Rip Uffe

"Varje dag brukad Uffe klippa ut hjärtan i rött papper med små kärleksmeddelanden som han satte upp i hissen när jag skulle komma hem. Men igår när jag kom hem så satt det inget hjärta i hissen, då blev jag helt iskall i kroppen. Ulf missade det aldrig och visste hur mycket det betyder för mig. Han var väldigt kärleksfull."

Det var precis vad Lillemor Torsslow sa om sin bortgångne fästman Ulf Larsson i gårdagens Aftonbladet. Jag kan verka kall och cynisk men vem gör så egentligen? Sätter hjärtlappar i hissen varje dag alltså. Jag menar: varje dag. Jag tycker inte att det låter helt sunt det här.

En tanke: de senaste dagarna har det slagit mig att det skulle kunna vara så att Mats Alm (se några inlägg tidigare) skulle kunna vara oskyldig och att det skulle vara riktigt hemskt om så var fallet. En historia behöver ju faktiskt inte vara felaktig bara för att den låter otrolig. Mats Alm kanske har blivit kidnappad av Japanska gangsters som har dumpat honom vid hans brinnande flickvän. Lillemor kanske har mördat Uffe Larsson, läs citatet ovan och tänk den tanken så lovar jag att allt känns ännu lite mer obehagligt.

Mer jobbsnack

"Jo det är ju skönt att vara singel ganska ofta men nu blir det ju snart oktober, november och december och då blir det ju mest att ligga i fosterställning på badrumsgolvet och hulka."

Jobbsnack

Jag har jobbat i helgen. Jag skulle nog kalla det sådär upphetsande, speciellt på lördagen då ölandet från dagen innan hade lämnat vissa spår som mest yttrade sig i tröttma och allmän rastlöshet.

Snack 1. Seghelgen uppvägdes dock av att jag fick en av de bättre komplimangerna jag fått någonsin. En kvinna i 65-70årsåldern handlade av mig, när hon plockade ihop sina varor sa hon "Ursäkta men jag blev alldeles bländad av dig, du borde ju inte stå här och jobba, du borde ju vara med på film. Så snygg och lång du är." "Jadu tanten, synd att du inte är 40 år yngre" sa jag inte - jag sa "öh... tack" och blev en smula röd i ansiktet medans en annan kund och verktygsPeder stod och såg förtjusta ut bredvid mig.

Snack 2. På lunchen var genustänket i lunchrummet så för mig abstrakt att jag satte spagettin i vrångstrupen.
– Men du har tv och kamera och dvd och sånt vill inte din fru ha nåt från Media markt, dammsugare eller nåt?
– Nä hon har allt: bakmaskin, mixer, elvisp och allt.
– Jag brukar säga att jag har tre diskmaskiner hemma, min fru och mina två döttrar!

Det här var alltså bara ett utdrag ur en längre diskussion med samma förtecken men detta är allt jag kommer ihåg på grund av att jag effektivt förträngt resten av de delar jag inte lyckades undvika när jag misslyckades med att stänga av min hörsel.

Twittering up the blog 5

Hjälp! Jag hittar inte Get Hustles version av Who do you love? på mp3 någonstans (jag har slösat en hel morgon på detta). Jag har sjuan men den som fixar den digitalt till mig bjuder jag på frukost!

Håret

Jag påbörjade projekt: Titta igenom hela Seinfeld nyligen. Nu är jag i slutet av säsong tre och karaktärerna börjar komma tillrätta på allvar. Newman har precis gjort entré på riktigt och man vet att den riktiga guldåldern är på intågande. Nåt jag aldrig förstått mig på är däremot Elaines frisyr i de här tidiga avsnitten. Det syns inte så tydligt på bilden men den är som en riktig hårkeps. En frisyr som skyddar ögonen mot solen - genialt! En annan grej man tänker på när man plöjer serien nu är att Jerrys stå upp-grejer inte alltid är sådär jättebra. Och att avsnittet the Suicide inte är helt ok. Självmord är inte kul. Jag brukar vara lugn med det mesta men det ämnet tycker jag är i klass med anorexia och incest - inte skämtable. Projektet fortsätter, jag har bara 140 avsnitt kvar nu.

Att ljuga

Alltså, det här är ju hemskt på alla sätt och vis men man kan ju inte låta bli att tänka på hur bra han är på att ljuga.

En annan grej med det här klippet är på slutet när Leif GW lite finurligt klämmer ur sig "Jag har också mina bestämda föreställningar om var man kan hitta gärningsmannen". Sen ser han sådär nöjd ut, som man bara gör när man har vågat något.

Sen hittade jag den här:

En film av representanter från detektiven allmänheten. Och en fasansfull misshandel av det svenska språket.

De bästa skämt jag vet

Igår när jag kom till Strand:
– jaha, hur var det första bandet?
– äh du vet, två som stod och kollade facebook på scenen.

Jag såg en bild på en gammal arbetskollegas sida på fejjan. Han hade en spelning med sitt band (säger man så han spelar typ nåt elektroniskt jag inte kan namnet på). Han stod i alla fall lutad över sin dator och någon hade kommenterat med "mycket i inboxen?"

Det är de bästa skämt jag vet.

Jag kom på ett till: att säga "hoppas ni blir nöjda med det" till någon som har fått barn är också hemskt kul.

Hepp hepp!

Für alle!

Borde inte detta släppas på dvd?

Twittering up the blog 4

Det kom massor med post nyss, jag blev peppad men det enda som var till mig var tidningen Buffé.

Björn

Jag var på Skansen med Kringlan och Mama på kvällen idag. Björnarna var lite utav huvudattraktionen för oss (men Bisonoxen var helt klart mäktigare). Det fanns två olika björnburar. De i den ena buren (eller kanske snarare inhängnaden) verkade ha lite roligare än de i den andra, de klättrade i träd och brottades lite på skoj. En björn satt på en sten så att det såg ut som att han satt och softade på krogen. I den andra buren var det lite segare stämning, en nalle såg ut som att han var ett redlöst fyllo. Vid tråkburen hittade vi däremot en tant som hade ett närmast osunt förhållande till björnarna. När vi började gissa kön och förundras över hur många de var rättade hon och informerade oss. Sen stoppade hon in handen i någon slags hålighet bredvid glasrutan och "jah, luktar det gott?". Det gjorde det tydligen för björnen började andas som Darth Vader - då lämnade vi tanten och björnarna ifred.

Twittering up the blog 3

Lyssnar på Devo och Polvo medans jag pluggar, de två bandnamnen låter otroligt mycket larvigare när man säger dem i samma mening är vart och ett för sig.

Twittering up the blog 2

Google docs kan vara det bästa som hänt sedan Risifruttin uppfanns, jag gör grupparbete utan att träffa gruppen.

Twittering up the blog

Jag har cyklat till skolan på 27 minuter, är övertygad om att jag kan få ner det till 22.

Paul

Jag softar lite med skrivandet här, det är så mycket annat i görningen.

Igår läste jag (säkert i någon ganska meningslös blogg, jag fick ingen ordning på saker och ting ett tag där) om programmet Hollywoodfruar. Det stod att någon tjej som var med hette Anna Anka. "Ah, hon är gift med Kalle" tänkte jag. Sen kom jag på hur korkad jag var och fnissade lite för mig själv innan livet fortsatte i sin vanliga lunk.

Halvtimmen!

Idag pressade jag ner cykeltiden till en halvtimme, det tar sig. Det var banne mig lite motvind också. Såhär stolt har jag inte varit sedan konfirmationen.

Bara cykel

Jag har köpt en cykeldator på Clas Ohlsson. En dryg hundring kostade den och höll på att ge mig hjärnblödning när jag skulle få den att funka. Jävla rocket science det där. Nu funkar den i alla fall. Hur snabbt man åker är inte så intressant, det pendlar oftast mellan 20 och 45. Avstånd är däremot mycket mer spännande. Här är några avstånd: hemifrån till jobbet - 5,3 km, från jobbet till dega - 9,7 km, från dega och hem - drygt fyra km och slutligen hemifrån till skolan - 12 km.

De där 33 minuterna till skolan var inte så lätta att putsa på som jag först trodde. Nu har jag visserligen börjat vid nio vid de senaste försöken och det verkar som om hela stan börjar med sina dagsysslor vid den tiden, gatorna är trånga. Idag på morgonen när jag cyklade om massor med bilar på Liljeholmsbron tänkte jag på Surf wax america med Weezer, texten kändes väldigt applicerbar på min situation just då - jag nyttjar bara ett annat färdmedel.

Att vända vax

Jag spelade lite skivor ett tag under kvällen när Theodor Jensen spelade på Lilla hotellbaren förra veckan, blodad tand skulle man kunna säga att jag fick. Det var inte ens mina egna skivor men jag hittade ändå en hel del gött. Jag spelade en blandning av saker jag tycker är bra och saker jag undrar hur de låter. Fugazi tycker jag är bra, Passion pit undrade jag hur de lät - nu vet jag.

Jag gillar musik

We live in trenches är göteborgs svar på Fucked up.

"Oj, det var ett gott betyg" svarade fritz-johan när jag yppat denna åsikt och jag började fundera över vad jag egentligen hade sagt. Efter en hel del funderande står jag ändå fast vid mitt utlåtande. Det är det här med machosång som inte låter så macho och kanske lite att båda banden har kvinnliga basister som är ett par av beröringspunkterna. Hon i Wlit blandar upp sitt basspel med att sjunga lite också, vilket jag tycker att hon borde göra oftare för hon gör det bra. Där Fucked up är lite mer indie-rock med hc-tjockis på sång wlit lite mer punkiga och påfallande ofta tänker man att det går långsamt, på ett positivt sätt.

Jag hittade lite film:


Jag hörde dem för första gången i vintras hemma hos Viktor, nu kan han ses stå och hamra på en sg till höger i bild. En grej jag tycker är kul i detta klipp är vad sångaren gör när det blir ett längre instrumentalparti i Modern hex, i 99 fall av hundra ser man frontmannen stå längst framme och skaka rumpa (tänk Cedric Bixler-Zavala) i dessa lägen men här ställer han sig istället längst bak och softar - det hade jag också gjort.

Bevvan

Var och såg Adam Heldring (adis apparadis kallades han en gång i tiden) på Göta källare nyss. Kom i mitten av spelningen att tänka på att det kändes lite som om man stod och tittade på ett band som skulle kunna uppträda under en klubbscen i 90210 (bevvan alltså. Nog för att Adambandet spelar lite amerikansk singer/songwriter-pop-rock, men det var nog mest belysningen och lokalen som bidrog till denna känsla.

Huvudbandet hette the Walkmen och hur jag än försökte så kunde jag inte uppskatta deras musik alls. "Crazy town försöker låta som något som Fredrik gillar", "det låter lite finlandsbåt" och "Rod Stewart försöker spela amerikansk indierock" var några av de omdömen jag fällde under tiden. Inget var riktigt träffande.