the Wicker man

Horror nights bjöd ikväll på denna kaka. Måste säga att affischen är några snäpp snyggare än vad filmen var bra. Såhär i efterhand känns den ändå bättre än vad jag tyckte att den var medans den rullade. Den kanske kan sammanfattas: skum svårförstålig engelsk dialekt, sekthärj och lite (en hel del) naket. Filmen kom 1973 och ett år senare skaffade sig Christoffer Lee en tredje bröstvårta och spelade Scaramanga i the Man with the golden gun, även Britt Ekland är med i båda dessa filmer.

Dräparen

Vi står och diskuterar lite, jag minns inte riktigt vad. Helt plötsligt slänger han ur sig "Jag har betalat elva tusen dollar för att kunna framföra de här åsikterna". Det fanns liksom inget att följa upp det med, jag blev stum. Han kunde lika gärna ha sagt att han hade ridit över bergen på en åsna med sin nyfödda dotter under jackan för att kunna framföra de här åsikterna, det hade också varit sant. Jag hade svårt att hitta på ett finurligt svar på den repliken. Jag gjorde det enda rätta, skrattade. Det var då han föreslog att vi skulle sända våra diskussioner på radio. Det ska vi inte, men vi borde.

God jul

Mitt sparsmakade julutfyllnadsbloggande fortsätter. Idag firades det julafton. Vår tomte har antagligen bättre indiecred än de flesta, han hade en Do make say think-tischa på sig och i år behöll han masken på i säkert en hel minut.

Jullov

Nu har jag inte skrivit på jättelänge. Jag vaggar in er (hej mamma och floppo) i någon slags falsk trygghet där jag matar er med ett rykande färskt och ganska meningslöst inlägg varje dag och sen stryper jag flödet och lämnar er hängande. Det är min stil det. Jag kanske bättrar mig, kanske inte.

Jag har sett ett par filmer på sista tiden:

Det var inte lika bra som den var, eh, fascinerande. Jo okej den var bra.

och:

Ett måste för alla fans av svensk ninjafilm med stapplig dialog på engelska och helt obegriplig handling.

the Return of mr point his finger

Jag tänkte ju skriva varje dag men nu har jag varit lite upptagen i ett par dagar, mest med dåligheter.

Jag försöker släta över det hela med en liten film:


Nu ska här julstädas. Vi hörs gott folk.

Osorterade tankar: bank für alle

Vinter - check
Snö - check
STIM - check

Ok, det var ganska poänglöst det där, men jag skrev det mest för att jag blev lite uppspelt när jag kom på det på tunnelbanan hem.

För att rättfärdiga hela det här inlägget kanske jag skulle infoga lite substans i form av en tanke. Hur kommer det sig att man accepterar sån sjuk väntetid på banken? Jag var där idag och löste in min check från STIM, det känns ganska bra varje gång eftersom det känns som om jag lever på musiken fast summorna vi pratar om egentligen inte kan kallas annat än småpotatis. När jag satt på banken kom jag att tänka på att man accepterar helt orimliga väntetider innan man blir betjänad där. Jag skulle nog säga att skalan för vad man går med på ser ut som följer: Byggvaruhus - två personer framför i kön, Mataffär - fem personer i kö, Bank - bränna en timme lunch på att titta på när turnummer tickar uppåt mot det som står på ens egen lapp. Jag har aldrig varit med om att någon har stått och skrikit "öppna en kassa till!" på banken. Tänk på det nu så hörs vi imorgon.

Dagens hype: Långkalsonger

Precis lika skönt att ha utomhus som obehagligt när du kommer in.

(nej, bilden är inte jätteinspirerande men det var väldigt svårt att ta kort på sina egna ben)

Samtal:

På telefonen-luren:
– Jo det är ju klart att jag saknar att ha katt ibland men det skulle ju inte funka nu, och så vill man ju ha dörren stängd ibland nu när man är fler som bor här.
– Du får skaffa Finska pinnar.
– Finska pinnar?
– Ja Finska pinnar!
– Menar du vandrande pinnar?
– Eh ja.

Film

Horror nights bjöd idag på den här mackan. Den var riktigt bra. Nu är jag så trött att jag har svårt att bilda meningar. Det är söndag.

