Då och nu

Det är tidigt 2000-tal och ett lokalt pop-band ska spela på en klubb i Eskilstuna. Innan spelningen sätter sig trummisen på det närliggande sunksjappet tillsammans med några vänner och dricker några kalla. Det visar sig bli ganska många kalla. Han verkar lite ostadig i början av spelningen och efter ett tag visar det sig att han inte kan spela trummor alls. Det går inte. Upp på scen hoppar trummisen i stadens största lilla metal/emo/rock/hemskastämsångsrefränger-band och gör sitt bästa för att fylla det hål som nu finns på platsen som borde upptas av slagverk. Det visar sig dock, föga förvånande, att han inte kan låtarna. Varför skulle han kunna dem, det här är ju ett pop-band i sin linda som antagligen knappt kan få sina föräldrar att visa uppskattning för musiken de framför. Spelningen är slut, innan den knappt ens har börjat.

Helt plötsligt är året 2009 och det senaste halvårets pitchfork-hype Wavves ska framföra sin upphaussade noise-pop på pitchfork-scenen på Primavera sound. Vad som börjar som ett långt soundcheck inför publik där sångaren Nathan mest gapar om att det är dåligt ljud övergår till ett jam där det varken finns takt och ton. Snart börjar publiken kasta flaskor och skor på Nathan. De lyckas typ spela en låt. Trummisen, Ryan, häller i ren frustration en öl över Nathan. De försöker spela en låt till innan Ryan kastar sina trumpinnar på Nathan och lämnar scenen. Nathan blir lite förvirrad och gapar "Come back here, motherfucker, we're not done yet!", det gör han inte. Deras crew börjar plocka ihop trummorna under sångearens protester. Nathan gör ett nytt försök att spela en låt men upptäcker att mikrofonen är avstängd innan också han lämnar scenen med svansen mellan benen. Dagen efter ställer de in resten av sin europaturné som skulle ha pågått i över en månad till. Nathan skriver en ursäkt på sin blogg där han kallar tilltaget att blanda ecstacy, valium och xanax innan en spelning in för tusentals människor för ganska dåligt genomtänkt.



Man skulle kunna tro att det första exemplet handlar om mig (jag var ju trots allt en trummis i Eskilstuna på tidigt 2000-tal) men det gör det faktiskt inte. Jag var inte ens där. På det hela taget är jag relativt säker på att det hela är korrekt återgivet men reserverar mig ändå för att detaljer kan vara felaktiga. You talk to Sunkan about that shit, han var där.

En nattlig tanke

Tidsbrist och lättja drar ner bloggandet farligt nära nollstrecket.

Jag tänkte på en grej. På till exempel Efterlyst om någon dött av onaturliga orsaker eller försvunnit spårlöst och mystiskt är det ofta intervjuer med vänner eller anhöriga till den som på något vis råkat illa ut. Dessa personer uttalar sig oftast överdrivet positivt om den försvunna/mördade/förolyckade. En inte alls ologisk reaktion såklart. Har personen, vilket ganska ofta är fallet, haft narkotikaproblem heter det allt som oftast att de var nyfikna av naturen och alltid ville prova allt och att det sedan gått lite långt. Har personen försvunnit eller blivit mördad sammanfaller detta ofta med att de just har påbörjat en utbildning eller en ny anställning. Påfallande ofta är de just på väg att reda upp sitt missbruk också. Vid sidan av det här är de såklart även världens snällaste människor och ville inte en varelse illa heller. Jag vidhåller att detta är en fullt normal reaktion, det är klart att min vill minnas de bästa sidorna av en människa som man kanske inte kommer att få träffa igen. Jag ger bara lite bakgrund till min tanke.

För ett par dagar sedan när jag hade pratat med min far i telefon började jag tänka på det där. Jag satt och gick på om att nya skivan skulle bli den bästa vi gjort och en massa saker den stilen. Skulle jag ha försvunnit eller mördats efter det skulle pappa kanske suttit i tv3 en onsdag och pratat om hur hans förstfödda såg fram emot den här skivinspelningen och hur han skulle börja en ny utbildning och inte alls hade någon anledning att försvinna frivilligt. När vi repade igår var jag till en början lite tvär och högg på första bästa gliring eller kommentar, detta som följd av en ganska pissig arbetsdag. Hade jag försvunnit efter ett sådant uppträde hade mitt eftermäle inte varit riktigt detsamma. Folk hade tänkt att jag inte riktigt hade varit mig själv på sista tiden och saker i den stilen.
Jag vet inte hur det kom sig att jag tänkte på detta men det gjorde jag.
När jag tänker efter skulle detta inlägg vara ett exempel på det jag skriver om - lite utav en paradox. Som om man säger på skoj att man ska elda upp ett hus och huset sedan brinner upp. Lite så skulle det bli om jag till exempel trampade igenom en oväntat svag is nu. Det är lugnt på den fronten - det är ju sommar.

Njurprinsen

På tv4-nyheterna berättades det just att Daniel Westling idag fått en njurtransplantation på grund av ett njurfel som var medfött men INTE ÄRFTLIGT.
Puh, tronföljden är säkrad!

En monolog till

"Sen jag skaffade iPhone går jag på toa ganska ofta när jag jobbar. Idag var jag där fem gånger - en halvtimme varje gång."

Monolog

"Jo vi hade ju ett popband va och körde såhär me cleana gitarrer åsså hade vi audition åsså kom det en töntig långhårig kille å provspelade å vi ba nä det här går ju inte, det var Robert Wells va. å sen kom det en annan kille från upplands väsby som hade moppemusche å vi ba nä dra hem å de va ju John Norum va"

Gnaget och jag

Jag var på derby igår. Det blev lite bråttom när jag skulle gå hemifrån, när jag var halvvägs över gården kom jag på att det var lite synd att jag inte hade vantar och halsduk.

När jag tio minuter senare kom hem till Tomas var stämningen på topp, han öppnade sin ytterdörr och spelade aik-låtar ut i trapphuset medan jag promenerade upp de tre våningarna. Tompa påpekade att jag var lite dåligt klädd och jag klämde ur mig att jag ångrade att jag inte tagit någon halsduk. När han hörde detta och innan jag fattat vad jag gett mig in på sken han upp i hela ansiktet och sprang och hämtade en aik-halsduk. Den såg ju onekligen väldigt varm ut, och det var den.

Jag kände mig inte riktigt som mig själv när jag gick mot tunnelbanan. Kände mig lite avundsjuk på Kalle och Dega som var lite mer neutralt klädda (som jag minus halsduk med andra ord). Det kändes som om jag inte riktigt hade täckning för att ha den där halsduken. Vi stack till ett ölhak i Solna där det var mycket folk och majoriteten skrek med tuffa röster. Där stod jag på uteserveringen och snackade med Tomas kompis Sebbe.

Det visade sig ganska snabbt att halsduken gav en bild av mig som inte riktigt var sann, han började namedroppa en massa spelare och matcher och jag ägnade mig mest åt att flacka med blicken och göra intelligenta inpass i stil med "öh....jaha". Efter ett tag visade det sig att han också var trummis och då gick ju allt mycket lättare, trummor är ett samtalsämne jag behärskar mycket bättre - jag borde alltid ha en halsduk med trummor på. Nu var det dags för match och när vi kom upp på läktaren visade sig halsduken från sin bästa sida när jag trampade stora farliga snubbar på fötterna och de sa att det inte gjorde något. Jag var väldigt övertygad om att det var halsdukens förtjänst, jag såg den lite som en sköld som satt lindad där runt halsen.

Den känslan av mitt halsduksbeskydd satt i under hela matchen, till och med när jag gick vilse efter att ha varit på toaletten i halvtid, jag bara snavade runt på folks fötter och hittade inte mina vänner i den där norra stå-djungeln av svart-gula halsdukar. I slutet av andra halvlek dyker Olsson upp från ingenstans. Han hinner hälsa på Dega innan han får syn på mig med min sköld och utbrister förvånat "är du gnagare?". Det var en retorisk fråga som jag bara kunde besvara med ett rungande "öh....ja...". Man kan ju inte svara "jag bryr mig inte så mycket om sport egentligen, men det är lite uppfriskande med den här grupp-psykosen och jag gillar dessutom att vara varm om halsen", inte där och då iallafall.
Sen blev det en sista öl och lite eftersnack, jag pratade mest om annat än fotboll - saker jag kan något om.

Vilket beteende.

Jag vill bara slå ett litet slag för Tv-beteende. Det är ofta väldigt kul, ibland lite pinsamt, emellanåt puttrar det bara på men det är enligt min mening alltid förbannat underhållande. Dessutom är Ragnar Dahlberg programledare.

Jag funderade länge över hur de på något vis kan få detta att gå ihop (det tanke på den totala avsaknaden när det gäller reklam) och det lite överraskande svaret löd: det gör de inte. De använder (och när jag säger "de" menar jag den där Bring me the fucking riot-kocken tror jag) pengar från andra välbetalda reklamjobb till att producera detta. Nobelt.

Jag är inte heller sen med att tycka att denna produktion är bättre av det mesta som gjorts i svensk humorväg de senaste åren. Jag vet att detta är att sparka in öppna dörrar men jag såg Parlamentet i söndags och jag antar att den serien sänds fortfarande mest för att folk fascineras av hugg i magen-pinsam tv. Det gäller kanske de flesta av svenska komiker, jag har till exempel inte förstått vad som är grejen med Björn Gustafsson (den yngre alltså, den äldre har jag inga problem att se det roliga i).

Det blev lite smått osammanhängande det är men jag vill bara understryka att det här med humor är högst subjektivt. Detta är min sanning.

Nu ska jag fortsätta med ett par projekt innan jag åker och repar, ha en god dag.