Jag fascineras lite utav företéelsen tupé. Jag såg just en farbror som hade ett riktigt praktexemplar, håret liksom låg som ett brunt täcke som breder ut sig över ett grått underlag. Lite som snön som ligger på en alptopp, fast i någon konstig inverterad form. Jag undrar lite hur man tänker när man tar steget och skaffar en dylik hårmatta. Man kanske känner sig nöjd över att man tycker att man räddar situationen. Man lurar sin omgivning och promenerar runt som den enda som känner till sin lilla fiffiga hemlighet. Hur tar man sig sedan ur situationen? När håret under tupékanten börjar försvinna menar jag. Man kanske tar steget fullt ut och skaffar sig en redig peruk. Eller så rakar man huvudet helt på en gång, så att man ser ut som Michael Stipe. Eller Håkan Södergren. Något mellanting finns inte riktigt när jag tänker efter, om man vill ha hedern i behåll menar jag.
Nästa gång ska jag skriva om något intressantare. Och bilder ska jag börja lägga in, massor med bilder. Eller ett par stycken iallafall.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar