Att leka tv-spel

Var i Tunan igår och provade Rock band med min egen orkester. Jag var ganska negativ i början. Inte alls speciellt sugen om jag ska vara helt ärlig. Kanske fyller det ändå en del av ens bekräftelsebehov att dyka upp i sådana småreportage i lokaltidningen i ens gamla hemstad. Jag kände trots allt att det var något som kanske borde göras. I början var det mycket riktigt tråkigt, helt sjukt tråkigt. Det kan nog bero en hel del på att jag var skitdålig, jag hade aldrig varit med om något liknande förut och förstod inte riktigt hur det fungerade. Efter ett tag visade det sig att det var mycket svårare att spela på easy än på till exempel medium-nivån. När man spelade på de lite klurigare svårighetsgraderna var det lite mer som att spela trummor på riktigt. Provade även lite bas, där var jag inte hemma alls. Vill bara poängtera att jag äger en bas, in real life, men det här var inte som att spela bas på riktigt. På riktigt är egentligen nyckeln till hela mitt tänk kring det här. Man vill ju göra saker på riktigt, kan vara att man kanske föredrar att ligga framför onani. Rollspel ska jag inte ens gå in på, och det här med att lajva - don´t get me started (det blev mycket töntengelska här, jag vet, det är en sådan dag bara). Man vill ju hellre göra saker på riktigt än att sitta hemma och låtsas. Jag kanske verkar missunsam och självbelåten här eftersom jag själv spelar i ett band som lite då och då får släppa en skiva och åka runt och spela för lite fulla kids runt om i europa. Så är det inte alls. Jag tycker bara att är man ändå ett gäng som samlas och trycker på knappar på plastgitarrer kan man väl lika gärna träffas och spela på riktiga instrument, känns som om det måste vara mer givande i längden.

Själv föredrar jag SEGA:s 8- och 16bitarskonsoller, det behöver inte vara så krångligt för att vara kul. Eller så är jag bara en bakåtsträvare och nostalgiker. Tål att tänkas på.