Dumma saker jag gjort pt 0001

Det är hösten 1999 och en kompis har praktik på en filmstudio i Stockholm. Roy Andersson heter mannen, "det har jag ingen aning om vem det är" tänker mitt fortfarande tonåriga, kulturellt utarmade jag. Min kompis som sliter häcken av sig med den här filmen frågar ifall jag och tre till vill vara statister, vi ska gå och piska varandra får vi veta. Idén är ganska tilltalande men det blir fullt bland dem. Senare blir jag tillfrågad om jag vill ha en annan statistroll och tackar artigt nej med motiveringen att det är så bökigt att åka de tio milen till huvudstaden, en resa jag gjort ca 70 000 gånger.

Jag har absolut inga skådespelarambitioner och skulle antagligen inte ens ha varit speciellt bra men det är lite surt att man bara lät möjligheten att vara med i en av de bästa filmer som gjorts i detta land bara passera.

Hi-hah

Var på Fashing och tittade på lite hiphop igår. Eller jag skulle kanske kalla det hiphop med jazz-karaktär. Det kanske är det som behövs för att jag ska gå på liknande spelningar, att det finns vad jag betecknar som vanliga instrument med i i bilden (och att jag har goda vänner som spelar i bandet). Den enda skivan inom nämnda musikstil som finns i min ägo är Home invasion med Ice-T, kanske världens mest pseudohårda skiva. Nåja, igår såg jag Jazzattacks i vilket fall som helst och det svängde på riktigt ordentligt. När jag stod där tänkte jag på massor med saker som jag skulle skriva här men nu är jag lite stressad, bakis och ska gå till jobbet så det får bli ett lite snopet slut här.

Förresten, 30årsfesten jag ska på ikväll har en spotify-playlist jag slänger in It's on med Ice-T där, berättar en annan dag vad det får för effekt på dansgolvet.

Tillägg

Angående gårdagens mustiga inlägg kommer här ett tillägg.

Fucked up

Jag inleder detta inlägg med att slå på stora trumman och kalla Fucked up från Toronto för världens bästa band (låt vara med ett av världens sämsta bandnamn), detta är måhända en nätt överdrift men ändå förhållandevis nära sanningen.

Jag såg dem på något ställe (kommer inte ihåg vad det hette men det kändes förvånansvärt tyskt) i Göteborg för ett år sedan. Jag hade inte hört dem så mycket innan men slogs ganska snabbt av hur bra det var, med tre gitarrister som stökade på bra och Sandy (aka Mustard gas, jag är för övrigt lite tveksam till det här med artistnamn) som levererade de svängigaste basgångarna jag har hört på länge. Fucked up (eller ****** ** som de kallas i New york times) kategoriseras oftast som hardcore men jag skulle vilja kalla detta en sanning med modifikation. Själva musiken skulle jag närmast kalla indie-rock medans sången Damian (aka Pink eyes) levererar är av klassiskt tjockishardcoresnitt, fast inte så tufft - mer charmigt. Det man får beskåda live är ett gäng grabbar och en tjej med typiskt Pitchforkutseende som står på scenen och hamrar på sina instrument medan dess en storvuxen flintisman halvnaken far runt i hela lokalen. En stund under ett längre instrumentalparti ställde sig Damian helt sonika och spelade flipper bakom publiken.

Efter denna spelning lyssnade jag in mig på the Chemistry of common life och kunde - kan - inte sluta. Den är episk och över timman lång. Senare Blev jag även introdecerad för den föregående skivan Hidden world och ett gäng ep:s de släppt baserade på den kinesiska tideräkningen där jag tycker att Year of the pig med sina 18,5 (arton och en halv) minuter är ett smärre mästerverk. Dessa kommer alltså en gång per år och har enligt bandet egentligen inget med deras övriga produktion att göra, de blev ganska förvånade när folk uppskattade dem.

Tidigare i år vann de det kanadensiska Polarpriset och bestämde sig för att använda pengarna till att spela in en välgörenhetssingel med den gamla 80-talsdängan Do they know it's x-mas?, en slags indieallstargrej tillsammans med Andrew W.K., Bob Mould, David Cross, Ezra Koenig, GZA, Kevin Drew, Kyp Malone, Tegan & Sara och Yo La Tengo. Den släpptes på iTunes idag och kommer på en sjua i februari. Alla pengar går till välgörande ändamål. Detta får på något vis alla Bonos välgörenhetsupptåg att komma på skam. Det här handlar trots allt om ett band som vid sidan av har vanliga jobb och som mest harvar runt på klubbar i vanliga fall.

Jag tänkte avsluta detta hyllningsinlägg med att tipsa er om att läsa deras ganska omfattande blogg, där turnérapporterna här och där får mig att tänka på Douglas Couplands mästerliga romaner Micro serfs och Jpod, det är något med tilltalet och det lite nördiga kamratskapet. Enjoy!

Dumheter på tunnelbanan

Jag var på väg hem och batterierna var slut i min iPod. Jag satt och lyssnade på en man och en kvinna som konverserade varandra i närheten av mig. De båda verkade arbeta tillsammans inom äldrevården (eller motsvarande). De pratade om någon speciell gubbe när kvinnan sa "...och helt plötsligt sa han att han kom ihåg att han gick på en grusväg den sjunde juni 1962, jaha och då frågade jag vad som hade hänt på grusvägen och då svarade han att ingenting hade hänt, att han bara hade gått där. Förstår du vilket minne han har? Att komma ihåg att man har gått på en grusväg 47 år tidigare, det är ju fantastiskt!". Kvinnan var helt till sig över den gamle mannens påstådda minne. Jag satt och tänkte på källkritik.

Luuk who's talking now

Jag lever i ett vakuum (stavas det verkligen så på svenska? ser ganska knasigt ut) nu efter att alla säsonger av Curb your enthusiasm bara tog slut efter en periods ganska ihärdigt tittande. Idag till maten tog jag mig därför för att titta på säsongspremiären av På spåret. Det finns kanske inte så mycket att orda om. Jag tycker att valet av nya programledare var det bästa som kunnat göras. De är inte riktigt framme ännu men jag tycker att de skötte sig bra. Lite nervösa verkade de, speciellt Fredrik Lindström under ostsortsgissandet när han knappt ville låta de tävlande smaka på osten innan han skulle ha ett svar. Jag tycker att Peter Apelgren är väldigt rolig, han är en sån där som man skulle vilja vara kompis med.

När programmet var slut tänkte jag lite på Knesset, jag har en fyratimmars-vhs någonstans som är helt sprängfylld av avsnitt från den första säsongen - den måste jag leta rätt på i jul. Detta tänkande föranledde ett litet YouTubande och jag hittade bland annat det här klippet:

Jag kom att tänka på hur jag 15 år gammal, främst under Kristian Luuk säsongerna, längtade tills det skulle bli onsdagskväll igen bara för att det var Knesset på tv. Jag värmde några kanelbullar och fyllde en ölsejdel med mjölk. Det var banne mig höjdpunkten på min vecka på den tiden. Nu när jag tittade på det här klippet kom allt tillbaka. Jag fick en liten klump i halsen av pur nostalgi. Jag är nästan beredd att säga att det här (åtminstone de första två säsongerna) är den bästa tv som gjorts. Olle Ljungström var vid lite bättre vigör på nittiotalet, bara en sån sak.

När Kristian sjunger sin versbit tänker man att han sjunger rätt dåligt men sen När Erik Haag börjar sjunga så framstår Kristians sånginsats som helt ok. Jag vill med en ganska långsökt liknelse säga att det här är talande för de bådas programledarskap. Nu var ju inte Kristian dålig som programledare, han var snarare väldigt bra, men Erik hade det inte lätt då han kom i kölvattnet och var lite sämre. Inte dålig alls, bara lite sämre. Som sagt: den liknelsen haltade på ganska ordentligt.

Den enda jag kan komma på nu som jag inte tyckte funkade som gäst var Alice Bah, hon var lite för flamsig. Så kan jag sakna Johan Widerberg i We are the world-klippet, när jag tänker efter har man knappt sett honom någonstans sedan ´95.

Jag sökte efter the battle of the trummisar på YouTube men det fanns inte, det tycker jag annars var en av höjdpunkterna från Erik Haag-tiden. Från den första tiden håller jag när Hasse Aro var gäst och stal en sax på vägen ut som en av favoriterna.

Jag skulle kunna sitta här och räkna upp bra grejer från Knesset hela natten men nu ska jag lägga mig på soffan och kolla på de hela avsnitt jag lyckats hitta on the interweb istället. Kanske äta en kanelbulle eller två.

