyra år. Jag minns när pappa köpte sin första dator, en Macintosh performa 450, det var en kraftfull best med 25 mhz processor och 120 mb hårddiskutrymme. Vi hade starkaste datorn i kvarteret där en liten stund. Sen var vi ju ballare än alla andra eftersom vi hade Mac men det hade man inte riktigt förstått ännu.

Människor i min morfars generation (folk som med rasande hastighet närmar sig hundrastrecket) hävdar envist att ingen annan generation kommer få uppleva samma teknologiska landvinningar som de har gjort. Där tror jag att de har fel. Nog för att det måste ha varit omvälvande att bevittna intågandet av bilar och tv-apparater så kan ju inte framstegen vara slut här. Under slutet av 1800-talet satt de säkert nöjda och belåtna när de tänkte på att de hade sina ånglok och, vad vet jag, elden kanske. Inte kunde de ana vad som komma skulle, lika lite som vi kan nu. Jag gillar att åtminstonde gissa, för något år sedan hade jag en ganska eldig diskussion om huruvida det var möjligt att en fungerande teleportör skulle uppfinnas under vår livstid. Jag var pro. Jag har inte riktigt någon poäng med detta men: bring it on. Överraska mig.

ang högskoleprovet

Meningen var egentligen att det skulle gå bättre än förra gången, inte marginellt sämre som nu blev resultatet. Skam den som ger sig, jag kör igång hårt i vår igen. Ett konstigt prov det där när jag tänker efter, jag förstår inte riktigt vad det mäter. Jag är bra på att veta vad ord betyder, det har jag förstått att det mäter.

Två konversationer

Seven eleven, Götgatan, Stockholm natten mellan 17 och 18 oktober runt 02:00
- Ööööh, jag vill ha folköl
- Vill du ha lösa finns de i kylen därborta, vill du ha sex så finns det bakom disken
- Ok, jag tar sex
- Wooo, sex bakom disken
- Ja...
- Åååh, jag ska också ta sex bakom disken
- Hm
- Vad ska du ha? Kom igen, sex bakom disken
- Ja...
- Vad kostar sex bakom disken?
- 70 kronor

Slussens tunnelbanestation, Stockholm natten mellan 17 och 18 oktober runt 04:30
- Får jag ta en folköl av dig?
- Nepp, jag har bara två kvar.
- Komigen!
- Vill du höra en pest eller kolera?
- ?
- Skulle du hellre knulla med din egen mamma eller börja varje dag med att äta liite av din pappas bajs?
- Vafan säger du?
- En pest eller kolera
- Vad fan säger du om min mamma?
- Alltså i teorin...
- Vafan drar du in min mamma i det här för?
- Alltså inte din mamma riktigt, mer teoretiskt...
- Jävligt onödigt att dra in min mamma i det här!
- Mmmm...
-

Svackan

Känner att jag kommit in i en svacka på blogg-fronten. Kanske på andra håll också när jag tänker efter. Hösten suger musten ur mig, min lägenhet fryser ned mig. Helgen däremot bjuder på flertalet festligheter: högskoleprov, omställning till vintertid och fester både här och där. Tänkte för en gångs skull ta det lite piano eftersom jag jobbar på söndagen.

Det här kan vi kalla ett litet mellaninlägg, som den senaste Paul Auster-boken, mest ett bevis på att man lever. Den stora skillnaden är kanske att jag skrattade högt flera gånger när jag läste den boken. Jag får besked om datorns vara eller icke vara i nästa vecka. När jag får en okej dator ska den här loggboken blomma ut, leva upp och bara frodas i största allmänhet.

Exil

Gick i exil. Flydde till tunan. Firar att jag är ledig med att jobba.

Nya skivan med David Sandström Overdrive är ungefär lika bra som jag hade förväntat mig. Och lång. Slängde igång den när jag väntade på bussen vid Skuru skola i Nacka, väntade på tuben i en kvart i Slussen och hade ändå en låt kvar att lyssna på när jag kom hem. Ska nog skriva mer om den vid ett annat tillfälle. Just nu känner jag att det får räcka så.

Mac und macka

På datorfronten intet nytt. Jo okej - litet nytt - det skickas papper.

Var lite sugen på att uppgradera och lyxa till det men jag väntar nog lite med det. Jag verkar vara en av få som tycker att de nya macbookarna ser helt ok ut. Fredo (åsiktsmaskinen) tyckte att den såg ut som "min jävla Acer" och min pappa (som oftast är nästintill överdrivet positiv till apple-relaterade saker) använde begreppet överdesignad. Till de som har visat sig positiva (inte odelat men ändå peppade) hör Pesa, Dega och jag. Jag är alltid positiv.

Blev just erbjuden 40 spänn för min frukostmacka. Jag kontrade med att försöka höja till 50, dojjan var ju trots allt väldigt hungrig. Sen började jag tänka på moral och sådant. Han ville inte gå upp till 50 och jag kände att jag inte ville backa i det läget. Sen började jag tänka på moral igen. Jag har väl egentligen inga skrupler när det gäller att sälja en macka på det viset. Till det priset. Det var ju inte direkt så att jag begärde en avsugning av en hemlös för min ostsmörgås. Hade han inte börjat tjafsa om pengar hade jag nog delat med mig av min macka.

Stilbyte

bedgkJag har tänkt att jag skulle hotta upp den här grejen lite men datordöden har kommit lite i vägen. Nu bytte jag mall i alla fall. Känner mig väldigt nöjd med den här nya som heter "Harbor". Tycker att det passar in bra då jag ser detta lite som en loggbok över mina resor på livets hav (haha, poetiskt) där jag navigerar i med- och motvind, på öppna oceaner (nu kanske jag borde ge mig) och snäva floder.

Jag känner att jag har börjat vårda min lilla loggbok bra, skriver förhållandevis kontinuerligt. Det primära målet nu är att börja skriva om intressantare saker (inte bara sitta och blajja när jag har tråkigt på jobbet) och, sen när jag får tillbaka datorn, lägga in fler bilder. Bilder ger liv. Vad som inte ger liv är ett helt inlägg om att jag har bytt bloggmall till en med hamntema. Även om jag är nöjd så sitter jag likväl och blajjar på jobbet.

Vardagsbetraktelser

Tekniken tar över mitt liv. De här senaste dagarna utan dator har varit smått hemska. Jag vet inte riktigt vad jag brukar göra med den men nåt måste det ju vara. Jag sitter hemma och saknar den lite på kvällarna. Igår spelade jag gitarr framför Efterlyst, kändes produktivt på något vis. Jag frågade Tomas vad han gjorde nyligen när han fick en häst i sin dator. "Jag köpte en pipa och började läsa böcker" svarade han då. Läsa böcker, ett analogt nöje - på min ära, fan vad jag ska läsa böcker den kommande tiden. Jag håller på med två stycken för närvarande, en på jobbet och en hemma. Hänger med Simon Kernick på jobbet och hemma väntar Klas Östergren.

När jag får tillbaka min dator ska jag påbörja PROJEKTET.

Kärlek till musik pt 2

Pappas telefon ringer.
Jag: Vilken osmaklig telefonsignal du har.
Pappa: Vadå? Det är ju Hoedown med Emerson lake and palmer!
Jag: öh, jaha...
Pappa: Den är baserad på ett klassiskt stycke.
Jag: Vill du bt:a över den till mig?
Pappa: Ja!

Nu har vi samma ringsignal, jag och min far - osmaklig och härlig är den.

Datordöden

Jag förbannar alla dessa gånger jag har sagt saker i stil med "min dator går som en jävla klocka" eller "jag har aldrig haft några problem med min dator". För att dra en Riketparalell kan man säga att all denna självgodhet har straffat sig, saker börjar rämna. Min dator dog i fredags, eller kanske bara hamnade i en ganska djup koma. Den är ju för fan stendöd (referenserna står som spön i backen), nästan som för att håna min överdrivna självgodhet. Min näst intill förmätna inställing till saker som fungerar kommer tillbaka och bitch slapar mig i ansiktet gång på gång. Nu har 2008 och jag hamnat i krig på allvar. Jag ska skaffa en ny, en bättre snyggare och starkare - en man kan lita på.

Roadtrip

Tog bilen (lyxöverflådaudin) och plockade efter några smärre missöden upp Dega på Gärdet. Vi satte kurs mot Uppsala och hittade dit utan några större problem, bortsett från att jag var fruktansvärt kissnödig den sista biten. Hängde hos Pesa en stund och fick lite program och samtal. Nekade kaffe, vill ju inte vara upptjackad hela natten när man ska jobba tidigt, ja jag är en mes. Käkade på Max. Styrde kosan mot Knutby, tänkte turista lite. Helt plötsligt gick det upp för oss att vi hade åkt helt fel. Bytte destination till Arlanda. Gick in på inrikesterminalen och insöp atmosfären. Jag gillar känslan, det kändes som att vi skulle åka någonstans alternativt väntade ett kärt återseende. Inget av detta var fallet men känslan var i vilket fall som helst stimulerande. Åkte hem med nya krafter. Det är så lätt att göra vardagen lite mer spännande - att man inte tänker på det oftare är skamligt, slöseri med tid.

Internet

Internet är lite som kranvatten, man fattar inte hur bra det är förrän man är utan. I synnerhet på jobbet.

Den här tyskan.

Det här bilden får representera en diskussion vi hade på jobbet. Alla vi frågade (övervägande heterosexuella män) trodde att hon var lite snyggare än hon var i verkligheten, Christine Schürrer aka tyskan alltså. Det var den uppfattningen man fick när man bara såg henne med blurrat ansikte. Rent statistiskt alltså, de deltagande i min lilla undersökning var dessutom inte så förskräckligt många.

Jag tycker att det är fruktansvärt intressant på flera sätt med denna tyska kvinna. Jag förstår inte hur de kan avgöra att hon inte är psykiskt störd när hon vägrar svara på frågor. Allt annat talar uppenbarligen för att allt inte skulle stå rätt till där. Nu sitter jag visserligen bara och tycker utifrån vad jag läst i tidningar och nyss sett på Efterlyst. En liten hobbyexpert är vad jag är. Att jag tycker att det är fasligt intressant var vad jag ville få fram. Så mycket frågor och så lite svar. Vems var hårtussen? Vems var den andra hårtussen? Varför skulle hon titta på runstenar? Vem åker till Arboga för att titta på fornlämningar över huvud taget?
Nä nu får jag allt ta och krypa till kojs, ska upp och vara duktig om några timmar.

Blogg-blogg

Jag har börjat läsa random folks bloggar, och gilla det dessutom, ibland hittar man guldkorn. Något som har slagit mig är att det är fördelaktigt med korta inlägg, allra helst om man hittar någon som har skrivit ett tag och man vill läsa ifatt lite, det är svårt att orka annars. Leif GW Persson skrev helt sjukt långa inlägg under sin tvåveckorskarriär, men det tyckte jag inte gjorde någonting; nörd.

Jag funderar på att bli lite seriös med den här grejen. Hittills har jag bara hafsat ur mig oigenomtänkta grejer och inte avslöjat adressen för mer än ett par stycken. Jag har trivts ganska bra med att själv gå tillbaka och titta vad jag har skrivit vid olika tillfällen. Kanske är bäst att behålla det på den nivån.

Angående längd på olika inlägg (om vi nu ponerar att jag skulle vara lite mer seriös med den här grejen) så skulle jag vilja lägga upp hela grejen som en Shellac-skiva - ibland är det långt och monotont till förbannelse och ibland fyrar man av ärtiga stänkare. Ibland fattar man ingenting. En skön avvägning helt enkelt. Bilder ska jag iallafall börja lägga in fler av, det lättar upp. Se mitt pingisinlägg till exempel, en föredömlig blandning av text och intetsägande bild - det är framtiden.

Bara en liten parentes: jag har helt glömt hur man använder semikolon, i det här inlägget förekommer ett litet experiment. Ska förkovra mig på området ikväll.

Ämne: Tupé

Jag fascineras lite utav företéelsen tupé. Jag såg just en farbror som hade ett riktigt praktexemplar, håret liksom låg som ett brunt täcke som breder ut sig över ett grått underlag. Lite som snön som ligger på en alptopp, fast i någon konstig inverterad form. Jag undrar lite hur man tänker när man tar steget och skaffar en dylik hårmatta. Man kanske känner sig nöjd över att man tycker att man räddar situationen. Man lurar sin omgivning och promenerar runt som den enda som känner till sin lilla fiffiga hemlighet. Hur tar man sig sedan ur situationen? När håret under tupékanten börjar försvinna menar jag. Man kanske tar steget fullt ut och skaffar sig en redig peruk. Eller så rakar man huvudet helt på en gång, så att man ser ut som Michael Stipe. Eller Håkan Södergren. Något mellanting finns inte riktigt när jag tänker efter, om man vill ha hedern i behåll menar jag.

Nästa gång ska jag skriva om något intressantare. Och bilder ska jag börja lägga in, massor med bilder. Eller ett par stycken iallafall.

On a roll.

September har visat sig vara en rekordmånad i den här grejen, nionde inlägget! Jag har skärpt mig lite.

Tänkte skriva igår men jag avled på soffan efter I ditt ansikte. Ett inte så bra program om jag ska vara helt ärlig, ändå tittar jag på det varje vecka. Magnus Betnér är ju rolig, eller, egentligen är han inte så rolig. Det är roligt att han är är skarpsynt och har ett öga för detaljer åtminstonde. Ok han är rolig. Men han upprepar sig. Det är inte roligt. En annan sak som inte är rolig är den där killen som hänger med Magnus i programmet, att han ens kallar sig komiker är någon slags skymf mot en hel yrkeskår.

Lördag

Tittade just på Videokväll hos Luuk, web-tv. Stadsminister Fredrik Reinfeldt var gäst. En fantastisk torrboll var han också, fast han själv påstod motsatsen. Det var mest det jag ville ha sagt.

Igår såg jag Heil Fidelity och ac4. Båda banden var bättre än vad jag hade förväntat mig. Brukar annars tycka att den här 77-punk-grejen oftast känns lite muggig, eller som min vän och kollega Freddan sa nyligen: "va fan, det var ju dåligt då och det är dåligt nu, varför gör man sånt där?".

the Big bang

Funderar lite på att sluta röka, det känns bara så onödigt och ganska white trash. Har alltid tänkt att jag ska sluta innan jag fyller 30, nu är det bara ett och ett halvt år kvar. Har dragit ned på intaget så att man knappt kan säga att jag röker ens. Men att sluta nu, avsluta en kärleksaffär på 14 år, skulle väl kännas lite snopet. Feströka kanske skulle vara det ultimata. Jag har även bestämt med en gammal flickvän att vi ska gifta oss utifall vi skulle vara ensamma och sorgliga när jag fyller 30. Det kändes så avlägset när man bestämde de här sakerna. Nu kryper det närmre inpå mig. Rökfri och gift i maj 2010?

Att leka tv-spel

Var i Tunan igår och provade Rock band med min egen orkester. Jag var ganska negativ i början. Inte alls speciellt sugen om jag ska vara helt ärlig. Kanske fyller det ändå en del av ens bekräftelsebehov att dyka upp i sådana småreportage i lokaltidningen i ens gamla hemstad. Jag kände trots allt att det var något som kanske borde göras. I början var det mycket riktigt tråkigt, helt sjukt tråkigt. Det kan nog bero en hel del på att jag var skitdålig, jag hade aldrig varit med om något liknande förut och förstod inte riktigt hur det fungerade. Efter ett tag visade det sig att det var mycket svårare att spela på easy än på till exempel medium-nivån. När man spelade på de lite klurigare svårighetsgraderna var det lite mer som att spela trummor på riktigt. Provade även lite bas, där var jag inte hemma alls. Vill bara poängtera att jag äger en bas, in real life, men det här var inte som att spela bas på riktigt. På riktigt är egentligen nyckeln till hela mitt tänk kring det här. Man vill ju göra saker på riktigt, kan vara att man kanske föredrar att ligga framför onani. Rollspel ska jag inte ens gå in på, och det här med att lajva - don´t get me started (det blev mycket töntengelska här, jag vet, det är en sådan dag bara). Man vill ju hellre göra saker på riktigt än att sitta hemma och låtsas. Jag kanske verkar missunsam och självbelåten här eftersom jag själv spelar i ett band som lite då och då får släppa en skiva och åka runt och spela för lite fulla kids runt om i europa. Så är det inte alls. Jag tycker bara att är man ändå ett gäng som samlas och trycker på knappar på plastgitarrer kan man väl lika gärna träffas och spela på riktiga instrument, känns som om det måste vara mer givande i längden.

Själv föredrar jag SEGA:s 8- och 16bitarskonsoller, det behöver inte vara så krångligt för att vara kul. Eller så är jag bara en bakåtsträvare och nostalgiker. Tål att tänkas på.

Are you living the dream? Are you living the nightmare?

Ett.
I våras funderade vi över vem musikern som på fyllan hade hoppat från Västerbron kunde vara. Ena dagen var vi två och nästa var vi säkert fem-sex stycken. Efter lite spånande kände jag mig rätt säker på att det måste röra sig om någon av medlemmarna i Broder Daniel. Jag kunde ju inte haft mer rätt. Det hade i och för sig varit mer rätt ifall jag namngivit personen i fråga men jag var ändå rätt nöjd med min gissning, eller slutledningsförmåga om man så vill.

Två.
I somras stod vi och funderade över en Aftonbladet på jobbet. Vem kunde artisten som gripits misstänkt för narkotikabrott vara? Att han dessutom skrikit åt en gammal tant och en person i rullstol att de skulle resa sig gjorde det hela extra intressant. Mange Schmidt måste det vara, utbrast jag efter en stunds funderande, och visst var det så.

Tre.
Min orgie i självgodhet fortsätter. Vem kan artisten som misstänks ha misshandlat sin fru vara? Återigen var jag på jobbet och grubblade tillsammans med en av mina chefer. Vi hade ganska många förslag. Efter ett tag kom jag att tänka på I try-historien (som jag drog här om dagen, skriftligt här alltså) och senare när jag kontrollerat saken visade det sig att min hatrick i gissande med egentligen ganska onödiga kunskaper som grund var fullbordad.

Tänk om det fanns ett arbete som innebar att man gissade lite utifrån vad som står i kvällstidningarna, då skulle jag ha min karriär utstakad.

Jag håller mig kvar lite vid ämnet Papa Dee, eller Daniel Wahlgren som hans mamma kallar honom. Första intrycket man får av honom är ju att han är en skön kille, även om han har lyckats göra ett radioprogram som enbart spelar musik som jag avskyr. Det har tyvärr visat sig förr att även sköna killar kan ha en benägenhet att slå sina tjejer, en företéelse som antagligen är en vanligare bland osköna killar - vilket kan vara en av anledningarna till att de är just osköna killar. Sen tänker man efter lite. Karln är ju 42 år gammal. Hans fru är 20. Jag tycker att det är en smula i nederkant med kvinnor i tjugoårsåldern och Papa (eller Danne om ni så vill) är faktiskt 14 år äldre än vad jag är. Vad kan de möjligtvis ha gemensamt mer än att hon är fotomodell och att han gillar fotomodeller? Hon kanske har kass musiksmak och har haft hans affischer från tidningen Okej på väggen i sitt flickrum men mycket mer än så kan det rimligtvis inte vara. Här har vi fru Wahlgrens blogg med den passande titeln Living the dream: http://andreastockholm.blogg.se/.

- Tack för allt ditt fantastiska bloggande på sista tiden!
- I try, I try...

Sportmåndag

Var och spelade lite pingis nyss. Kan inte komma på att jag har gjort det vid ett enda tillfälle sedan högstadiet, vilket börjar vara skrämmande avlägset nu när man börjar närma sig gubbålder. Hade mest tänkt titta på men det blev lite samma grej som när jag bara skulle hänga lite bredvid när de andra spelade fotboll i våras. Jag blev alltså hooked direkt och hade mina vanliga kläder på mig medans de andra hade seriösa sportutstyrslar. Det nya projektet är att skaffa ett par tennisshorts och ett racket (en racket?). En gång när jag var liten, jag kan ha varit i sjuårsåldern, snickrade morfar och jag ett (jag bestämmer mig för att ett är det riktiga) racket. Jag bör tillägga att min morfar är grym på att snickra, grym. I början var jag helt sjukt imponerad, det kändes som att mitt racket skulle bli det lättaste i hela staden. Det var det lättaste i hela staden tills vi satte på själva gummiytan, som jag för övrigt blev lite förvånad att man kunde köpa i sportaffären och klippa till själv. Sen blev det lite tyngre än de vanliga Stigaspadarna jag var van vid från dagis. I vilket fall som helst var jag helt sjukt stolt. Vill minnas att vi till och med dekorerade handtaget med en värmepenna. Nästa gång jag är i barndomshemmet måste jag reda reda på det här stordådet!
Förutom shorts och andra attiraljer ska jag även lägga mig till med lite mer sportjargong när jag sportar, säga saker som "bra retur" och "snygg serve", inget avancerat men det skall sägas med emfas.

nineleven (sic)

Igår tyckte jag att det var en kul grej att gå runt på jobbet och fråga "Jaha, och hur ska du fira elfte september?" Jag frågade alltså mina medarbetare, någon måtta får det vara. De tillfrågade fick genast ett lite frågande och förvirrat uttryck i ansiktet. Kanske inte en av mina humortoppar här i livet men ändå ett sätt att få tiden att gå lite snabbare.

I try, I try...

Appropå att hamburgerkedjan Max olovligt (enligt honom) har använt en av hans låtar i en reklamfilm säger E-type:
"Jag framstår som om jag rappar om salsasås på min största låt och förlöjligas så att folk på skolorna tycker att jag är en sellout."
Det kan vara det roligaste som sagts på länge.

I lördags eftermiddag hörde jag den här ordväxlingen:
Okänd man: Tack för att du sprider all denna fantastiska musik.
Papa Dee: I try, I try...

Kärlek till musik

Efter en ganska tung lördagskväll var jag ändå uppe med tuppen på söndagen och fullföljde mina åtaganden. Efter ett oväntat lyckat rep tog vi bilen tillbaka till huvudstaden. Min vän Georgios frågade mig ifall jag ville hänga med på At the gates på debban medis, han hade sig själv plus en på gästlistan och jag hade inget för mig och blev peppad.

Dämpade bakfyllan med ett par öl i baren där uppe. Gick ner och kollade på Tyrant. Upptäckte att jag var lite tjenis smed gitarristen, har efterfestat med honom och hans gäng någon natt för ett par år sedan. Kände igen sångaren och trummisen från min gymnasieskola. Det var den där Dellamortekillen som spelade bas. Ärligt talat var det inget vidare, kändes lite fattigt på något vis. Här och där gnistrade det till men det var rätt sällan det också.

Nästa band var Grand magus men det missade vi helt.

Kvällens huvudattraktion levererade desto bättre. Jag lyssnar faktiskt inte alls på sådan här musik annars men det är lite som med jazz - inget jag slänger på hemma men när man ser det live blir det lite intressantare. Det bjöds på ett jäkla pisk och ganska ofta var det riktigt bra.

Det är något speciellt med ödmjuka metalkillar. Mitt under spelningen skriker någon i publiken "NI ÄR SÅ JÄVLA BRA, DET ÄR GÖTT GUBBAR!" på fejkgöteborska. Det värmde i hjärtat på något vis, det var så fint. Kärlek till musik.

Advokatens advokat

Jag har tänkt på en sak ganska länge. När en advokat står misstänkt för ett brott så kommer han alltid (okej, oftast) till föhandlingarna med sin advokat. Känns inte det lite onödigt? Han är ju en själv. Skulle kunna spara in massor med onödiga omkostnader där. Det är ju inte som att en rörmokare ringer en annan rörmokare när rören sprungit läck hemma. Det är vad som pågår i min skalle om dagarna.

Annars kan jag rekommendera Studio 60 on the Sunset strip. Jag betade av hela serien på en helg (jobbhelg dessutom), det gick ju inte att slita sig. Jag tyckte dock att det var allra bäst i början när det mest handlade om tv-skapande och smart dialog. Det var i och för sig nästan lika bra senare i serien när det handlade om kärleksrelationer och smart dialog. Den här serien måste ändå innebära att Matthew Perry är den enda i Friends-ensemblen som har gjort något lyckat efter den seriens nedläggning. Courtney Coxs medverkan i Scream kanske får komma på plats två. Jag är förövrigt ganska glad över att de bara gjorde en enda säsong, lämna publiken hungrig som jag brukar säga.

Snart ska jag ta tag i West wing men jag tänkte att det skulle få bli lite mer höst först.

So 90´s

Igår var nittiotalet på Landet och hälsade på. Jag tycker att det är ganska skönt när det har förflutit så lång tid från ett skede att man kan peka ut vad som var representativt för den perioden. Nittiotalet har alltså kommit dit nu, eller redan för ett tag sedan. Tidiga tvåtusentalet har kanske också kommit dit när jag tänker efter, jag känner att den här vita rockgrejen hör dit, the Strokes och det där.

Igår spelade alltså ett band som hette Culkin (redan här börjar 90-passningarna, det var ju under det årtiondet barnstjärnan de döpt sig efter fick spela in film och sova med Michael Jackson) på Landet ("utestället, inte företeelsen" sa jag igår och kände mig lustig. Sen kom jag på att företeelse var ett helt värdelöst ord att använda i sammanhanget, jag har tappat det här med språket helt(många parenteser här)) och det var inget annat än en nittiotalsfest. Bandet består av bland annat två gamla Kevlar-basister, det tyckte jag var värt ett !. När jag hörde dem på Myspace fällde jag omdömet "som ett tråkigt My bloody valentine". Mbv är ju som bekant ganska tråkiga redan från början, adjektivet tråkig behöver inte alltid innebära något negativt. Ofta, men inte alltid. Nittiotalsgitarrerna stod som spön i backen och öronen, den ena gitarristen hade två jazzmasters och när de väl hade fått ordning på ljudet i andra låten låg nittiodistmattorna som en dimma i lokalen. Första låten presenterades som en ny låt, så ny att de hade blivit tvungna att stjäla lite text av Weezer. Undra om man märker när tänkte jag men det var ganska uppenbart när han sjöng att han hade en elgitarr, skrev de här dumma låtarna och älskade allihop i andra versen. De första två Weezer-skivorna är ju helt sjukt bra, det ska jag skriva om någon dag. Jag antar i och för sig att alla låtar var nya eftersom det här var bandets första spelning. Trummisen var kanske mest nittio av allt: 90-frisyr, 90-kläder, 90-moppemushe - han hade hela paketet där han satt och grungeröjde.

Jag kanske verkar lite negativ men så är det inte alls, jag tyckte att det var ganska bra. Kommer definitivt gå och se dem igen om jag får chansen. Han jazzmaster-gitarristen (som jag vet heter Jonas och för övrigt gitarrhjältade lite ibland, fördelaktigt) har lagt ut en cover där Dancing in the dark goes My bloody valentine på My space och den är helt sanslöst bra, synd att de inte spelade den. Känner jag mig själv rätt kommer jag nog vara full och påpeka det för någon av medlemmarna ganska snart.

På vägen hem gick jag och funderade över det här årtalet som jag har tjatat så mycket om i det här inlägget. På jobbet brukar de ibland spela What´s up? med Four non blondes i högtalarna, jag kan inte avgöra ifall jag tycker att det är en bra låt numera. Att jag blir lite pappad varje gång den dyker upp har nog mer med nostalgi att göra. Runt ´98 brukade vi ha temafester i mitt gäng, det började med 70-talsfesten och fortsatte med en 80-variant. Jag var utklädd till Björn Borg på den första och till Magnum p.i på den andra. Då, 98, föreslog jag lite skämtsamt att vi skulle han en fest med det då aktuella årtiondet som tema. Det skrattade vi bort eftersom vi inte tyckte att det fann´s något speciellt som utmärkte den aktuella tidsperioden - what did we know?

Man undrar ju vad som kommer anses utmärkande för tiden vi lever i nu. Min spontana tanke är Bloc party, jag kan inte riktigt underbygga detta men så är det.

Dialog

– So you say that he´s casting me just because he wants to sleep with me?
– No I say he´s casting you because he wants to marry you and sleep with others.

Dexter

Det här kommer lite då och då. Snart ska då bli oftare. Jag sitter på jobbet - det är mest det jag gör nu, det och att ligga hemma på soffan och kolla på serier.

Jag började med att titta på de två säsonger av Dexter som finns. På det hela taget måste jag kalla detta en förtjusande serie. Spännande och komiskt med en kvick dialog och ett brett persongalleri. Jag ska inte sticka under stol med att det fanns ett gäng nästintill löjeväckande passager och det kändes inte alltid hundra procent trovärdigt, jag blev till exempel helt sjukt irriterad på att hela grejen med att den där svarta polisen med mustash och rakat huvud (hette han Stokes (eller Stoker?) eller blandar jag ihop med någon i CSI??) som förföljer Dexter dygnet runt i andra säsongen. Det här med trovärdigt förresten, vi pratar ju om en serie om en kriminaltekniker som extraknäcker som seriemördare - inte helt omöjligt men det det lägger ribban på en viss höjd redan från början.

Just nu tittar jag på Studio 60 on the sunset strip, är på avsnitt 15 av 22 och sjukt bra är det.

Truthing:

– Hörrni, har ni blivit bitna av något och det aldrig läker?
– En kvinna...
– Oooooh, poetiskt!

Sommarlättja

Jag är så sanslöst dålig på det här. Nu har den här skapelsen blivit ett forum där jag ber om ursäkt för att jag inte skriver. Inte ok. Jag ber visserligen mest om ursäkt inför mig själv - ingen vet ju att den här saken finns. Jag skulle kunna skylla allt på att jag slipar på ett stordåd. Det skulle vara lite utav en lögn, bara lite. Vänta några dagar och se...
Jag är lite känslig mot getingstick. På jobbet idag var det en geting som trakasserade mig i ett par timmar. Mitt under ett köp kommer den varpå jag får panik och slår till den så att den flyger rakt i ansiktet på en kund. Han gjorde det enda rätta och stampade på den innan han mumlade "I killed it", varken mer eller mindre.

En annan dag ska jag skriva nåt vettigt, kanske om Dexter.

Att köpa kläder, och dricka öl såklart.

Det här har jag ju varit sanslöst dålig på den senaste tiden, ska bättra mig. Har mest druckit öl här och där - i parker, på uteserveringar, hemma, hemma hos löst folk, på tunnelbanan och på sunkhak. Säkert på fler ställen också - den senaste tiden har ju varit som vore det 2005. 2005 som i : jag är ute och svirar och bor ensam. Igår tog jag det snäppet längre - handla kläder och dricka öl! Solo hade någon slags VIP shopping-grej och jag hade förärats med en inbjudan. Det blev ett par Acnejeans och en Whyredskjorta. Bra koncept det här med att sälja dyra kläder och bjuda på öl, kanske kunde appliceras på fler marknader, apoteket? Eller kanske mäklare? Jag vill minnas att jag var i en skivaffär en gång (jag har givetvis varit i skivaffärer vid fler tillfällen) och att man kunde köpa öl ur en liten kyl och man fick röka medans man gick runt och bläddrade bland plasten. Det var dock i Spanien och där folk som bekant galna.

Hot snakes är sjukt bra, pumpade Automatic midnight i podden på väg till jobbet imorse - flög fram. Det är ett band jag säkert skriver mer om en annan dag. Jag kommer säkert skriva saker som "världens bästa tråkrock" och sådana saker. Jag kan vara tråkrock. Inte helt ok att citera saker som inte finns ännu. Lite Back to the future. Lite.

Knatte, Fadde och Tjatte

Jag kom att tänka på ett gammalt turnéskämt. Eller gammalt och gammalt, det har väl en vecka eller två på nacken. Jag vet inte riktigt var det här skämtet med KNATTE, FADDE och TJATTE kommer ifrån. När jag tänker efter så har jag nog inte varit riktigt involverad i skämtet någonsin - men kul är det.

Tänkte att jag skulle skriva ett inlägg som hette Återkomsten pt 2 för några dagar sedan. Vi spelade nämligen i tunan igen, andra gången på lite för kort tid visade det sig. Ska jag vara helt ärlig så gjorde vi det nog mest för pengarna. Fanns i och för sig några ansikten i publiken som det var trevligt att se. Det är lätt att man tänker tillbaka på gamla tider när vi var ett gäng som var hur stort som helst och hade hur kul som helst - i tunan. Nu bor visserligen merparten av i storstaden och har fortfarande sjukt kul. Lite vuxnare kul, men sjukt kul.

Tvära kast: kylen är lagad och jag har köpt lite mat. Ska bli riktigt gött med lite hemlagat för första gången på nästan en vecka.

Nästa gång ska jag skriva om något intressant. Fotboll till exempel.

Nu är man hemma igen - hel och ren

Det här är min gode vän Mikael:



Kom tillbaka från en liten sväng nedåt kontinenten i måndags morse, helt paj var jag. Somnade lite på eftermiddagen för att sedan göra en klassiker, sömngången. Vaknade stående i vardagsrummet i tron att jag var på ett hotell, skitsur för att de andra hade dragit ned på stan utan mig.

Jag fattar inte riktigt hur Les savy fav bär sig åt. Det är ju ett allmänt känt faktum att de är världens bästa band på skiva och att de inte alls låter lika bra live. Ändå går de och släpper en live-skiva som jag inte ens tvekade innan jag tilldelade adjektiv som fantastisk och suverän efter att ha hört den en gång. Bra låtar är ju i och för sig alltid bra låtar, men det är nåt mer - jag känner hela tiden att jag vill vara där. Skivan (som bara släpp i mp3-format) heter After the balls drop och är inspelad tre timmar in på detta år. Man kan ju diskutera det vettiga i att spela in en liveskiva klockan tre på natten en nyårsafton och låtarna är på sina ställen minst sagt hafsigt spelade men det gör absolut ingenting - det snarare förhöjer känslan. Kolla upp och gör det nu.

Hörde innan jag åkte att det skulle göras en del förändringar i personalstyrkan på jobbet. När jag kom tillbaka möttes jag av tre ansikten jag inte trodde skulle ha överlevt dessa två veckor på arbetsplatsen. Fick däremot höra att hon jag vid upprepade tillfällen kallat världens jobbigaste människa, hon man vill strypa eller filma så fort hon pratar - man vet inte hur mycket längre man ska stå ut samtidigt som man vill visa upp spektaklet för sina vänner för att säkerställa att de ska tro på att något liknande existerar, fick sparken. Så kan det gå. Själv jobbar jag heltid and then some, det är nästan dubbelt så mycket som förr i tiden.

Jag har upptäckt det här med Flight of the conchords tio år efter alla andra, nu blir det det och Gott & blandat. Kylen är trasig så jag nöjer mig med en enkel middag i dag helt enkelt.

