Jag satte 100 spänn på att Danmark skulle spöa Sverige med ett noll i lördags, det var precis vad som hände. Mina 100 kronor blev 1100 kronor och jag var den enda som var peppad på lördagskvällen. Detta var bara en av en hel radda händelser som fick mig att flera gånger under lördagen utbrista att jag var odödlig. Jag knäckte exempelvis i biljard. Jag tänkte skriva att jag var odödlig i min Facebook-status men ångrade mig när jag kom att tänka på hur postumt pinsamt det skulle bli ifall jag i själva verket hade dött. Tänk ifall jag hade blivit påkörd av en buss och min sista Facebook-status hade stått där och hånat mitt minne för all framtid.
Men jag var banne mig odödlig där en stund.
Jag firar detta och mitt förra blogginlägg med en låt:
Den är med på en av de tidiga sjuorna som senare hamnade samlade på cd:n med det geniala namnet "Drive this seven inch wooden stake through my Philadelphia heart". Det var lite mer rakt på-punkigt med ganska (hrm) säregen sång på den här tiden innan de elektroniska utflykterna på "the Fine art of original sin" och My bloody valentine-svänget på den självbetitlade sista skivan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
haha, ibland brukar jag tänka på pinsamma dödsfall. det där vore skitpinigt.
det pinsammaste med att dö pinsamt är att man inte kan komma tillbaka och förklara och skratta åt det.
så jävla pinsamt.
Skicka en kommentar