Luuk who's talking now

Jag lever i ett vakuum (stavas det verkligen så på svenska? ser ganska knasigt ut) nu efter att alla säsonger av Curb your enthusiasm bara tog slut efter en periods ganska ihärdigt tittande. Idag till maten tog jag mig därför för att titta på säsongspremiären av På spåret. Det finns kanske inte så mycket att orda om. Jag tycker att valet av nya programledare var det bästa som kunnat göras. De är inte riktigt framme ännu men jag tycker att de skötte sig bra. Lite nervösa verkade de, speciellt Fredrik Lindström under ostsortsgissandet när han knappt ville låta de tävlande smaka på osten innan han skulle ha ett svar. Jag tycker att Peter Apelgren är väldigt rolig, han är en sån där som man skulle vilja vara kompis med.

När programmet var slut tänkte jag lite på Knesset, jag har en fyratimmars-vhs någonstans som är helt sprängfylld av avsnitt från den första säsongen - den måste jag leta rätt på i jul. Detta tänkande föranledde ett litet YouTubande och jag hittade bland annat det här klippet:

Jag kom att tänka på hur jag 15 år gammal, främst under Kristian Luuk säsongerna, längtade tills det skulle bli onsdagskväll igen bara för att det var Knesset på tv. Jag värmde några kanelbullar och fyllde en ölsejdel med mjölk. Det var banne mig höjdpunkten på min vecka på den tiden. Nu när jag tittade på det här klippet kom allt tillbaka. Jag fick en liten klump i halsen av pur nostalgi. Jag är nästan beredd att säga att det här (åtminstone de första två säsongerna) är den bästa tv som gjorts. Olle Ljungström var vid lite bättre vigör på nittiotalet, bara en sån sak.

När Kristian sjunger sin versbit tänker man att han sjunger rätt dåligt men sen När Erik Haag börjar sjunga så framstår Kristians sånginsats som helt ok. Jag vill med en ganska långsökt liknelse säga att det här är talande för de bådas programledarskap. Nu var ju inte Kristian dålig som programledare, han var snarare väldigt bra, men Erik hade det inte lätt då han kom i kölvattnet och var lite sämre. Inte dålig alls, bara lite sämre. Som sagt: den liknelsen haltade på ganska ordentligt.

Den enda jag kan komma på nu som jag inte tyckte funkade som gäst var Alice Bah, hon var lite för flamsig. Så kan jag sakna Johan Widerberg i We are the world-klippet, när jag tänker efter har man knappt sett honom någonstans sedan ´95.

Jag sökte efter the battle of the trummisar på YouTube men det fanns inte, det tycker jag annars var en av höjdpunkterna från Erik Haag-tiden. Från den första tiden håller jag när Hasse Aro var gäst och stal en sax på vägen ut som en av favoriterna.

Jag skulle kunna sitta här och räkna upp bra grejer från Knesset hela natten men nu ska jag lägga mig på soffan och kolla på de hela avsnitt jag lyckats hitta on the interweb istället. Kanske äta en kanelbulle eller två.

Julfilm

Struntade i Wavves idag, jag antar att det inte gjorde så mycket, jag var på tok för trött. Det fick bli horror night med tema julfilm (och must såklart) hos tompz. Vi såg två filmer:

Det här måste vara en av de tätare filmer jag har sett på länge, det blev nästan fysiskt plågsamt - så spännande var den. Rekommenderas. Jag förstår dock inte filmens tagline, det där med skin alltså. Vad menar de?

Den här var kanske lite mer lustig och underhållande på det viset.

Någon dag snart måste jag titta på Die hard, det är ju också en sjukt bra julfilm.

How do you sleep?

Ett av tidernas bästa musikaliska bråk skulle jag kalla det här. Paul väver in dolda meningar till John i några låtar, John kontrar med att dissa hela sin forna parhästs livsgärning och kalla honom fitta. Jag pratade nyligen med några vänner om hur det här med att spela i ett band är precis som att ha ett förhållande, det gör precis lika ont när det tar slut. Här är han: John Lennon - den försmådde älskaren. Vid sin sida har han George Harrison som egentligen är lite för snäll för att vara såhär arg. Vad Ringo hade för sig vid det här tillfället är dessvärre okänt, att han söp i Los Angeles är en kvalificerad gissning.

Utfyllnad

Idag tar den här bloggen en liten paus, det finns inte så mycket plats för bloggtänkande idag. Allt jag bjuder på idag är en animation jag inte riktigt blir klok på. Det är Putin med en krabbkropp, så långt är jag med.

Ett par återkomster

Jag fick ett videoklipp skickat till mig av min bror. Lägger upp det här för att fira att han har börjat skriva i sin blogg igen, då den här filmen har en nära koppling till bonusmaterialet i hans senaste inlägg.

THE FESTIVAL OF DEAD DEER Live in Pomona, CA 5/9/09 from Leg Lifters on Vimeo.

The festival of dead deer är i mitt tycke ett helt fantastiskt band. Den skitigaste stökrocken at it's best. De har blivit gamla men rockar på ganska bra fortfarande. Bara att ett band som knappt hade en karriär under sin korta levnadstid på nittiotalet gör en reunion nu är ju fint, eller någon form av hybris. Nej, det är fint.
För några år sedan hände det ett par gånger att jag name-droppade dem på fester, mest för att känna mig lite häftig. När musikbesserwissrar skulle börja snacka musik eller sa saker som "vad vill du höra? jag har allt, över 3000 skivor" så droppade jag alltid the Festival of dead deer och tyckte själv att jag var häftig. Det var det nog ingen annan som tyckte. Även om ingen av mina läsare (hej mamma) undrar så: ja det är samma trummis som senare var med att starta Moving units.

Google wave

Fick en invite nyss, jag fattar ingenting. Kände mig lite som en gubbe när jag blev peppad över att jag lyckades byta presentationsbild. Tänkte skriva nåt om Alexander Graham Bell och att han inte hade någon att prata med när han uppfunnit telefonen men sen kom jag på att det var tråkigt. Googlade dock fram en ganska schysst bild så till slut skrev jag om det ändå - en sorts inverterad variant av det gamla begreppet kill your darlings.

Nu tänker jag igen

Jag har tänkt ganska mycket på det här med tunnelbaneperronger (främst i stockholm då) idag efter att ha åkt lite på blåa linjen för första gången på väldigt länge. Nå, vad har jag kommit fram till? Jag har ju alltid varit en röda linjen-anhängare men nu när jag tänker lite mer på saken har den blå varianten sina fördelar. Bortsett från det här med att det tar en mindre evighet att ta sig till den när man väl är på t-centralen så är den rätt bra. Anledning: inomhusperronger. Grottkänslan. Jag gillar´t. Jag tycker dock fortfarande att det är lite konstigt att det är en massa träd målade på väggarna i solna c medans det inte finns ett enda i västra skogen. En annan av mina favoriter är skarpnäck med sitt röda tak, men då snackar vi ju gröna och det är en helt annan historia. Vidare har jag kommit fram till att den sämsta ändå ligger på röda och är inomhus, danderyds sjukhus är inget annat än kall och ful men det vägs upp lite av att den följs av mörby c som är ganska mysig.

Jag har även funderat lite över om jag ska gå och se Wavves på söndag, jag skulle vilja påstå att jag ser dem lite som musikens svar på Finncrisp.