Jo, jag spelar in en ny skiva med mitt "vidriga indierock-band. Vi spelar in i en studio som var helt sjukt state of the art i mitten på nittiotalet. På den tiden satt det på väggen en lista med uppgifter om vad alla mikrofoner och andra saker kostade, kanske kan sammanfattas med: mycket pengar. I den här studion brände jag min första cd-skiva i januari ´97, det var mäktigt. Jag är ganska förtjust i den här typen av förfall som har skett sedan dess. Jag brukar jämföra det med forna öst-tyskland där man ser att något var mäktigt och pampigt en gång i tiden men nu har blivit lite nergånget men förr all del fortfarande elegant. Patina kan vi kalla det.
Till bilden: jag har alltid varit imponerad av rullbandaren som är införlivad i väggen. Denna fullkomliga tro på att tekniken man investerat i är så sanslöst bra att man alltid kommer att använda den. "Den här bandspelaren är så sjukt bra att jag måste göra ett hål i väggen i dess exakta storlek, mina barnbarn kommer tycka att det är väldigt praktiskt när den gång tar över den här studion" kan de ha tänkt. Övertro på tekniken - jag gillar´t.
En annan dag kan vi prata om minidiscen och dess (begränsade) framfart i samhället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar