Twittering up the blog

Jag har cyklat till skolan på 27 minuter, är övertygad om att jag kan få ner det till 22.

Paul

Jag softar lite med skrivandet här, det är så mycket annat i görningen.

Igår läste jag (säkert i någon ganska meningslös blogg, jag fick ingen ordning på saker och ting ett tag där) om programmet Hollywoodfruar. Det stod att någon tjej som var med hette Anna Anka. "Ah, hon är gift med Kalle" tänkte jag. Sen kom jag på hur korkad jag var och fnissade lite för mig själv innan livet fortsatte i sin vanliga lunk.

Halvtimmen!

Idag pressade jag ner cykeltiden till en halvtimme, det tar sig. Det var banne mig lite motvind också. Såhär stolt har jag inte varit sedan konfirmationen.

Bara cykel

Jag har köpt en cykeldator på Clas Ohlsson. En dryg hundring kostade den och höll på att ge mig hjärnblödning när jag skulle få den att funka. Jävla rocket science det där. Nu funkar den i alla fall. Hur snabbt man åker är inte så intressant, det pendlar oftast mellan 20 och 45. Avstånd är däremot mycket mer spännande. Här är några avstånd: hemifrån till jobbet - 5,3 km, från jobbet till dega - 9,7 km, från dega och hem - drygt fyra km och slutligen hemifrån till skolan - 12 km.

De där 33 minuterna till skolan var inte så lätta att putsa på som jag först trodde. Nu har jag visserligen börjat vid nio vid de senaste försöken och det verkar som om hela stan börjar med sina dagsysslor vid den tiden, gatorna är trånga. Idag på morgonen när jag cyklade om massor med bilar på Liljeholmsbron tänkte jag på Surf wax america med Weezer, texten kändes väldigt applicerbar på min situation just då - jag nyttjar bara ett annat färdmedel.

Att vända vax

Jag spelade lite skivor ett tag under kvällen när Theodor Jensen spelade på Lilla hotellbaren förra veckan, blodad tand skulle man kunna säga att jag fick. Det var inte ens mina egna skivor men jag hittade ändå en hel del gött. Jag spelade en blandning av saker jag tycker är bra och saker jag undrar hur de låter. Fugazi tycker jag är bra, Passion pit undrade jag hur de lät - nu vet jag.

Jag gillar musik

We live in trenches är göteborgs svar på Fucked up.

"Oj, det var ett gott betyg" svarade fritz-johan när jag yppat denna åsikt och jag började fundera över vad jag egentligen hade sagt. Efter en hel del funderande står jag ändå fast vid mitt utlåtande. Det är det här med machosång som inte låter så macho och kanske lite att båda banden har kvinnliga basister som är ett par av beröringspunkterna. Hon i Wlit blandar upp sitt basspel med att sjunga lite också, vilket jag tycker att hon borde göra oftare för hon gör det bra. Där Fucked up är lite mer indie-rock med hc-tjockis på sång wlit lite mer punkiga och påfallande ofta tänker man att det går långsamt, på ett positivt sätt.

Jag hittade lite film:


Jag hörde dem för första gången i vintras hemma hos Viktor, nu kan han ses stå och hamra på en sg till höger i bild. En grej jag tycker är kul i detta klipp är vad sångaren gör när det blir ett längre instrumentalparti i Modern hex, i 99 fall av hundra ser man frontmannen stå längst framme och skaka rumpa (tänk Cedric Bixler-Zavala) i dessa lägen men här ställer han sig istället längst bak och softar - det hade jag också gjort.

Bevvan

Var och såg Adam Heldring (adis apparadis kallades han en gång i tiden) på Göta källare nyss. Kom i mitten av spelningen att tänka på att det kändes lite som om man stod och tittade på ett band som skulle kunna uppträda under en klubbscen i 90210 (bevvan alltså. Nog för att Adambandet spelar lite amerikansk singer/songwriter-pop-rock, men det var nog mest belysningen och lokalen som bidrog till denna känsla.

Huvudbandet hette the Walkmen och hur jag än försökte så kunde jag inte uppskatta deras musik alls. "Crazy town försöker låta som något som Fredrik gillar", "det låter lite finlandsbåt" och "Rod Stewart försöker spela amerikansk indierock" var några av de omdömen jag fällde under tiden. Inget var riktigt träffande.