Det är tidigt 2000-tal och ett lokalt pop-band ska spela på en klubb i Eskilstuna. Innan spelningen sätter sig trummisen på det närliggande sunksjappet tillsammans med några vänner och dricker några kalla. Det visar sig bli ganska många kalla. Han verkar lite ostadig i början av spelningen och efter ett tag visar det sig att han inte kan spela trummor alls. Det går inte. Upp på scen hoppar trummisen i stadens största lilla metal/emo/rock/hemskastämsångsrefränger-band och gör sitt bästa för att fylla det hål som nu finns på platsen som borde upptas av slagverk. Det visar sig dock, föga förvånande, att han inte kan låtarna. Varför skulle han kunna dem, det här är ju ett pop-band i sin linda som antagligen knappt kan få sina föräldrar att visa uppskattning för musiken de framför. Spelningen är slut, innan den knappt ens har börjat.
Helt plötsligt är året 2009 och det senaste halvårets pitchfork-hype Wavves ska framföra sin upphaussade noise-pop på pitchfork-scenen på Primavera sound. Vad som börjar som ett långt soundcheck inför publik där sångaren Nathan mest gapar om att det är dåligt ljud övergår till ett jam där det varken finns takt och ton. Snart börjar publiken kasta flaskor och skor på Nathan. De lyckas typ spela en låt. Trummisen, Ryan, häller i ren frustration en öl över Nathan. De försöker spela en låt till innan Ryan kastar sina trumpinnar på Nathan och lämnar scenen. Nathan blir lite förvirrad och gapar "Come back here, motherfucker, we're not done yet!", det gör han inte. Deras crew börjar plocka ihop trummorna under sångearens protester. Nathan gör ett nytt försök att spela en låt men upptäcker att mikrofonen är avstängd innan också han lämnar scenen med svansen mellan benen. Dagen efter ställer de in resten av sin europaturné som skulle ha pågått i över en månad till. Nathan skriver en ursäkt på sin blogg där han kallar tilltaget att blanda ecstacy, valium och xanax innan en spelning in för tusentals människor för ganska dåligt genomtänkt.
Man skulle kunna tro att det första exemplet handlar om mig (jag var ju trots allt en trummis i Eskilstuna på tidigt 2000-tal) men det gör det faktiskt inte. Jag var inte ens där. På det hela taget är jag relativt säker på att det hela är korrekt återgivet men reserverar mig ändå för att detaljer kan vara felaktiga. You talk to Sunkan about that shit, han var där.
torsdag 4 juni 2009
tisdag 2 juni 2009
En nattlig tanke
Tidsbrist och lättja drar ner bloggandet farligt nära nollstrecket.
Jag tänkte på en grej. På till exempel Efterlyst om någon dött av onaturliga orsaker eller försvunnit spårlöst och mystiskt är det ofta intervjuer med vänner eller anhöriga till den som på något vis råkat illa ut. Dessa personer uttalar sig oftast överdrivet positivt om den försvunna/mördade/förolyckade. En inte alls ologisk reaktion såklart. Har personen, vilket ganska ofta är fallet, haft narkotikaproblem heter det allt som oftast att de var nyfikna av naturen och alltid ville prova allt och att det sedan gått lite långt. Har personen försvunnit eller blivit mördad sammanfaller detta ofta med att de just har påbörjat en utbildning eller en ny anställning. Påfallande ofta är de just på väg att reda upp sitt missbruk också. Vid sidan av det här är de såklart även världens snällaste människor och ville inte en varelse illa heller. Jag vidhåller att detta är en fullt normal reaktion, det är klart att min vill minnas de bästa sidorna av en människa som man kanske inte kommer att få träffa igen. Jag ger bara lite bakgrund till min tanke.
För ett par dagar sedan när jag hade pratat med min far i telefon började jag tänka på det där. Jag satt och gick på om att nya skivan skulle bli den bästa vi gjort och en massa saker den stilen. Skulle jag ha försvunnit eller mördats efter det skulle pappa kanske suttit i tv3 en onsdag och pratat om hur hans förstfödda såg fram emot den här skivinspelningen och hur han skulle börja en ny utbildning och inte alls hade någon anledning att försvinna frivilligt. När vi repade igår var jag till en början lite tvär och högg på första bästa gliring eller kommentar, detta som följd av en ganska pissig arbetsdag. Hade jag försvunnit efter ett sådant uppträde hade mitt eftermäle inte varit riktigt detsamma. Folk hade tänkt att jag inte riktigt hade varit mig själv på sista tiden och saker i den stilen.
Jag vet inte hur det kom sig att jag tänkte på detta men det gjorde jag.
När jag tänker efter skulle detta inlägg vara ett exempel på det jag skriver om - lite utav en paradox. Som om man säger på skoj att man ska elda upp ett hus och huset sedan brinner upp. Lite så skulle det bli om jag till exempel trampade igenom en oväntat svag is nu. Det är lugnt på den fronten - det är ju sommar.
Jag tänkte på en grej. På till exempel Efterlyst om någon dött av onaturliga orsaker eller försvunnit spårlöst och mystiskt är det ofta intervjuer med vänner eller anhöriga till den som på något vis råkat illa ut. Dessa personer uttalar sig oftast överdrivet positivt om den försvunna/mördade/förolyckade. En inte alls ologisk reaktion såklart. Har personen, vilket ganska ofta är fallet, haft narkotikaproblem heter det allt som oftast att de var nyfikna av naturen och alltid ville prova allt och att det sedan gått lite långt. Har personen försvunnit eller blivit mördad sammanfaller detta ofta med att de just har påbörjat en utbildning eller en ny anställning. Påfallande ofta är de just på väg att reda upp sitt missbruk också. Vid sidan av det här är de såklart även världens snällaste människor och ville inte en varelse illa heller. Jag vidhåller att detta är en fullt normal reaktion, det är klart att min vill minnas de bästa sidorna av en människa som man kanske inte kommer att få träffa igen. Jag ger bara lite bakgrund till min tanke.
För ett par dagar sedan när jag hade pratat med min far i telefon började jag tänka på det där. Jag satt och gick på om att nya skivan skulle bli den bästa vi gjort och en massa saker den stilen. Skulle jag ha försvunnit eller mördats efter det skulle pappa kanske suttit i tv3 en onsdag och pratat om hur hans förstfödda såg fram emot den här skivinspelningen och hur han skulle börja en ny utbildning och inte alls hade någon anledning att försvinna frivilligt. När vi repade igår var jag till en början lite tvär och högg på första bästa gliring eller kommentar, detta som följd av en ganska pissig arbetsdag. Hade jag försvunnit efter ett sådant uppträde hade mitt eftermäle inte varit riktigt detsamma. Folk hade tänkt att jag inte riktigt hade varit mig själv på sista tiden och saker i den stilen.
Jag vet inte hur det kom sig att jag tänkte på detta men det gjorde jag.
När jag tänker efter skulle detta inlägg vara ett exempel på det jag skriver om - lite utav en paradox. Som om man säger på skoj att man ska elda upp ett hus och huset sedan brinner upp. Lite så skulle det bli om jag till exempel trampade igenom en oväntat svag is nu. Det är lugnt på den fronten - det är ju sommar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