Julfilm

Struntade i Wavves idag, jag antar att det inte gjorde så mycket, jag var på tok för trött. Det fick bli horror night med tema julfilm (och must såklart) hos tompz. Vi såg två filmer:

Det här måste vara en av de tätare filmer jag har sett på länge, det blev nästan fysiskt plågsamt - så spännande var den. Rekommenderas. Jag förstår dock inte filmens tagline, det där med skin alltså. Vad menar de?

Den här var kanske lite mer lustig och underhållande på det viset.

Någon dag snart måste jag titta på Die hard, det är ju också en sjukt bra julfilm.

How do you sleep?

Ett av tidernas bästa musikaliska bråk skulle jag kalla det här. Paul väver in dolda meningar till John i några låtar, John kontrar med att dissa hela sin forna parhästs livsgärning och kalla honom fitta. Jag pratade nyligen med några vänner om hur det här med att spela i ett band är precis som att ha ett förhållande, det gör precis lika ont när det tar slut. Här är han: John Lennon - den försmådde älskaren. Vid sin sida har han George Harrison som egentligen är lite för snäll för att vara såhär arg. Vad Ringo hade för sig vid det här tillfället är dessvärre okänt, att han söp i Los Angeles är en kvalificerad gissning.

Utfyllnad

Idag tar den här bloggen en liten paus, det finns inte så mycket plats för bloggtänkande idag. Allt jag bjuder på idag är en animation jag inte riktigt blir klok på. Det är Putin med en krabbkropp, så långt är jag med.

Ett par återkomster

Jag fick ett videoklipp skickat till mig av min bror. Lägger upp det här för att fira att han har börjat skriva i sin blogg igen, då den här filmen har en nära koppling till bonusmaterialet i hans senaste inlägg.

THE FESTIVAL OF DEAD DEER Live in Pomona, CA 5/9/09 from Leg Lifters on Vimeo.

The festival of dead deer är i mitt tycke ett helt fantastiskt band. Den skitigaste stökrocken at it's best. De har blivit gamla men rockar på ganska bra fortfarande. Bara att ett band som knappt hade en karriär under sin korta levnadstid på nittiotalet gör en reunion nu är ju fint, eller någon form av hybris. Nej, det är fint.
För några år sedan hände det ett par gånger att jag name-droppade dem på fester, mest för att känna mig lite häftig. När musikbesserwissrar skulle börja snacka musik eller sa saker som "vad vill du höra? jag har allt, över 3000 skivor" så droppade jag alltid the Festival of dead deer och tyckte själv att jag var häftig. Det var det nog ingen annan som tyckte. Även om ingen av mina läsare (hej mamma) undrar så: ja det är samma trummis som senare var med att starta Moving units.

Google wave

Fick en invite nyss, jag fattar ingenting. Kände mig lite som en gubbe när jag blev peppad över att jag lyckades byta presentationsbild. Tänkte skriva nåt om Alexander Graham Bell och att han inte hade någon att prata med när han uppfunnit telefonen men sen kom jag på att det var tråkigt. Googlade dock fram en ganska schysst bild så till slut skrev jag om det ändå - en sorts inverterad variant av det gamla begreppet kill your darlings.

Nu tänker jag igen

Jag har tänkt ganska mycket på det här med tunnelbaneperronger (främst i stockholm då) idag efter att ha åkt lite på blåa linjen för första gången på väldigt länge. Nå, vad har jag kommit fram till? Jag har ju alltid varit en röda linjen-anhängare men nu när jag tänker lite mer på saken har den blå varianten sina fördelar. Bortsett från det här med att det tar en mindre evighet att ta sig till den när man väl är på t-centralen så är den rätt bra. Anledning: inomhusperronger. Grottkänslan. Jag gillar´t. Jag tycker dock fortfarande att det är lite konstigt att det är en massa träd målade på väggarna i solna c medans det inte finns ett enda i västra skogen. En annan av mina favoriter är skarpnäck med sitt röda tak, men då snackar vi ju gröna och det är en helt annan historia. Vidare har jag kommit fram till att den sämsta ändå ligger på röda och är inomhus, danderyds sjukhus är inget annat än kall och ful men det vägs upp lite av att den följs av mörby c som är ganska mysig.

Jag har även funderat lite över om jag ska gå och se Wavves på söndag, jag skulle vilja påstå att jag ser dem lite som musikens svar på Finncrisp.