Fucked up

Jag inleder detta inlägg med att slå på stora trumman och kalla Fucked up från Toronto för världens bästa band (låt vara med ett av världens sämsta bandnamn), detta är måhända en nätt överdrift men ändå förhållandevis nära sanningen.

Jag såg dem på något ställe (kommer inte ihåg vad det hette men det kändes förvånansvärt tyskt) i Göteborg för ett år sedan. Jag hade inte hört dem så mycket innan men slogs ganska snabbt av hur bra det var, med tre gitarrister som stökade på bra och Sandy (aka Mustard gas, jag är för övrigt lite tveksam till det här med artistnamn) som levererade de svängigaste basgångarna jag har hört på länge. Fucked up (eller ****** ** som de kallas i New york times) kategoriseras oftast som hardcore men jag skulle vilja kalla detta en sanning med modifikation. Själva musiken skulle jag närmast kalla indie-rock medans sången Damian (aka Pink eyes) levererar är av klassiskt tjockishardcoresnitt, fast inte så tufft - mer charmigt. Det man får beskåda live är ett gäng grabbar och en tjej med typiskt Pitchforkutseende som står på scenen och hamrar på sina instrument medan dess en storvuxen flintisman halvnaken far runt i hela lokalen. En stund under ett längre instrumentalparti ställde sig Damian helt sonika och spelade flipper bakom publiken.

Efter denna spelning lyssnade jag in mig på the Chemistry of common life och kunde - kan - inte sluta. Den är episk och över timman lång. Senare Blev jag även introdecerad för den föregående skivan Hidden world och ett gäng ep:s de släppt baserade på den kinesiska tideräkningen där jag tycker att Year of the pig med sina 18,5 (arton och en halv) minuter är ett smärre mästerverk. Dessa kommer alltså en gång per år och har enligt bandet egentligen inget med deras övriga produktion att göra, de blev ganska förvånade när folk uppskattade dem.

Tidigare i år vann de det kanadensiska Polarpriset och bestämde sig för att använda pengarna till att spela in en välgörenhetssingel med den gamla 80-talsdängan Do they know it's x-mas?, en slags indieallstargrej tillsammans med Andrew W.K., Bob Mould, David Cross, Ezra Koenig, GZA, Kevin Drew, Kyp Malone, Tegan & Sara och Yo La Tengo. Den släpptes på iTunes idag och kommer på en sjua i februari. Alla pengar går till välgörande ändamål. Detta får på något vis alla Bonos välgörenhetsupptåg att komma på skam. Det här handlar trots allt om ett band som vid sidan av har vanliga jobb och som mest harvar runt på klubbar i vanliga fall.

Jag tänkte avsluta detta hyllningsinlägg med att tipsa er om att läsa deras ganska omfattande blogg, där turnérapporterna här och där får mig att tänka på Douglas Couplands mästerliga romaner Micro serfs och Jpod, det är något med tilltalet och det lite nördiga kamratskapet. Enjoy!