Melonerhistorien

En dag när bar hemma och lökade ringde det på dörren. "Tvpejlare" tänkte jag och stängde av tv:n fort som fan. Det var min granne som jag trots att vi bott bredvid varandra i tre och ett halvt år, och jag därmed har stått ut med hans techno på sanslös volym under samma tidsrymd, knappt bytt ett ord med. "Vill du ha en melon?" frågade han och jag var så paff att jag mest nickade "vill du ha två?" fortsatte han och jag bara stönade fram ett "ja" innan jag återvände in i lägenheten med famnen full av meloner. Några dagar senare satte jag och min roomie tänderna i den första. Det var en vattnig historia som ärligt talat inte smakade så mycket. Den andra har mest legat på köksbordet och möglat på ett spännande sätt. Jag hade gärna låtit den fortsätta med det men så kan man ju inte ha det hemma. Att slänga den kändes lite som att göra sig av med ett lik. Jag har aldrig haft anledning att göra mig av med något lik men jag kan tänka mig att man har samma sorts svårigheter vid sådana tillfällen. Den mögliga melonen var tung och otymplig och jag brottades samtidigt med problemet att jag inte ville att min granne skulle se mig slänga den.