Luuk who's talking now

Jag lever i ett vakuum (stavas det verkligen så på svenska? ser ganska knasigt ut) nu efter att alla säsonger av Curb your enthusiasm bara tog slut efter en periods ganska ihärdigt tittande. Idag till maten tog jag mig därför för att titta på säsongspremiären av På spåret. Det finns kanske inte så mycket att orda om. Jag tycker att valet av nya programledare var det bästa som kunnat göras. De är inte riktigt framme ännu men jag tycker att de skötte sig bra. Lite nervösa verkade de, speciellt Fredrik Lindström under ostsortsgissandet när han knappt ville låta de tävlande smaka på osten innan han skulle ha ett svar. Jag tycker att Peter Apelgren är väldigt rolig, han är en sån där som man skulle vilja vara kompis med.

När programmet var slut tänkte jag lite på Knesset, jag har en fyratimmars-vhs någonstans som är helt sprängfylld av avsnitt från den första säsongen - den måste jag leta rätt på i jul. Detta tänkande föranledde ett litet YouTubande och jag hittade bland annat det här klippet:

Jag kom att tänka på hur jag 15 år gammal, främst under Kristian Luuk säsongerna, längtade tills det skulle bli onsdagskväll igen bara för att det var Knesset på tv. Jag värmde några kanelbullar och fyllde en ölsejdel med mjölk. Det var banne mig höjdpunkten på min vecka på den tiden. Nu när jag tittade på det här klippet kom allt tillbaka. Jag fick en liten klump i halsen av pur nostalgi. Jag är nästan beredd att säga att det här (åtminstone de första två säsongerna) är den bästa tv som gjorts. Olle Ljungström var vid lite bättre vigör på nittiotalet, bara en sån sak.

När Kristian sjunger sin versbit tänker man att han sjunger rätt dåligt men sen När Erik Haag börjar sjunga så framstår Kristians sånginsats som helt ok. Jag vill med en ganska långsökt liknelse säga att det här är talande för de bådas programledarskap. Nu var ju inte Kristian dålig som programledare, han var snarare väldigt bra, men Erik hade det inte lätt då han kom i kölvattnet och var lite sämre. Inte dålig alls, bara lite sämre. Som sagt: den liknelsen haltade på ganska ordentligt.

Den enda jag kan komma på nu som jag inte tyckte funkade som gäst var Alice Bah, hon var lite för flamsig. Så kan jag sakna Johan Widerberg i We are the world-klippet, när jag tänker efter har man knappt sett honom någonstans sedan ´95.

Jag sökte efter the battle of the trummisar på YouTube men det fanns inte, det tycker jag annars var en av höjdpunkterna från Erik Haag-tiden. Från den första tiden håller jag när Hasse Aro var gäst och stal en sax på vägen ut som en av favoriterna.

Jag skulle kunna sitta här och räkna upp bra grejer från Knesset hela natten men nu ska jag lägga mig på soffan och kolla på de hela avsnitt jag lyckats hitta on the interweb istället. Kanske äta en kanelbulle eller två.