Det är hösten 1999 och en kompis har praktik på en filmstudio i Stockholm. Roy Andersson heter mannen, "det har jag ingen aning om vem det är" tänker mitt fortfarande tonåriga, kulturellt utarmade jag. Min kompis som sliter häcken av sig med den här filmen frågar ifall jag och tre till vill vara statister, vi ska gå och piska varandra får vi veta. Idén är ganska tilltalande men det blir fullt bland dem. Senare blir jag tillfrågad om jag vill ha en annan statistroll och tackar artigt nej med motiveringen att det är så bökigt att åka de tio milen till huvudstaden, en resa jag gjort ca 70 000 gånger. Jag har absolut inga skådespelarambitioner och skulle antagligen inte ens ha varit speciellt bra men det är lite surt att man bara lät möjligheten att vara med i en av de bästa filmer som gjorts i detta land bara passera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar