Allt man inte sa

– Where do you see yourself in five years from now?
– Celebrating the five year anniversary of you asking me this question.

Anställningsintervjuer är nästan kittlande obehagliga. Jag var på en igår. I början var jag nervös och pinsam i största allmänhet, hade sjukt dålig tajming och darrade lite på rösten. Efter ett tag kom jag in i det och satt och pladdrade ogenerat om hur bra jag var på olika saker, trivdes nästan lite när jag satt där och gick på om min egen förträfflighet. En ovan situation. Något jag nästan känner ett behov av att göra om. Lite som i Fight club när Edward Norton går och gråter i olika stödgrupper skulle jag kunna gå på anställningsintervjuer och berätta hur stresstålig jag är. Efteråt var jag helt upprymd tills jag kom på alla saker jag borde ha sagt, det slutade med att jag gick runt planlöst på stan i ett par timmar och lyssnade på Blood red shoes (har inte bestämt mig för om de är bra eller bara helt ok ännu) och ältade tills jag kom fram till att det hade gått rätt bra ändå.