Jag skojar till det

Bilden blev inte så bra. Jag skriver inte så läsligt och jag kan säga till mitt försvar att jag hade bråttom när jag skrev. Det är alltså den 18e och den 20e som är det roliga.

Jag tänkte på en grej

Jo, jag spelar in en ny skiva med mitt "vidriga indierock-band. Vi spelar in i en studio som var helt sjukt state of the art i mitten på nittiotalet. På den tiden satt det på väggen en lista med uppgifter om vad alla mikrofoner och andra saker kostade, kanske kan sammanfattas med: mycket pengar. I den här studion brände jag min första cd-skiva i januari ´97, det var mäktigt. Jag är ganska förtjust i den här typen av förfall som har skett sedan dess. Jag brukar jämföra det med forna öst-tyskland där man ser att något var mäktigt och pampigt en gång i tiden men nu har blivit lite nergånget men förr all del fortfarande elegant. Patina kan vi kalla det.

Till bilden: jag har alltid varit imponerad av rullbandaren som är införlivad i väggen. Denna fullkomliga tro på att tekniken man investerat i är så sanslöst bra att man alltid kommer att använda den. "Den här bandspelaren är så sjukt bra att jag måste göra ett hål i väggen i dess exakta storlek, mina barnbarn kommer tycka att det är väldigt praktiskt när den gång tar över den här studion" kan de ha tänkt. Övertro på tekniken - jag gillar´t.

En annan dag kan vi prata om minidiscen och dess (begränsade) framfart i samhället.

Fettis

Missar jag något? Finns det någon underfundig humor här som helt går mig förbi? Snälla berätta.

Idag äter jag semla. Annan årstidsbunden föda jag gillar: must, vörtbröd, den där vegetariska julskinkan vi ätit på senare år, akvavit*.

*Akvavit är inte riktigt gott** när det är säsong, det är mer att det är enda gången man skulle får för sig att dricka det.

**Jag tänkte skriva att det smakar rävpiss, det var någon*** som sa att något smakade så nyligen och jag tyckte att det var mycket roligt.

***Tror att det var Tompz som sa det om ett vin****.

****Det här blev lite tramsigt.

Jag och sport

Tittade lite på OS idag, stundtals var det riktigt spännande. Man skulle kunna säga att jag blev barnsligt förtjust när P. Piller Cottrer åkte skidor, "han heter p-piller!" tjoade jag.

Min korrespondens pt 1

Jag fick en kort och enkel fråga, svarade ganska långt:

Du har kommit helt rätt Jonas.

Hösten ´94 startades mitt första band, vi hade från början ganska många och sjukt larviga namn och spelade mest Dia psalma- och DLK-covers. De andra som var med var Rydå, Carla, Patryk och ibland Martin W (fräkniga killen som bodde i stockholm). Efter ett tag sparkade vi Patryk under ganska spektakulära former, vi låtsades att vi lade ner bandet och skrev ett brev som var starkt influerat av Ebba gröns avskedsbrev som vi bland annat satte upp på anslagstavlan utanför Ica Slagsta. Dagen efter startade vi upp bandet igen och var en trio innan vi tog med Ribbo och kallade oss Frost. När sen Rydå slutade bytte vi namn till DEFROSTED, spelade in den legendariska demon "the loaf saab experience", spelade live i en kyrka vid OBS parken, headlinade på Haaket med Svamptripp och deltog i Cult -97 innan vi slutligen lade ner efter att Ribbo hade hoppat av.

Oj, jag blev visst lite carried away här, nostalgi är farligt - och ett av mina favoritintressen.

Jag minns Matte, eller jag minns mest att ni brukade spela I am the walrus på skolgården och att han hade ett band som hette Riley (som folk brukade kalla mig på gymnasiet).

Late majority

Helt plötsligt är den överallt, iPhonen. Jag har fått intrycket av att under en vanlig tunnelbaneresa används nästan hälften av telefonerna man ser till att scrolla bland Facebook-statusar. Jag borde kanske ha köpt en själv för länge sedan men det har liksom inte riktigt blivit av.

Inom teknikutveckling brukar man prata om fem olika perioder under vilka allmänheten tar till sig den nya tekniken, såhär fungerar jag och den nya tekniken. 1. Innovators - uppfinnarna tar till sig den nya tekniken, här är jag helt uppenbart chanslös då jag inte verkar inom detta skrå. 2. Early adopters - nu kanske jag hör talas om produkten men det finns egentligen inte en chans att jag ska ta den till mig, jag är född tvekare. 3. Early majority - nu vaknar allmänheten så sakteliga till liv och så också jag, "hm, man kanske skulle" tänker jag men gör inget åt saken. 4. Late majority - nu jävlar är alla med på tåget och så också jag, men jag pratar ganska mycket om att jag har tänkt köpa en ganska länge. 5. Loggards - eftersläntrarna, jag flinar överlägset.

Nu tänker jag att just fenomenet iPhone ligger någonstans mellan steg tre och fyra, vilket kanske innebär att jag trillar dit snart fast det bär emot lite. Hur mycket iPhone jag än köper kommer jag aldrig skaffa den där face swop-applikationen, jag är sjukt trött på de bilderna.

Nu kör vi (igen)

Den här blogg-grejen har blivit en sorglig skugga av vad den en gång var, en spillra av sitt forna jag. Ligger mest och tar upp plats på internet helt i onödan. Men: I´m not giving up on you så lätt blogg-grejen, nu kör vi.