återkomsten

Vi spelade i tunan igår. Jag skulle vilja använda ordet succé. 170 betalande var det. Jag kände mig ganska gammal, tror att de flesta var födda runt fotbolls-vm (borde det inte heta fotboll-vm? det heter ju fotboll-förbundet) i Italien. Jag minns när vi spelade på samma scen för några år sedan och det stod sex pers och tittade på, några spelade i det andra bandet. Den gången hastade vi igenom hela setet för att kunna dra och dricka öl i park, det var i början av april och vi fick elda sexpackskartonger för att hålla värmen. Igår drack vi också öl, och Törley. Missade taxin till stan för att jag hjälpte till att larma. Gick med mackan istället, det var trevligt men blött. Stod utanför Sylvia och drack lite Törley medans vi funderade på att dra till Hyttan istället - sket i det och ställde upp för laget. Fick höra att en sjuttonåring tyckte att jag var lite snygg, blev först lite smickrad men sen kände jag mig bara ännu mer som en gammal gubbe. Dissade efterfesten och drog till barndomshemmet i taxi. Jag tror att vi börjar bli till åren mina vänner.

Nu blir det back to reality.

Att vara spontan (så uppfattas tydligen inte jag).

Ponera att jag av olika anledningar skulle ha sjukanmält mig i några dagar. Jag kanske inte ens var sjuk, jag kanske bara ville umgås med någon speciell (av anledningar som man kanske inte har någon lust att gå in på här) och vara lite spontan för en gångs skull. Tänk att vi kanske lånade en bil och åkte till Malmö efter att jag hade ringt chefen och med fejkad sjukröst mumlat något om magsjuka. Vi kanske tog tåget till Köpenhamn efter att ha parkerat bilen i ett parkeringshus i Malmö. På tåget skulle man kunna tänka sig att vi skulle ha spekulerat om vem popstjärnan som hoppat från Västerbron var, det kanske senare även skulle visa sig att vi hade ganska rätt. Vi kanske hade bott på ett hotell bland en massa porraffärer ett stenkast ifrån tågstationen. Vi kanske skulle ha mött upp ett par vänner (johanjohan hade säkert varit där) och druckit några öl på en liten pub utan bardisk (där de kanske hade ett biljardbord istället, och bartendern kanske rentav satt och söp på en stol) där man fick röka inne. Hade vi varit på ett sådant ställe skulle vi säkert ha varit ensamma av vårt slag (ungdomliga och fräscha) bland en massa konstiga fulla danska gubbar. I detta scenario skulle man kanske ha gått vidare till ett ställe som hette Vega och kollat på the Silver mt zion. På Vega hade vi antagligen inte fått röka inne men jag har en bestämd känsla av att de hade haft ett rökrum dit man fick ta med sig ölen in. Jag antar att det skulle ha varit en bra spelning men de inbitna fansen (ursäkta uttrycket, det var så frestande) kunde mycket väl ha tyckt att det spelades alldeles för mycket nytt material. Man skulle även kunna tänka sig att vi gick tillbaka till hotellet relativt tidigt. Vi kanske till och med skulle kunnat äta falafel och kolla på Law & order. Visst skulle det mycket väl kunna vara så att hotellet skulle kunna ha haft frukostbuffé och att det var ganska gott. Man kan även tänka sig att hemresan skulle ha kännts ganska lång och att man skulle ha förtjänat en öl i hemmets lugna vrå, trots att det var en helt vanlig onsdagskväll. Tänk om det hade varit så.

Tittade igenom mina gamla inlägg, det gick ganska snabbt. Upptäckte att det märks att jag inte tittar igenom mina inlägg innan jag trycker på "publicera inlägg"-knappen, det saknas ju bokstäver och är hafsigt formulerat både här och där. Ska jag vara helt ärlig så var jag dessutom rätt full när jag skrev inlägget som publicerades den fjortonde i föregående månad. Kan i efterhand tycka att jag blev lite väl emo i början av det inlägget och att jag hade helt fel uppfattning om den nya the Kills-skivan - den är ju bra! Jag såg dem på debban förra veckan och det var bra det också. Det gick rykten om att Kate Moss var där men henne såg jag inte till. Debaserölen har i och för sig altid haft en tendens att göra mig lite ouppmärksam, det är ju trots allt undertecknad som gett upphov till uttrycket Debaser-full.

När jag åkte tunnelbana igår kväll satte det sig en riktig Handelshögskolan kille (ni förstår vad jag menar, ganska moderat) mitt över gången från mig sett. I handen höll han en bok som hn sedan började läsa. Boken hette "Framgång" och innehöll berättelser om tjugo olika entreprenörer och deras med och motgångar, mest framgångar antar jag. På framsidan stod det även att man fick 62 affärsidéer. Hela den här killen var en så talande bild att av det nya Sverige, entreprenörs-Sverige. Lite motbjudande skulle jag vilja kalla det hela.

Guns n´ fucking roses

Var på firmafest igår. Skandalerna blev inte alls så många som jag hade föväntat mig. Höjdpunkten var nog när en tjej sa "vad gör du fyllo" till etableringschefen. Det var ju dessutom kul att se alla i sina privata kläder. Vi var ett gäng som satt ute i bygghallen ganska länge och bara snackade skit. Jag var helt sjukt trött men drack måttligt och klarade mig med hedern i behåll. När vi skulle dra ringdes det dit ett gäng taxibilar som skulle ta oss till slussen. Taxichauffören tyckte att vi var riktigt jobbiga efter ett tag och började fräsa svar på våra frågor och jag var rätt övertygad om att han skulle stanna och kasta ut oss. När vi kom till slussen stannade han vid en busshållplats så att vi skulle kunna betala. Då händer det! Vi lyssnade på Rockklassiker på radion och precis när vi betalar hör man den välbekanta gubbrösten i början av Civil war. Dojjan frågar helt sonika ifall vi får sitta kvar och lyssna på låten ifall vi pyntar lite extra. Det fick vi. Han fick alla pengar vi hade på oss, det var 240 spänn och resan kostade 238. Taxigubben verkade rätt nöjd med att få två kronor för att sitta och lyssna på Guns n´Roses med ett gäng fulla firmafestare. Vi satt och sjöng med och var allmänt peppade. Det är fan bland det konstigare jag har gjort på länge. Det är ju inte direkt en kort låt.

På debban var det gott om bekanta ansikten och riktigt kul för första gången på länge. Det var ju riktigt länge sedan man var kvar där tills ljust tändes. Sen blev det efterfest och hela kalaset slutade med att vi sov sex stycken i samma säng. På morgonen gick jag hem ganska tidigt, det var ju så trångt. Det var lite svårt att hitta hem.

det här med skit

Jag har länge levt med tanken att summan i mitt liv är konstant. Nu har det mesta börjat ordna sig för mig, jag har kommit på en inriktning för mitt liv med mera men likväl kommer den största kallduschen av dem alla och träffar mig med en helt otrolig kraft. helt vilsen i tillvaron är jag och vet faktiskt inte riktigt alls vad jag ska ta mig till. Man skulle kunna säga att all skit verkligen har samlats på fel ställe.

Köpte den nya the Kills-skivan igår, tror inte att den är så bra. Jag har lyssnat på den två gånger och den känns mest larvig. Skit. Min bekantskap med dem startade under accelerator the big one i Göteborg för några år sedan, stod och tittade på dem i regnet tillsammans med min bror och min kusin - tyckte att det vat lite tamt ljud men det fanns ändå någonting som tilltalade. Köpte No wow inte långt därefter och blev chockad av hur bra den var, kunde lyssna på den hur många gånger som helst om dagen. Inhandlade ett tag senare även den första skivan som visade sig var av lite mer tråkigt garagerockigt slag men lärde mig även uppskatta den. Nu spelar de på Debaser om ett par veckor och jag vet inte ifall jag ska ta mig dit. Jag verkar vara den enda som tycker att de är bra, Micke sade visserligen att han gillade några låtar och Matte P visade en viss uppskatting när jag laddade in den bra skivan i hans dator men jag är nog rädd att jag själv ska bli besviken och kanske till och med skämmas lite. Det kommer nog sluta med att jag går dit och blir för full för mitt eget bästa ändå.

Appropå full så sitter jag hemma och är lite salongs för mig själv, ska sticka hem till en kille från jobbet strax. Dricka mer öl och lyssna på singer/songwriter-musik. Sen kanske gå på electroklubb, kanske alltså.

ang tidsfördriv

Skapade den här grejen igår och började skriva men det måste ha kommit på avvägar på nåt vis. Kallade inlägget tidsfördriv och gav hela den här bloggtingesten existensberättigande genom att påpeka det faktum att jag är sjuk, ensam och uttråkad. Kanske kan ses som en ren definition av uttrycket ilandsproblem när man ligger och gnäller över lite feber och hosta i sin bostadsrätt i en närförort till Stockholm. Det här är ju dessutom ett gyllene tillfälle att hinna med en massa saker man inte hinner med annars. Titta på film kan man till exempel göra även om man ligger i fosterställning och hostar och svettas. Nyligen läste jag Slashs självbiografi, han har tydligen för vana att sluta med heroin och smälla i sina flickvänner att han har influensa - då har han nog känt sig som jag gör nu. ...och kan följdaktligen mycket väl ha tittat på film. Igår tittade jag på No country for old men. Bröderna Coen är tillbaka! Efter de senaste stolpskotten är de på banan igen. Sa just till min bror att jag nästan grämde mig över överbetyget min trea till Ladykillers innebar. Skulle vilja se den igen (inte Ladykillers alltså, det räckte med en gång) och kanske med text, de pratar inte så mycket och när de väl gör det är det sällan tydligt.
Idag har jag tittat på Stranger than fiction, en film jag skulle kalla både mysig och underhållande.

Saker min mamma önskar sig i födelsedagspresent:
muggar
körsbärsmarmlad
gräddädelost
dricksglas
bilder på barnen

Jag kom på tidigare idag att det ballaste vapnet man kan använda sig av är banne mig tryckluft, på plats nummer två kommer att skjuta någon genom sin egen axel.
Jag tittade på Die hard 4.0 nyss (eller Live free or die hard som den heter på originalspråk, jag vet inte vad som är töntigast). Som (den svenska) titeln antyder är det hackeraction vi snackar om här. Filmen var verkligen inget vidare men när man inte har lämnat lägenheten på några dagar fungerade den bra att sitta och hosta till. Vi får ju komma ihåg att detta är en senkommen uppföljare till en av de (ok, i mitt tycke) bästa actionfilmerna som gjorts. Die hard skapade nästan en egen genre av klaustrofaubisk action och jag kan lätt stå för att Hans Gruber är den bästa bad guy-killen jag vet. Glida runt där och bara vara hård och tysk i kostym, inte undra på att jag har blivit helt sjukt sugen på att se den första Die hard-filmen varje gång jag (något motvilligt) sett en Harry Potter-film. Ett extra plus måste jag ge dh4 (som jag helt plötsligt valt att kalla den) för att Kevin Smith dyker upp som en helt vanlig snackande snubbe. Det gillade jag.
Det händer mycket den här helgen trots att jag inte gör något. Blev precis erbjuden att gå och se Smashing pumpkins, men jag är ju sjuk och det är dessutom kanske tio år för sent. Spelade postkodmiljonären över sms med Heidi istället, det var kul. Sen tittade jag på 1408. Förstår inte varför jag inte kan titta på film med lite kvalle när jag tittar på film nuförtiden. Den var stundtals riktigt skrämmande faktiskt och det var ju tufft att en tönt som Mikael Håfström hade fått med sig storheter som John Cusack och Samuel L Jackson. Nu har jag helt sjukt ont i skallen och går därför och lägger mig. Gonatt.