the Big bang

Funderar lite på att sluta röka, det känns bara så onödigt och ganska white trash. Har alltid tänkt att jag ska sluta innan jag fyller 30, nu är det bara ett och ett halvt år kvar. Har dragit ned på intaget så att man knappt kan säga att jag röker ens. Men att sluta nu, avsluta en kärleksaffär på 14 år, skulle väl kännas lite snopet. Feströka kanske skulle vara det ultimata. Jag har även bestämt med en gammal flickvän att vi ska gifta oss utifall vi skulle vara ensamma och sorgliga när jag fyller 30. Det kändes så avlägset när man bestämde de här sakerna. Nu kryper det närmre inpå mig. Rökfri och gift i maj 2010?

Att leka tv-spel

Var i Tunan igår och provade Rock band med min egen orkester. Jag var ganska negativ i början. Inte alls speciellt sugen om jag ska vara helt ärlig. Kanske fyller det ändå en del av ens bekräftelsebehov att dyka upp i sådana småreportage i lokaltidningen i ens gamla hemstad. Jag kände trots allt att det var något som kanske borde göras. I början var det mycket riktigt tråkigt, helt sjukt tråkigt. Det kan nog bero en hel del på att jag var skitdålig, jag hade aldrig varit med om något liknande förut och förstod inte riktigt hur det fungerade. Efter ett tag visade det sig att det var mycket svårare att spela på easy än på till exempel medium-nivån. När man spelade på de lite klurigare svårighetsgraderna var det lite mer som att spela trummor på riktigt. Provade även lite bas, där var jag inte hemma alls. Vill bara poängtera att jag äger en bas, in real life, men det här var inte som att spela bas på riktigt. På riktigt är egentligen nyckeln till hela mitt tänk kring det här. Man vill ju göra saker på riktigt, kan vara att man kanske föredrar att ligga framför onani. Rollspel ska jag inte ens gå in på, och det här med att lajva - don´t get me started (det blev mycket töntengelska här, jag vet, det är en sådan dag bara). Man vill ju hellre göra saker på riktigt än att sitta hemma och låtsas. Jag kanske verkar missunsam och självbelåten här eftersom jag själv spelar i ett band som lite då och då får släppa en skiva och åka runt och spela för lite fulla kids runt om i europa. Så är det inte alls. Jag tycker bara att är man ändå ett gäng som samlas och trycker på knappar på plastgitarrer kan man väl lika gärna träffas och spela på riktiga instrument, känns som om det måste vara mer givande i längden.

Själv föredrar jag SEGA:s 8- och 16bitarskonsoller, det behöver inte vara så krångligt för att vara kul. Eller så är jag bara en bakåtsträvare och nostalgiker. Tål att tänkas på.

Are you living the dream? Are you living the nightmare?

Ett.
I våras funderade vi över vem musikern som på fyllan hade hoppat från Västerbron kunde vara. Ena dagen var vi två och nästa var vi säkert fem-sex stycken. Efter lite spånande kände jag mig rätt säker på att det måste röra sig om någon av medlemmarna i Broder Daniel. Jag kunde ju inte haft mer rätt. Det hade i och för sig varit mer rätt ifall jag namngivit personen i fråga men jag var ändå rätt nöjd med min gissning, eller slutledningsförmåga om man så vill.

Två.
I somras stod vi och funderade över en Aftonbladet på jobbet. Vem kunde artisten som gripits misstänkt för narkotikabrott vara? Att han dessutom skrikit åt en gammal tant och en person i rullstol att de skulle resa sig gjorde det hela extra intressant. Mange Schmidt måste det vara, utbrast jag efter en stunds funderande, och visst var det så.

Tre.
Min orgie i självgodhet fortsätter. Vem kan artisten som misstänks ha misshandlat sin fru vara? Återigen var jag på jobbet och grubblade tillsammans med en av mina chefer. Vi hade ganska många förslag. Efter ett tag kom jag att tänka på I try-historien (som jag drog här om dagen, skriftligt här alltså) och senare när jag kontrollerat saken visade det sig att min hatrick i gissande med egentligen ganska onödiga kunskaper som grund var fullbordad.

Tänk om det fanns ett arbete som innebar att man gissade lite utifrån vad som står i kvällstidningarna, då skulle jag ha min karriär utstakad.

Jag håller mig kvar lite vid ämnet Papa Dee, eller Daniel Wahlgren som hans mamma kallar honom. Första intrycket man får av honom är ju att han är en skön kille, även om han har lyckats göra ett radioprogram som enbart spelar musik som jag avskyr. Det har tyvärr visat sig förr att även sköna killar kan ha en benägenhet att slå sina tjejer, en företéelse som antagligen är en vanligare bland osköna killar - vilket kan vara en av anledningarna till att de är just osköna killar. Sen tänker man efter lite. Karln är ju 42 år gammal. Hans fru är 20. Jag tycker att det är en smula i nederkant med kvinnor i tjugoårsåldern och Papa (eller Danne om ni så vill) är faktiskt 14 år äldre än vad jag är. Vad kan de möjligtvis ha gemensamt mer än att hon är fotomodell och att han gillar fotomodeller? Hon kanske har kass musiksmak och har haft hans affischer från tidningen Okej på väggen i sitt flickrum men mycket mer än så kan det rimligtvis inte vara. Här har vi fru Wahlgrens blogg med den passande titeln Living the dream: http://andreastockholm.blogg.se/.

- Tack för allt ditt fantastiska bloggande på sista tiden!
- I try, I try...

Sportmåndag

Var och spelade lite pingis nyss. Kan inte komma på att jag har gjort det vid ett enda tillfälle sedan högstadiet, vilket börjar vara skrämmande avlägset nu när man börjar närma sig gubbålder. Hade mest tänkt titta på men det blev lite samma grej som när jag bara skulle hänga lite bredvid när de andra spelade fotboll i våras. Jag blev alltså hooked direkt och hade mina vanliga kläder på mig medans de andra hade seriösa sportutstyrslar. Det nya projektet är att skaffa ett par tennisshorts och ett racket (en racket?). En gång när jag var liten, jag kan ha varit i sjuårsåldern, snickrade morfar och jag ett (jag bestämmer mig för att ett är det riktiga) racket. Jag bör tillägga att min morfar är grym på att snickra, grym. I början var jag helt sjukt imponerad, det kändes som att mitt racket skulle bli det lättaste i hela staden. Det var det lättaste i hela staden tills vi satte på själva gummiytan, som jag för övrigt blev lite förvånad att man kunde köpa i sportaffären och klippa till själv. Sen blev det lite tyngre än de vanliga Stigaspadarna jag var van vid från dagis. I vilket fall som helst var jag helt sjukt stolt. Vill minnas att vi till och med dekorerade handtaget med en värmepenna. Nästa gång jag är i barndomshemmet måste jag reda reda på det här stordådet!
Förutom shorts och andra attiraljer ska jag även lägga mig till med lite mer sportjargong när jag sportar, säga saker som "bra retur" och "snygg serve", inget avancerat men det skall sägas med emfas.

nineleven (sic)

Igår tyckte jag att det var en kul grej att gå runt på jobbet och fråga "Jaha, och hur ska du fira elfte september?" Jag frågade alltså mina medarbetare, någon måtta får det vara. De tillfrågade fick genast ett lite frågande och förvirrat uttryck i ansiktet. Kanske inte en av mina humortoppar här i livet men ändå ett sätt att få tiden att gå lite snabbare.

I try, I try...

Appropå att hamburgerkedjan Max olovligt (enligt honom) har använt en av hans låtar i en reklamfilm säger E-type:
"Jag framstår som om jag rappar om salsasås på min största låt och förlöjligas så att folk på skolorna tycker att jag är en sellout."
Det kan vara det roligaste som sagts på länge.

I lördags eftermiddag hörde jag den här ordväxlingen:
Okänd man: Tack för att du sprider all denna fantastiska musik.
Papa Dee: I try, I try...

Kärlek till musik

Efter en ganska tung lördagskväll var jag ändå uppe med tuppen på söndagen och fullföljde mina åtaganden. Efter ett oväntat lyckat rep tog vi bilen tillbaka till huvudstaden. Min vän Georgios frågade mig ifall jag ville hänga med på At the gates på debban medis, han hade sig själv plus en på gästlistan och jag hade inget för mig och blev peppad.

Dämpade bakfyllan med ett par öl i baren där uppe. Gick ner och kollade på Tyrant. Upptäckte att jag var lite tjenis smed gitarristen, har efterfestat med honom och hans gäng någon natt för ett par år sedan. Kände igen sångaren och trummisen från min gymnasieskola. Det var den där Dellamortekillen som spelade bas. Ärligt talat var det inget vidare, kändes lite fattigt på något vis. Här och där gnistrade det till men det var rätt sällan det också.

Nästa band var Grand magus men det missade vi helt.

Kvällens huvudattraktion levererade desto bättre. Jag lyssnar faktiskt inte alls på sådan här musik annars men det är lite som med jazz - inget jag slänger på hemma men när man ser det live blir det lite intressantare. Det bjöds på ett jäkla pisk och ganska ofta var det riktigt bra.

Det är något speciellt med ödmjuka metalkillar. Mitt under spelningen skriker någon i publiken "NI ÄR SÅ JÄVLA BRA, DET ÄR GÖTT GUBBAR!" på fejkgöteborska. Det värmde i hjärtat på något vis, det var så fint. Kärlek till musik.