Jag hängde med en vän, åt en angenäm middag. För att ta mig hem var jag tvungen att göra ett inte alls komplicerat byte av tunnelbanetåg. När jag kom till det första tåget var det två minuter kvar till avgång, en alldeles lagom tidsrymd att spendera i sitt eget sällskap. På tåget rumlade det runt en man, han slog sig ned bredvid mig och ville låna min telefon. Han luktade fränt och hade talsvårigheter. Jag kunde få hålla i hans egen telefon medans han lånade min, försäkrade han mig. Jag nekade först vänligt i form av en lögn om att jag inte ägde en telefon ((jfr lögnen om att det alltid är den sista cigarett man äger som man står och suger på ifall någon fjortonåring kommer och tigger rökdon) och senare lite mer bestämt avvisande. Mannen satt kvar och lukten blev efter en stund snudd på outhärdlig, han hade ett krucifix runt halsen och hela situationen blev alltmer obehaglig. Snart får jag en rostig hiv-kniv i magen hann jag tänka otaliga gånger innan stationen där jag skulle byta tåg uppenbarade sig. Samtidigt som jag själv reste mig lättade även en obehagligt stirrande man på ändalykten och följde mina steg till den perrong där mitt anslutande tåg skulle plocka upp mig för vidare resa. Han fortsatte att stirra när jag lite nonchalant och alldagligt slängde blickar över höger axel. Jag ställde mig vid den kaklade väggen invid perrongen och försökte se oberörd ut när jag uppmärksammade en man med ett väldigt PKK-aktigt uteseende, och en motorvägsbred mustach, som med tom blick kom gående längs med spåret. Det var som att han kunde speja tre mil framför sig fastän han rimligt vis inte kunde se mer än de tjugo meter som skiljde honom och rulltrappan framför honom åt. Väl på tåget satte jag mig bredvid en trind farbror som såg vänlig ut. Det var då jag fick se den - världens största enhjuling. Den ytterst välartade gosse som höll den i sin hand såg nyter ut och lyste upp hela vagnen med sitt självförtroende, han kunde säkerligen fälla alla stadens kvinnor med hjälp av sitt leende och sin cykel med bara ett hjul. Bortom enhjulingsbroilern skymtade jag honom nu igen, stirrmannen. Han stirrade fortfarande och min hemstation närmade sig. Jag satt helt stilla och stirrmannen gjorde inte heller några ansatser att röra sig. Tåget stannade och dörrarna öppnade sig men jag väntade med att resa mig tills de var på väg att stängas igen, då kastade jag mig ut i natten. Ute regnade det lite, jag släpade fötterna genom de våta och gula lönnlöven på marken.