Pettersson vs Butt

Jag har länge funderat över ifall det var Christer Pettersson som sköt Olof Palme. När jag tänker efter har jag funderat ganska mycket när det gäller Christer Pettersson över huvud taget. Mitt specialarbete under sista året av gymnasiet var en bejublad artikel med rubriken "Christer Pettersson - en medial häxjakt", enligt min lärare det bästa han läst som en elev hade skrivit. När jag läser den i nutid har jag lite svårt att dela hans entusiasm.

Nåja. Jag kommer antagligen få anledning att komma tillbaka till ämnet Christer Pettersson. Men så länge: för er som liksom jag har undrat ifall det var Chrille som en kall februaridag på åttiotalet avlivade en statsminister så har jag det slutgiltiga beviset här: Billy Butt säger att det antagligen är så!

Tomas Brolin

Nu blir det för ovanlighetens skull lite sport här.

Jag tittade lite på svt:s morgonsändningar nyligen och fastnade med en intervju med Tomas Brolin. Det första som slog mig var att Brolin inte har koll på någonting förutom fotboll. Så fort samtalet avviker från det ämnet börjar han flacka med blicken och jag mår lite dåligt av att se spektaklet. Idag blev jag uppmärksammad på en sak som inte slog mig som så speciellt uppseendeväckande när jag såg intervjun men såhär i efterhand kan jag inte förstå hur jag kunde låta det hela passera med bara ett ryck på axlarna. Det handlar om den här artikeln.

"Tomas Brolin spelade 47 landskamper och gjorde 26 mål — eller är det 27? 19 år efteråt söker den förre anfallsstjärnan upprättelse.

- Egentligen spelar det ingen större roll om det är 26 eller 27. Men eftersom "Rolle" sen gjorde ett mål till i landslaget tycker jag att det är dags att ta bort målet från honom. Han får stå kvar på ett mål och jag på 27, säger Brolin till SVT."

Grejen var alltså att Roland Nilssons skott hamnade på Tomas rygg och sedan åkte vidare in i kassen. Någon så stor inverkan på bollens riktning kan ju inte Tomas rygg ha haft då ingen annan verkar ha märkt det. Det första ordet som kommer to mind är kanske småsint. Sen kan man ju tycka att det är lite underhållande att han väntar 19 år med att ta upp detta missförhållande i statistiken. Läser man längre ned i texten ser man att det hela är av oerhörd betydelse för Brolins egen statistik:

"Brolin är just nu åtta på listan över flest mål i svenska landslaget. Får han tillgodoräkna sig ett mål till går han upp på delad sjunde plats med Agne Simonsson."

Som han har längtat efter att få ta rygg på den där Agne Simonsson. På något sätt tycker jag ändå att allt Tomas Brolin gör blir roligt. När jag tänker efter förstår jag inte riktigt varför han blev intervjuad överhuvudtaget. Kanske för att han som intervjuar ska få säga "jag är ju också småbarnförälder" som han har gjort i alla intervjuer jag sett (tre kanske).

Det jag tyckte var värt all uppmärksamhet i intervjun när jag såg den var att Tomas efter en lång utläggning om hur har blivit illa behandlad av pressen pratade om att han skriver en bok där han lägger fram "saker som journalisterna inte tyckte var så intressanta att skriva om". Det lär ju bli en rolig bok. Det kanske fanns en anledning till att de inte bedömdes vara intressanta för folk att läsa om. Som sagt: det lär ju bli en rolig bok, för herr Brolin själv.

Melonerhistorien

En dag när bar hemma och lökade ringde det på dörren. "Tvpejlare" tänkte jag och stängde av tv:n fort som fan. Det var min granne som jag trots att vi bott bredvid varandra i tre och ett halvt år, och jag därmed har stått ut med hans techno på sanslös volym under samma tidsrymd, knappt bytt ett ord med. "Vill du ha en melon?" frågade han och jag var så paff att jag mest nickade "vill du ha två?" fortsatte han och jag bara stönade fram ett "ja" innan jag återvände in i lägenheten med famnen full av meloner. Några dagar senare satte jag och min roomie tänderna i den första. Det var en vattnig historia som ärligt talat inte smakade så mycket. Den andra har mest legat på köksbordet och möglat på ett spännande sätt. Jag hade gärna låtit den fortsätta med det men så kan man ju inte ha det hemma. Att slänga den kändes lite som att göra sig av med ett lik. Jag har aldrig haft anledning att göra mig av med något lik men jag kan tänka mig att man har samma sorts svårigheter vid sådana tillfällen. Den mögliga melonen var tung och otymplig och jag brottades samtidigt med problemet att jag inte ville att min granne skulle se mig slänga den.

Men vafaan!

Det här är bland det roligaste jag har sett på länge:


En annan grej: jag slängde på tv:n för en vecka sedan och det var en Wallander-film på. Jag satt och höll på med annat (skölden, förklaring kommer i maj) under tiden men hade ändå bra koll på filmen. Efter ett tag började allt kännas obehagligt bekant och den känslan bara tilltog. I sista scenen gick det upp för mig att jag redan hade genomlidit filmen en gång tidigare men förträngt den för att den var så kass. Med en känsla av att vara lite smutsig och använd gick jag och lade mig.