Jag var på derby igår. Det blev lite bråttom när jag skulle gå hemifrån, när jag var halvvägs över gården kom jag på att det var lite synd att jag inte hade vantar och halsduk.
När jag tio minuter senare kom hem till Tomas var stämningen på topp, han öppnade sin ytterdörr och spelade aik-låtar ut i trapphuset medan jag promenerade upp de tre våningarna. Tompa påpekade att jag var lite dåligt klädd och jag klämde ur mig att jag ångrade att jag inte tagit någon halsduk. När han hörde detta och innan jag fattat vad jag gett mig in på sken han upp i hela ansiktet och sprang och hämtade en aik-halsduk. Den såg ju onekligen väldigt varm ut, och det var den.
Jag kände mig inte riktigt som mig själv när jag gick mot tunnelbanan. Kände mig lite avundsjuk på Kalle och Dega som var lite mer neutralt klädda (som jag minus halsduk med andra ord). Det kändes som om jag inte riktigt hade täckning för att ha den där halsduken. Vi stack till ett ölhak i Solna där det var mycket folk och majoriteten skrek med tuffa röster. Där stod jag på uteserveringen och snackade med Tomas kompis Sebbe.
Det visade sig ganska snabbt att halsduken gav en bild av mig som inte riktigt var sann, han började namedroppa en massa spelare och matcher och jag ägnade mig mest åt att flacka med blicken och göra intelligenta inpass i stil med "öh....jaha". Efter ett tag visade det sig att han också var trummis och då gick ju allt mycket lättare, trummor är ett samtalsämne jag behärskar mycket bättre - jag borde alltid ha en halsduk med trummor på. Nu var det dags för match och när vi kom upp på läktaren visade sig halsduken från sin bästa sida när jag trampade stora farliga snubbar på fötterna och de sa att det inte gjorde något. Jag var väldigt övertygad om att det var halsdukens förtjänst, jag såg den lite som en sköld som satt lindad där runt halsen.
Den känslan av mitt halsduksbeskydd satt i under hela matchen, till och med när jag gick vilse efter att ha varit på toaletten i halvtid, jag bara snavade runt på folks fötter och hittade inte mina vänner i den där norra stå-djungeln av svart-gula halsdukar. I slutet av andra halvlek dyker Olsson upp från ingenstans. Han hinner hälsa på Dega innan han får syn på mig med min sköld och utbrister förvånat "är du gnagare?". Det var en retorisk fråga som jag bara kunde besvara med ett rungande "öh....ja...". Man kan ju inte svara "jag bryr mig inte så mycket om sport egentligen, men det är lite uppfriskande med den här grupp-psykosen och jag gillar dessutom att vara varm om halsen", inte där och då iallafall.
Sen blev det en sista öl och lite eftersnack, jag pratade mest om annat än fotboll - saker jag kan något om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar