Tenta (notera att jag inte kallar det "dugga"(notera vidare att jag satte citationstecken där för att få det att framstå som ännu löjligare)) idag och jag känner mig inte helt ok med den. Blir nog tvungen att ta till ett par Spies like us-knep. Ögonlappen sitter redan på.
Jag hängde med en vän, åt en angenäm middag. För att ta mig hem var jag tvungen att göra ett inte alls komplicerat byte av tunnelbanetåg. När jag kom till det första tåget var det två minuter kvar till avgång, en alldeles lagom tidsrymd att spendera i sitt eget sällskap. På tåget rumlade det runt en man, han slog sig ned bredvid mig och ville låna min telefon. Han luktade fränt och hade talsvårigheter. Jag kunde få hålla i hans egen telefon medans han lånade min, försäkrade han mig. Jag nekade först vänligt i form av en lögn om att jag inte ägde en telefon ((jfr lögnen om att det alltid är den sista cigarett man äger som man står och suger på ifall någon fjortonåring kommer och tigger rökdon) och senare lite mer bestämt avvisande. Mannen satt kvar och lukten blev efter en stund snudd på outhärdlig, han hade ett krucifix runt halsen och hela situationen blev alltmer obehaglig. Snart får jag en rostig hiv-kniv i magen hann jag tänka otaliga gånger innan stationen där jag skulle byta tåg uppenbarade sig. Samtidigt som jag själv reste mig lättade även en obehagligt stirrande man på ändalykten och följde mina steg till den perrong där mitt anslutande tåg skulle plocka upp mig för vidare resa. Han fortsatte att stirra när jag lite nonchalant och alldagligt slängde blickar över höger axel. Jag ställde mig vid den kaklade väggen invid perrongen och försökte se oberörd ut när jag uppmärksammade en man med ett väldigt PKK-aktigt uteseende, och en motorvägsbred mustach, som med tom blick kom gående längs med spåret. Det var som att han kunde speja tre mil framför sig fastän han rimligt vis inte kunde se mer än de tjugo meter som skiljde honom och rulltrappan framför honom åt. Väl på tåget satte jag mig bredvid en trind farbror som såg vänlig ut. Det var då jag fick se den - världens största enhjuling. Den ytterst välartade gosse som höll den i sin hand såg nyter ut och lyste upp hela vagnen med sitt självförtroende, han kunde säkerligen fälla alla stadens kvinnor med hjälp av sitt leende och sin cykel med bara ett hjul. Bortom enhjulingsbroilern skymtade jag honom nu igen, stirrmannen. Han stirrade fortfarande och min hemstation närmade sig. Jag satt helt stilla och stirrmannen gjorde inte heller några ansatser att röra sig. Tåget stannade och dörrarna öppnade sig men jag väntade med att resa mig tills de var på väg att stängas igen, då kastade jag mig ut i natten. Ute regnade det lite, jag släpade fötterna genom de våta och gula lönnlöven på marken.
Hösten sätter sig som en pil genom mitt huvud (eller annan plågsamt dålig metafor) - jag känner mig lite handlingsförlamad, oförmögen till det mesta och det gör lite ont i min skalle.
Snart händer det nog åtminstone några kul grejer, börjar med biljardkväll ikväll.
Han är ju hemskt driftig den här Anton Abele. Klicka på länken, det är kittlande på något vis. Jag tycker att han är obehaglig på något vis. Den här lillgamla helt humorbefriade uppsynen. Han påminner om en ung Carl Bildt. Det finns något mörkt och lite obehagligt här, jag tror (missta inte det här för hoppas) att han kommer vara gravt alkoholiserad eller trilla framför ett tåg innan han är 30 år fyllda. Det är sorgligt när ungdomar går ned sig i moderatismen i så unga år.
Klicka på YouTubelänken på hans hemsida förresten, där finns några riktigt spännande klipp.
If carrots got you drunk, rabbits would be fucked up
Jag var på en spelning på Vielle Montagne nyss. Ölen kostade 25 kronor och jag tänkte ett tag att hela stämningen var ganska Tyskland.
Först spelade Makeouts och jag måste säga att hela spelningen var en smula erbarmlig. Jag vill inte verka gnällig (tanken att de hade en dålig kväll slog mig, och jag hoppas att det var så) men de lämnade en hel del att önska. De uppträdde med scennärvaro som skulle ha varit ok för ett gäng sjuttonåringar - det kändes helt enkel inte som om de visste hur de skulle bete sig där uppe. Låtarna var inte heller något att hurra över. Det gjorde inte saken bättre att alla utom trummisen hade solglasögon.
Efter det inledande bandet började band nummer två mecka med en orgel som de inte fick ordning på. Detta resulterade i att nästa band fick kliva på scenen efter några om och men.
Nu klev RNR adventure kids på scen. Det bjöds på garagerock med besked. Basisten och gitarrieten stod på golvet och de bjöd på en helt godkånd show. Trummisen hade ett jäkla klipp i sitt trumspel och det hela var helt klart angenämt att bevittna och lyssna på.
Efter dem hade Okmoniks fått ordning på sin orgel och bjöd på rock vars ljudbild dominerades av tidigare nämnda klaviatur och dess innehavares sånginsats. Till en början tyckte jag att de var bra men efter en stund kändes det hela en smula enahanda och nästan en smula trist.
Sist spelade Nobunny och jag måste säga att de ägde scenen från första stund. Det var återigen garagerock (vilken kanske inte är så konstigt då det var en garageklubb jag besökte) som stod på schemat men denna gång med ett milt inslag av GG Allin-estetik. Jag tycker nog inte att detta hade behövts då musiken i sig talade sitt tydliga språk och de visuellt provocerande inslagen mest var störande. Trummisen hade enbart pilotbrillor och kalsonger på sig och sångaren var iklädd ett par röda kalsonger, en frack t-shirt (känd från en dröm om jesus i Taladega nights) och en kaninmask - i början av spelningen tuggade hela bandet på morötter. En bra spelning var det i vilket fall som helst.
Jag satte 100 spänn på att Danmark skulle spöa Sverige med ett noll i lördags, det var precis vad som hände. Mina 100 kronor blev 1100 kronor och jag var den enda som var peppad på lördagskvällen. Detta var bara en av en hel radda händelser som fick mig att flera gånger under lördagen utbrista att jag var odödlig. Jag knäckte exempelvis i biljard. Jag tänkte skriva att jag var odödlig i min Facebook-status men ångrade mig när jag kom att tänka på hur postumt pinsamt det skulle bli ifall jag i själva verket hade dött. Tänk ifall jag hade blivit påkörd av en buss och min sista Facebook-status hade stått där och hånat mitt minne för all framtid.
Men jag var banne mig odödlig där en stund.
Jag firar detta och mitt förra blogginlägg med en låt:
Den är med på en av de tidiga sjuorna som senare hamnade samlade på cd:n med det geniala namnet "Drive this seven inch wooden stake through my Philadelphia heart". Det var lite mer rakt på-punkigt med ganska (hrm) säregen sång på den här tiden innan de elektroniska utflykterna på "the Fine art of original sin" och My bloody valentine-svänget på den självbetitlade sista skivan.
Året är 1996 och Earth Crisis spelar i Middlesex. Bara det är ganska roligt. Jag är av den bestämda uppfattningen att det per automatik blir stor humor så fort band i den här macho-hcgenren ställer sig på scenen. Det ska windmillas, fäktas och banka på golvet.
Just den här dagen står en ung man i publiken och käkar yoghurt. "Vad ska du med den till?" frågar hans kompis. "Kolla" svarar den unge mannen och kastar yoghurten på straight edge-veganerna i Earth Crisis.
Den unge mannen hette Sean Patrick McCabe och sjöng i (vad jag vid flera tillfällen i unga år kallat världens bästa band) Philadelphia-vampyr-hardcore-rockarna Ink & dagger. Inget av det som händer syns speciellt väl på filmen men jag har grävt ganska mycket i detta. Lite senare springer en man i päls upp på scenen, detta har jag inte lyckats få bekräftat ifall det är den unge herr McCabe, som i vilket fall som helst enligt uppgift fick ganska redigt med spö den här kvällen.
Här är filmen, enjoy:
Samma år spelade Ink & dagger i på Haaket i Eskilstuna, jag prioriterade att vara ute på stan och dricka folköl med kickers - det kommer jag ångra resten av mitt liv. I augusti år 2000 drunknade den före detta straight edgaren Sean Patrick McCabe i sina egna spyor på ett Motellrum - han blev 27 år gammal.
Jag har egentligen inte så mycket att säga om detta. Inte mer än: hur tänkte de när de visade detta. Fanns det verkligen inga roligare människor att visa upp i sveriges television? Missförstå mig rätt - Björn Skifs är ett geni. Strul är ett av guldkornen i den svenska filmfaunan. De här "sketcherna" däremot ligger strax under roliga timmen nivå.
måndag 5 oktober 2009
Jag visste att sista tunnelbanan gick runt kvart i ett. Jag visste inte att de städar perrongen med någon slags såpa, det var sjukt halt. Lyckades kasta in stora delar av kroppen i vagnen innan dörrarna stängdes men en fot blev kvar utanför - det blev ganska pinsamt innan hela min lekamen var inne i vagnen. Papphammar-moment.
Hur får man den här idén egentligen? En mjukost med Whisky-smak, det är ju genialt!
Jag blev ju tvungen att köpa den så fort jag såg den, men jag har inte smakat på den ännu. Jag kommer med domen så fort jag har tagit morgonwirren innan jag åker till jobbet imorgon.
Året är 1986 och det är två år efter att Sepultura har startats av två brasilianska vildbasarbröder vid namn Max och Igor (den senare bytte senare namn till Iggor) Cavalera. Detta är i princip original-lineupen som ställer sig på scen och spelar Troops of doom:
Bandet har ett tag frontats av en sångare vid namn Wagner Lamounier som redan ett år tidigare fått kicken. 1986 hanteras basen av Paulo Jr. som kort efter starten ersatt Roberto "Gato" Raffan och den ena gitarren (den med sex strängar, till skillnad från Maxs fyra) av en kille vid namn Jairo Guedes (också känd som Jairo Guedz, Jairo T. eller Tormentor) som året efter skulle lämna bandet för att söka nya musikaliska betesmarker. Han ersattes en vecka senare av Andreas Kisser.
Vi spolar framåt lite. Efter ett helt gäng framgångsrika skivor är resten av bandet inte så sugna på att ha Maxs fru Gloria som manager (man kan tänka sig lite Spinal tap-situationer här) längre. Det är i slutet av 1996 och detta avhandlas efter en lyckad spelning på Brixton Academy. Max blir milt sagt lite purken och lämnar bandet initierar pajkastning i metalpressen och pratar inte ens med sin bror på åtskilliga år. Nästan tio år efter att brorsan lämnat skeppet kastar även Iggor (som han då precis börjat kalla sig, av ingen sämre anledning än att det ser lite snyggare ut) in Sepulturahandduken. I och med detta hade alla originalmedlemmar lämnat bandet. Året efter startar bröderna Cavalera Conspiracy och släpper en ganska oinspirerad Thrash-skiva och turnerar med de låtarna och en hyfsat imponerande mängd Sepultura-låtar. Man skulle kunna säga att de är nästan Sepultura, men Sepultura finns redan. Det riktiga Sepultura alltå, som spelar in tveksamma temaskivor om Dantes Inferno och A clockwork orange och inte har en enda originalmedlem. Såhär ser det ut när Cavalera Conspiracy 22 år efter det förra klippet spelar live med en gästtrummis:
Det är ganska gulligt när Max kallar sin egen son (som inte kan vara äldre än 13, högst 14 år) för Igor motherfucking Cavalera jr. I slutet av klippet får vi även se Iggor torka vad som ser ut att vara en rörd tår. Det kan visserligen vara så att det har runnit ner svett från håret på honom, han har ju trots allt spelat snabba trummor lite drygt fyra minuter tidigare. Stundtals skulle man väl kanske kunna kalla trumspelet lite svajjigt men visst har han en trumkarriär utstakad, lill-Igor. Snart dyker väl brorsan, Zyon motherfucking Cavalera, upp iklädd en ful gitarr med fyra strängar och sen är cirkeln sluten.
"Meet me IN the dollar bin/it's a band I once was in/haven't done much better since".
Ibland kommer man ihåg låt-titlar och textrader fel, ibland döper man bloggar vid sådana tillfällen.
