One smokin' mother

På senare tid har en ganska stor del av min tankeverksamhet ägnats åt fenomenet rökning. Jag är själv lite utav ett skeptiskt fan. Man vill ju se det som att man unnar sig livets goda men som en normalbegåvad tänkande människa kan man ganska lätt inse att det inte är så smart att dränka sina lungor i hutlöst dyr tjära. Jag har på senare tid på ett ganska nedlåtande sätt även börjat se det som en white trash-företeelse och tycker mest att det känns onödigt att gå runt och vara beroende av ett gift man egentligen inte har något behov av. Mitt rökande begränsas således till fest (tolkar det ordet ganska generöst) och någon gång då och då när jag tycker synd om mig själv.

Det jag har tänkt på mest i sammanhanget är rökning under graviditet. I Mad men röker kvinnorna som fan när de är gravida. Det är på något vis helt ok då serien utspelar sig i sextiotalets början och man inte visste bättre, + att det är en tv-serie. På mitt jobb röker folk också som fan när de är gravida, inte alla (inte kryckan t.ex) men det förekommer i en utsträckning jag inte trodde fanns 2009.
Jag har lite problem att avgöra om det eller rattfylla är värst. Jag gick till och med för ett par dagar sedan så långt att jag sa att det inte ens var synd om mammor som förlorat sina barn under graviditeten ifall de har rökt under den. Det är klart att det är det, men de får skylla sig själva i ganska bra större utsträckning än ifall de inte hade gjort det. Så förbannat svårt är det inte att sluta röka, speciellt inte ifall man har en bra anledning.

Imorgon åker jag till Paris och röker Pall mall, känner en koppling till två Klas Östergren-böcker.

ps Det är snyggt att röka, snyggare än att äta till exempel en semla (eller ett kinderägg). Cigaretter bjuder däremot inte på några som helst överraskningar i mitten, om det inte är en skummis som har rullat dem förstås. ds

Henry Fiat´s open sore har bytt ut bandagen mot nya fräscha masker.

En skylt

Autentisk lapp från mitt jobb. Jag tycker att den är helt underbar eftersom den är lyckas vara både mästrande och efterbliven på en och samma gång.

Kläder

Jag började skriva ett jättelångt inlägg om hur jag var på sleeze-spelning ena dagen och på metal-spelning dagen efter men jag hade inget flow. Nu ligger det larvigt långa inlägget i "utkast"-mappen och kommer aldrig få se dagens ljus. Det jag ville ha sagt var att det kändes som att jag var den enda som hade konstiga kläder på sleeze-spelningen när det i själva verket var alla andra som hade klätt ut sig till medlemmar i Hanoi rocks. På metalspelningen såg jag två tischor som fick mig att studsa till lite.
1) "No fat chicks" - ryggtryck på en luvtröja. Det är bara så plumpt, humorlöst och bara rakt igenom fel att jag blir lite illamående och jag hittar verkligen inga förmildrande omständigheter. Eller har jag kanske missat någon jätterolig referens eller underliggande mening?
2) En snubbe glider runt med en mintgrön t-shirt med ett tryck som säger: "Find it, fuck it, forget it". Jag har i princip precis samma sak att säga i detta fall som i fall nummer ett.
Sen är det ju inte så läckert med For vikings only-kläder heller, mer om det en annan gång.

För att avsluta med något helt kläd-orelaterat vill jag bara gratulera mina vänner (både i och utanför bloggsfären) Sunkan och Emilia som igår blev stolta föräldrar till en liten flicka.

Mad men

Är för tillfället lite sjuk, eller kanske lagom sjuk. Såpass sjuk att det är helt förjävligt att arbeta men ändå helt ok att titta på tv eller läsa en bok. Idag har jag mest legat i sängen och tittat på Mad men. Det är reklambranchens gyllene ålder i början av sextiotalet och alla har tveksam (närmast provocerande) kvinnosyn, röker som borstbindare överallt och ses sällan utan en drink i handen. Jag blir själv sugen på att gå runt och kedjeröka med en whiskey i handen här hemma men det blir det inget med idag.

Bill Murrays bror som dyker upp i biroller lite här och där heter Joel och tillsammans med två bröder till har de en restaurang med golf/åttiotalskomeditema som heter Caddyshack. De fyra bröderna har även gjort en tv-serie som heter the Sweet spot, också där har vi ett golftema och även en femte brorsa som dyker upp titt som tätt.

Allt man inte sa

– Where do you see yourself in five years from now?
– Celebrating the five year anniversary of you asking me this question.

Anställningsintervjuer är nästan kittlande obehagliga. Jag var på en igår. I början var jag nervös och pinsam i största allmänhet, hade sjukt dålig tajming och darrade lite på rösten. Efter ett tag kom jag in i det och satt och pladdrade ogenerat om hur bra jag var på olika saker, trivdes nästan lite när jag satt där och gick på om min egen förträfflighet. En ovan situation. Något jag nästan känner ett behov av att göra om. Lite som i Fight club när Edward Norton går och gråter i olika stödgrupper skulle jag kunna gå på anställningsintervjuer och berätta hur stresstålig jag är. Efteråt var jag helt upprymd tills jag kom på alla saker jag borde ha sagt, det slutade med att jag gick runt planlöst på stan i ett par timmar och lyssnade på Blood red shoes (har inte bestämt mig för om de är bra eller bara helt ok ännu) och ältade tills jag kom fram till att det hade gått rätt bra ändå.

About distance and time

Min vän Mathias och jag kom på en sak för några (ganska många när jag tänker efter) år sedan. Ju längre från din hemstad du kommer desto fler i ditt liv perifera människor hälsar du på, eller rent utav konverserar, var vår teori. En person du inte skulle ens överväga att hälsa på i hemstaden skulle genast få en hälsning om ni möttes i, säg, Köpenhamn. Vissa kanske man inte skulle hälsa på i Köpenhamn men väl i Bukarest. Detta föranledde vad vi kan kalla en lek där man bara sa ett namn och en plats och den andra förväntades svara ifall man skulle hälsa eller rent utav stanna och snacka lite. Detta höll på intensivt i månader i slutet av nittiotalet och när jag tänker efter kan det hända att vi slänger ur oss lite namn och platser fortfarande när vi ses.

När jag satte mig på tunnelbanan igår såg jag en kille som gick i min parallellklass på gymnasiet mitt över gången. Vi satt alltså två meter ifrån varandra och jag visste inte riktigt hur jag skulle bete mig. Där satt han och stirrade - utan att göra någon som helst ansats att hälsa eller så - bara stirrade. Min första reaktion vara att jag borde hälsa och säga något i stil med "öh, bor du här i stan nu? vad jobbar du med?" etc men sen jag på det meningslösa i det i det och satte mig och fejkade sms eller vad jag nu brukar göra i liknande situationer. Vi hade aldrig pratat med varandra förut fast vi gått och nött samma korridorer i tre år så varför skulle vi göra det nu? Elva mil från originalposition var alltså inte tillräckligt långt i det här fallet.

Skägget #4

Jag är tjock samt gillar metal och bikerkulturen-mustaschen alternativt Jag har en fäbless för USA och sjuttiotalet med sina vräkiga bilar-mustaschen. Otymplig ansiktsbehåring, otympliga namn. Jag har väl kanske redan spoilat allt redan i namnen på dessa mustascher. För något år sedan arbetade jag tillsammans med en kille med en liknande mustasch. Han hade inte nöjt sig med denna variant utan hans hängde vidare i två stroppar ca fem centimeter nedanför hakan. Jag kunde inte tillverka den varianten eftersom jag precis kommer ifrån runtmunnenmedelålderskrisskägget och det således är ganska kortklippt. Min arbetskamrat med denna valrossöverläppsprydnad lyssnade hur som helst på Pantera, Metallica (nya eller gamla skivor gjorde ingen som helst skillnad för honom, bara det var ´tallica) och bar på sin fritid oblygt skinnväst. Att han också låg med en tjej på arbetet som närmast kan beskrivas som objektivt otäck för även det min tes framåt. Ni fattar dealen, man har inga problem med att handla bandtischor på Blue fox helt enkelt.
Mitt exempel på skägg nummer fyra var Gösta Ekmans karaktär i Hasse&Tages Äppelkriget men hur mycket jag än googlade så kunde jag inte hitta någon bild. Se filmen.