Det här musik

If carrots got you drunk, rabbits would be fucked up

Jag var på en spelning på Vielle Montagne nyss. Ölen kostade 25 kronor och jag tänkte ett tag att hela stämningen var ganska Tyskland.

Först spelade Makeouts och jag måste säga att hela spelningen var en smula erbarmlig. Jag vill inte verka gnällig (tanken att de hade en dålig kväll slog mig, och jag hoppas att det var så) men de lämnade en hel del att önska. De uppträdde med scennärvaro som skulle ha varit ok för ett gäng sjuttonåringar - det kändes helt enkel inte som om de visste hur de skulle bete sig där uppe. Låtarna var inte heller något att hurra över. Det gjorde inte saken bättre att alla utom trummisen hade solglasögon.

Efter det inledande bandet började band nummer två mecka med en orgel som de inte fick ordning på. Detta resulterade i att nästa band fick kliva på scenen efter några om och men.

Nu klev RNR adventure kids på scen. Det bjöds på garagerock med besked. Basisten och gitarrieten stod på golvet och de bjöd på en helt godkånd show. Trummisen hade ett jäkla klipp i sitt trumspel och det hela var helt klart angenämt att bevittna och lyssna på.

Efter dem hade Okmoniks fått ordning på sin orgel och bjöd på rock vars ljudbild dominerades av tidigare nämnda klaviatur och dess innehavares sånginsats. Till en början tyckte jag att de var bra men efter en stund kändes det hela en smula enahanda och nästan en smula trist.

Sist spelade Nobunny och jag måste säga att de ägde scenen från första stund. Det var återigen garagerock (vilken kanske inte är så konstigt då det var en garageklubb jag besökte) som stod på schemat men denna gång med ett milt inslag av GG Allin-estetik. Jag tycker nog inte att detta hade behövts då musiken i sig talade sitt tydliga språk och de visuellt provocerande inslagen mest var störande. Trummisen hade enbart pilotbrillor och kalsonger på sig och sångaren var iklädd ett par röda kalsonger, en frack t-shirt (känd från en dröm om jesus i Taladega nights) och en kaninmask - i början av spelningen tuggade hela bandet på morötter. En bra spelning var det i vilket fall som helst.

Att vara odödlig

Jag satte 100 spänn på att Danmark skulle spöa Sverige med ett noll i lördags, det var precis vad som hände. Mina 100 kronor blev 1100 kronor och jag var den enda som var peppad på lördagskvällen. Detta var bara en av en hel radda händelser som fick mig att flera gånger under lördagen utbrista att jag var odödlig. Jag knäckte exempelvis i biljard. Jag tänkte skriva att jag var odödlig i min Facebook-status men ångrade mig när jag kom att tänka på hur postumt pinsamt det skulle bli ifall jag i själva verket hade dött. Tänk ifall jag hade blivit påkörd av en buss och min sista Facebook-status hade stått där och hånat mitt minne för all framtid.

Men jag var banne mig odödlig där en stund.

Jag firar detta och mitt förra blogginlägg med en låt:

Den är med på en av de tidiga sjuorna som senare hamnade samlade på cd:n med det geniala namnet "Drive this seven inch wooden stake through my Philadelphia heart". Det var lite mer rakt på-punkigt med ganska (hrm) säregen sång på den här tiden innan de elektroniska utflykterna på "the Fine art of original sin" och My bloody valentine-svänget på den självbetitlade sista skivan.

YouTube-festen fortsätter

Ibland när man tubar runt stöter man på guld.

Året är 1996 och Earth Crisis spelar i Middlesex. Bara det är ganska roligt. Jag är av den bestämda uppfattningen att det per automatik blir stor humor så fort band i den här macho-hcgenren ställer sig på scenen. Det ska windmillas, fäktas och banka på golvet.

Just den här dagen står en ung man i publiken och käkar yoghurt. "Vad ska du med den till?" frågar hans kompis. "Kolla" svarar den unge mannen och kastar yoghurten på straight edge-veganerna i Earth Crisis.

Den unge mannen hette Sean Patrick McCabe och sjöng i (vad jag vid flera tillfällen i unga år kallat världens bästa band) Philadelphia-vampyr-hardcore-rockarna Ink & dagger. Inget av det som händer syns speciellt väl på filmen men jag har grävt ganska mycket i detta. Lite senare springer en man i päls upp på scenen, detta har jag inte lyckats få bekräftat ifall det är den unge herr McCabe, som i vilket fall som helst enligt uppgift fick ganska redigt med spö den här kvällen.

Här är filmen, enjoy:


Samma år spelade Ink & dagger i på Haaket i Eskilstuna, jag prioriterade att vara ute på stan och dricka folköl med kickers - det kommer jag ångra resten av mitt liv. I augusti år 2000 drunknade den före detta straight edgaren Sean Patrick McCabe i sina egna spyor på ett Motellrum - han blev 27 år gammal.

Kryzz

Det blir mycket YouTube nu:

Jag har egentligen inte så mycket att säga om detta. Inte mer än: hur tänkte de när de visade detta. Fanns det verkligen inga roligare människor att visa upp i sveriges television? Missförstå mig rätt - Björn Skifs är ett geni. Strul är ett av guldkornen i den svenska filmfaunan. De här "sketcherna" däremot ligger strax under roliga timmen nivå.

Jag visste att sista tunnelbanan gick runt kvart i ett. Jag visste inte att de städar perrongen med någon slags såpa, det var sjukt halt. Lyckades kasta in stora delar av kroppen i vagnen innan dörrarna stängdes men en fot blev kvar utanför - det blev ganska pinsamt innan hela min lekamen var inne i vagnen. Papphammar-moment.

Mjukost

Hur får man den här idén egentligen? En mjukost med Whisky-smak, det är ju genialt!

Jag blev ju tvungen att köpa den så fort jag såg den, men jag har inte smakat på den ännu. Jag kommer med domen så fort jag har tagit morgonwirren innan jag åker till jobbet imorgon.

Brothers in arms

Året är 1986 och det är två år efter att Sepultura har startats av två brasilianska vildbasarbröder vid namn Max och Igor (den senare bytte senare namn till Iggor) Cavalera. Detta är i princip original-lineupen som ställer sig på scen och spelar Troops of doom:

Bandet har ett tag frontats av en sångare vid namn Wagner Lamounier som redan ett år tidigare fått kicken. 1986 hanteras basen av Paulo Jr. som kort efter starten ersatt Roberto "Gato" Raffan och den ena gitarren (den med sex strängar, till skillnad från Maxs fyra) av en kille vid namn Jairo Guedes (också känd som Jairo Guedz, Jairo T. eller Tormentor) som året efter skulle lämna bandet för att söka nya musikaliska betesmarker. Han ersattes en vecka senare av Andreas Kisser.

Vi spolar framåt lite. Efter ett helt gäng framgångsrika skivor är resten av bandet inte så sugna på att ha Maxs fru Gloria som manager (man kan tänka sig lite Spinal tap-situationer här) längre. Det är i slutet av 1996 och detta avhandlas efter en lyckad spelning på Brixton Academy. Max blir milt sagt lite purken och lämnar bandet initierar pajkastning i metalpressen och pratar inte ens med sin bror på åtskilliga år. Nästan tio år efter att brorsan lämnat skeppet kastar även Iggor (som han då precis börjat kalla sig, av ingen sämre anledning än att det ser lite snyggare ut) in Sepulturahandduken. I och med detta hade alla originalmedlemmar lämnat bandet. Året efter startar bröderna Cavalera Conspiracy och släpper en ganska oinspirerad Thrash-skiva och turnerar med de låtarna och en hyfsat imponerande mängd Sepultura-låtar. Man skulle kunna säga att de är nästan Sepultura, men Sepultura finns redan. Det riktiga Sepultura alltå, som spelar in tveksamma temaskivor om Dantes Inferno och A clockwork orange och inte har en enda originalmedlem. Såhär ser det ut när Cavalera Conspiracy 22 år efter det förra klippet spelar live med en gästtrummis:

Det är ganska gulligt när Max kallar sin egen son (som inte kan vara äldre än 13, högst 14 år) för Igor motherfucking Cavalera jr. I slutet av klippet får vi även se Iggor torka vad som ser ut att vara en rörd tår. Det kan visserligen vara så att det har runnit ner svett från håret på honom, han har ju trots allt spelat snabba trummor lite drygt fyra minuter tidigare.
Stundtals skulle man väl kanske kunna kalla trumspelet lite svajjigt men visst har han en trumkarriär utstakad, lill-Igor. Snart dyker väl brorsan, Zyon motherfucking Cavalera, upp iklädd en ful gitarr med fyra strängar och sen är cirkeln sluten.