Min vän Mathias och jag kom på en sak för några (ganska många när jag tänker efter) år sedan. Ju längre från din hemstad du kommer desto fler i ditt liv perifera människor hälsar du på, eller rent utav konverserar, var vår teori. En person du inte skulle ens överväga att hälsa på i hemstaden skulle genast få en hälsning om ni möttes i, säg, Köpenhamn. Vissa kanske man inte skulle hälsa på i Köpenhamn men väl i Bukarest. Detta föranledde vad vi kan kalla en lek där man bara sa ett namn och en plats och den andra förväntades svara ifall man skulle hälsa eller rent utav stanna och snacka lite. Detta höll på intensivt i månader i slutet av nittiotalet och när jag tänker efter kan det hända att vi slänger ur oss lite namn och platser fortfarande när vi ses.
När jag satte mig på tunnelbanan igår såg jag en kille som gick i min parallellklass på gymnasiet mitt över gången. Vi satt alltså två meter ifrån varandra och jag visste inte riktigt hur jag skulle bete mig. Där satt han och stirrade - utan att göra någon som helst ansats att hälsa eller så - bara stirrade. Min första reaktion vara att jag borde hälsa och säga något i stil med "öh, bor du här i stan nu? vad jobbar du med?" etc men sen jag på det meningslösa i det i det och satte mig och fejkade sms eller vad jag nu brukar göra i liknande situationer. Vi hade aldrig pratat med varandra förut fast vi gått och nött samma korridorer i tre år så varför skulle vi göra det nu? Elva mil från originalposition var alltså inte tillräckligt långt i det här fallet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar