En liten tanke till

När jag läste om Noomi Rapace i senaste Filter slog det mig att det nog är få yrkesgrupper som är så bajsnödiga när de pratar om sitt arbete som skådespelare är.

Jag tänkte på en grej igen.

Jag tänkte lite på det här med att man när man träffar folk frågar hur läget är. Man undrar ju inte ens. Man kanske uppriktigt undrar ifall det är ens närmaste familj och vänner man träffar men i alla andra fall förväntar sig folk bara ett "bra" - som egentligen inte betyder ett skit - i retur. Svarar man inte "bra" utan kanske "jag kan inte sluta tänka på Sonja, jag har inte sovit på en vecka" blir det genast bara obekvämt.

Ett exempel: en gammal arbetskamrat, vi kan kalla honom Silverfox - det har vi visserligen alltid gjort, kommer in på jobbet och det första han ser när han passerat dörrarna är mig. "Tjena, hur är läget?" frågar han på sin omisskännliga stockholmsdialekt, "jo det är bra hur är det själv?" svarar jag av ren reflex. En idiotisk reflex. Så fort orden lämnat min mun, eller kanske till och med under tiden de lämnar min mun kommer jag att tänka på att jag har hört att hans son precis har dött i sviterna av sin 30-årsfest. Jimi Hendrix- eller Bon Scott-döden om man så vill. Klart att han inte svarar på min motfråga, det är ju egentligen ingen fråga, det är ju bara en tom fras som råkar sluta med ett frågetecken. Det finns bara ett rätt svar, och det betyder egentligen ingenting.

Ett annat exempel: händelse nummer två inträffade också på jobbet, jag spankulerar runt i gångarna och får på håll syn på en gammal bekant. Jag vet att hon ett ganska bra tag har haft det svårt och varit drabbad av cancer som inte vill ge sig trots diverse behandlingar men jag har inte träffat henne på flera år. Hon är tydligt märkt av både sjukdomar och behandlingar när jag ser henne där på jobbet. Min första reaktion är att jag såklart borde gå fram och hälsa, det jag gör är att gå åt ett annat håll och pula med något helt annat. Jag visste inte riktigt vad vi skulle komma att prata om, "hur är läget?" skulle ju kännas ganska befängt att fråga även om man undrar mer än någonsin. Jag gick därifrån. Jag hade ett jobb att sköta, eller så är jag bara en dålig människa.

Sms med varandra

Följande sms-konversation kvalar nog iaf i bland de tio mest efterblivna textutbyten jag har haft:

"Älu ljummen i gräset?"

"Älu, äja."

"Ja ä!"

"Brölit"

Boktipset

Jag minns det som vore det igår. Det var en sån där fredag när man satt och ölade i yxan. Jag antar att det mest tjafsades och lyssnades på punk- och hcvinyler som vanligt. Jag antar att det här inte var en av gångerna jag somnade på förfesten. Rätt vad det var snackade vi litteratur och det hela slutade med att Mackan skickade hem mig med Vredens druvor och Gentlmen under armen (antagligen ramlade jag till att börja med runt på Debaser hela natten med dem under armen men you get the point). En ganska ointressant, summarisk och mest nostalgisk historia om hur det kom sig att jag läste två av de bättre böckerna jag läst någonsin.

Igår läste jag i DN (och i Expressen och Aftonbladet - jag har börjat jobba igen) att det ska göras tv-serie av Gentlemen och uppföljaren Gangsters. Jag har faktiskt tidigare funderat fram och tillbaka över varför det inte har hänt, svaret var att Klas Östergren inte har varit sugen innan han kom i kontakt med rätt människor. Först blev jag lite peppad och sen har jag kommit på att det kanske pajjar hela grejen. Det kanske blir som när jag såg De lyckliga kompisarna på tv för första gången, den trogne enterthedragon-läsaren vet vat jag pratar om, att magin helt enkelt försvinner. Det var jag visserligen orolig för redan innan jag läste Gangsters också. Varför ska du in här och gröta tänkte jag. Det blev ju något helt nytt av det hela. Min största skräck var att man skulle mötas av vad jag brukar kalla Blues brothers 2000-syndromet (eller kanske Göta kanal 2 och otaliga andra exempel) där man bara gör samma sak en gång till, fast skitdåligt. Nu blev det ju inte alls så med Gangsters och jag tror att vi kommer uppleva en revidering till av denna historia. Jag baserar denna teori på att det mer eller mindre stod så i klartext i tidningsartikeln. Nu är det bara att längta lite i ett år eller två.

Vredens druvor filmatiserades med bl.a Henry Fonda 1940, den skulle jag också vilja se.

Boktipset

Titta på hela, det är helt klart värt det. Jag känner ett starkt behov av att gifta mig med henne.

Luuk who's talking

Det var lördag igår och jag hade i slutspurten av min semester skaffat mig en ganska imponerande bakfylla. Jag, min bakfylla och mina vänner hamnade i Vinterviken. Jag köpte kaffe och bulle för 49:-. När jag balanserar runt kaffe och bulle på en bricka passerar jag en liten familj. Mannen i familjen tilltalar mig när jag är i höjd med dem. Han pratar högt och tydligt till mig men orden är även adresserade till hans kvinna. "Kolla han har en likadan Melt banana-t-shirt som du har" säger han med dubbla adressater. Jag känner genast igen honom som Martin Luuk - bror till Kristian, författare av böcker som Jag ska sluta träffa folk och börja umgås via kommunikéer och brandmansdelarna i Nilecity. "Åfan" svarade jag.

(Rubriken är lökig, jag vet - kunde bara inte hindra mig själv i tid.)

Sommarlov

Jag tog semester från det här. Nu är jag tillbaka. Jag hade semester i verkliga livet också, imorgon börjar jag jobba. Jag skulle egentligen behöva lite semester för att vila upp mig från min semester.

Jag startar återkomsten lite lugnt med att lägga upp en film:


Han spelade gitarr, bas och sjöng i mitt första riktiga band Defrosted och nu memorerar han kortlekar.