De ofrivilliga

De ofrivilliga kallas i pressmaterialet "tragisk komedi eller komisk tragedi". Jag kan inte mer än bocka och buga när jag ser en sådan träffande beskrivning. Det var faktiskt en alldeles utomordentligt bra film. Gitarrmongot var kanske en underhållande film för stunden men det här var ju en bra film på allvar. Bland de bättre jag har sett på riktigt länge. Hype. Det var allt som oftast begrava ansiktet i händerna-pinsamt, man hörde hur folk hämtade andan mellan scenerna. Gå och se. Maria Lundqvist var med och spelade sig själv. Jag satt och kittlades av tanken på att de skulle säga "är det inte du från Tito Beltran-rättegången?" men det hände aldrig.

Det bästa med hela biobesöket var ändå att Björn Granath satt precis framför mig. Jag råkade böka lite med mina långa ben ett par gånger så att de stötte in i Björns ryggstöd och han såg irriterad. Björn läste eftertexterna jättenoga, kanske tänkte han att de använde samma sminkös som sminkade honom i Jönssonligan och den svarta diamanten. Kanske inte.