the Wicker man

Horror nights bjöd ikväll på denna kaka. Måste säga att affischen är några snäpp snyggare än vad filmen var bra. Såhär i efterhand känns den ändå bättre än vad jag tyckte att den var medans den rullade. Den kanske kan sammanfattas: skum svårförstålig engelsk dialekt, sekthärj och lite (en hel del) naket. Filmen kom 1973 och ett år senare skaffade sig Christoffer Lee en tredje bröstvårta och spelade Scaramanga i the Man with the golden gun, även Britt Ekland är med i båda dessa filmer.

Dräparen

Vi står och diskuterar lite, jag minns inte riktigt vad. Helt plötsligt slänger han ur sig "Jag har betalat elva tusen dollar för att kunna framföra de här åsikterna". Det fanns liksom inget att följa upp det med, jag blev stum. Han kunde lika gärna ha sagt att han hade ridit över bergen på en åsna med sin nyfödda dotter under jackan för att kunna framföra de här åsikterna, det hade också varit sant. Jag hade svårt att hitta på ett finurligt svar på den repliken. Jag gjorde det enda rätta, skrattade. Det var då han föreslog att vi skulle sända våra diskussioner på radio. Det ska vi inte, men vi borde.

God jul

Mitt sparsmakade julutfyllnadsbloggande fortsätter. Idag firades det julafton. Vår tomte har antagligen bättre indiecred än de flesta, han hade en Do make say think-tischa på sig och i år behöll han masken på i säkert en hel minut.

Jullov

Nu har jag inte skrivit på jättelänge. Jag vaggar in er (hej mamma och floppo) i någon slags falsk trygghet där jag matar er med ett rykande färskt och ganska meningslöst inlägg varje dag och sen stryper jag flödet och lämnar er hängande. Det är min stil det. Jag kanske bättrar mig, kanske inte.

Jag har sett ett par filmer på sista tiden:

Det var inte lika bra som den var, eh, fascinerande. Jo okej den var bra.

och:

Ett måste för alla fans av svensk ninjafilm med stapplig dialog på engelska och helt obegriplig handling.

the Return of mr point his finger

Jag tänkte ju skriva varje dag men nu har jag varit lite upptagen i ett par dagar, mest med dåligheter.

Jag försöker släta över det hela med en liten film:


Nu ska här julstädas. Vi hörs gott folk.

Osorterade tankar: bank für alle

Vinter - check
Snö - check
STIM - check

Ok, det var ganska poänglöst det där, men jag skrev det mest för att jag blev lite uppspelt när jag kom på det på tunnelbanan hem.

För att rättfärdiga hela det här inlägget kanske jag skulle infoga lite substans i form av en tanke. Hur kommer det sig att man accepterar sån sjuk väntetid på banken? Jag var där idag och löste in min check från STIM, det känns ganska bra varje gång eftersom det känns som om jag lever på musiken fast summorna vi pratar om egentligen inte kan kallas annat än småpotatis. När jag satt på banken kom jag att tänka på att man accepterar helt orimliga väntetider innan man blir betjänad där. Jag skulle nog säga att skalan för vad man går med på ser ut som följer: Byggvaruhus - två personer framför i kön, Mataffär - fem personer i kö, Bank - bränna en timme lunch på att titta på när turnummer tickar uppåt mot det som står på ens egen lapp. Jag har aldrig varit med om att någon har stått och skrikit "öppna en kassa till!" på banken. Tänk på det nu så hörs vi imorgon.

Dagens hype: Långkalsonger

Precis lika skönt att ha utomhus som obehagligt när du kommer in.

(nej, bilden är inte jätteinspirerande men det var väldigt svårt att ta kort på sina egna ben)

Samtal:

På telefonen-luren:
– Jo det är ju klart att jag saknar att ha katt ibland men det skulle ju inte funka nu, och så vill man ju ha dörren stängd ibland nu när man är fler som bor här.
– Du får skaffa Finska pinnar.
– Finska pinnar?
– Ja Finska pinnar!
– Menar du vandrande pinnar?
– Eh ja.

Film

Horror nights bjöd idag på den här mackan. Den var riktigt bra. Nu är jag så trött att jag har svårt att bilda meningar. Det är söndag.

Dumma saker jag gjort pt 0001

Det är hösten 1999 och en kompis har praktik på en filmstudio i Stockholm. Roy Andersson heter mannen, "det har jag ingen aning om vem det är" tänker mitt fortfarande tonåriga, kulturellt utarmade jag. Min kompis som sliter häcken av sig med den här filmen frågar ifall jag och tre till vill vara statister, vi ska gå och piska varandra får vi veta. Idén är ganska tilltalande men det blir fullt bland dem. Senare blir jag tillfrågad om jag vill ha en annan statistroll och tackar artigt nej med motiveringen att det är så bökigt att åka de tio milen till huvudstaden, en resa jag gjort ca 70 000 gånger.

Jag har absolut inga skådespelarambitioner och skulle antagligen inte ens ha varit speciellt bra men det är lite surt att man bara lät möjligheten att vara med i en av de bästa filmer som gjorts i detta land bara passera.

Hi-hah

Var på Fashing och tittade på lite hiphop igår. Eller jag skulle kanske kalla det hiphop med jazz-karaktär. Det kanske är det som behövs för att jag ska gå på liknande spelningar, att det finns vad jag betecknar som vanliga instrument med i i bilden (och att jag har goda vänner som spelar i bandet). Den enda skivan inom nämnda musikstil som finns i min ägo är Home invasion med Ice-T, kanske världens mest pseudohårda skiva. Nåja, igår såg jag Jazzattacks i vilket fall som helst och det svängde på riktigt ordentligt. När jag stod där tänkte jag på massor med saker som jag skulle skriva här men nu är jag lite stressad, bakis och ska gå till jobbet så det får bli ett lite snopet slut här.

Förresten, 30årsfesten jag ska på ikväll har en spotify-playlist jag slänger in It's on med Ice-T där, berättar en annan dag vad det får för effekt på dansgolvet.

Tillägg

Angående gårdagens mustiga inlägg kommer här ett tillägg.

Fucked up

Jag inleder detta inlägg med att slå på stora trumman och kalla Fucked up från Toronto för världens bästa band (låt vara med ett av världens sämsta bandnamn), detta är måhända en nätt överdrift men ändå förhållandevis nära sanningen.

Jag såg dem på något ställe (kommer inte ihåg vad det hette men det kändes förvånansvärt tyskt) i Göteborg för ett år sedan. Jag hade inte hört dem så mycket innan men slogs ganska snabbt av hur bra det var, med tre gitarrister som stökade på bra och Sandy (aka Mustard gas, jag är för övrigt lite tveksam till det här med artistnamn) som levererade de svängigaste basgångarna jag har hört på länge. Fucked up (eller ****** ** som de kallas i New york times) kategoriseras oftast som hardcore men jag skulle vilja kalla detta en sanning med modifikation. Själva musiken skulle jag närmast kalla indie-rock medans sången Damian (aka Pink eyes) levererar är av klassiskt tjockishardcoresnitt, fast inte så tufft - mer charmigt. Det man får beskåda live är ett gäng grabbar och en tjej med typiskt Pitchforkutseende som står på scenen och hamrar på sina instrument medan dess en storvuxen flintisman halvnaken far runt i hela lokalen. En stund under ett längre instrumentalparti ställde sig Damian helt sonika och spelade flipper bakom publiken.

Efter denna spelning lyssnade jag in mig på the Chemistry of common life och kunde - kan - inte sluta. Den är episk och över timman lång. Senare Blev jag även introdecerad för den föregående skivan Hidden world och ett gäng ep:s de släppt baserade på den kinesiska tideräkningen där jag tycker att Year of the pig med sina 18,5 (arton och en halv) minuter är ett smärre mästerverk. Dessa kommer alltså en gång per år och har enligt bandet egentligen inget med deras övriga produktion att göra, de blev ganska förvånade när folk uppskattade dem.

Tidigare i år vann de det kanadensiska Polarpriset och bestämde sig för att använda pengarna till att spela in en välgörenhetssingel med den gamla 80-talsdängan Do they know it's x-mas?, en slags indieallstargrej tillsammans med Andrew W.K., Bob Mould, David Cross, Ezra Koenig, GZA, Kevin Drew, Kyp Malone, Tegan & Sara och Yo La Tengo. Den släpptes på iTunes idag och kommer på en sjua i februari. Alla pengar går till välgörande ändamål. Detta får på något vis alla Bonos välgörenhetsupptåg att komma på skam. Det här handlar trots allt om ett band som vid sidan av har vanliga jobb och som mest harvar runt på klubbar i vanliga fall.

Jag tänkte avsluta detta hyllningsinlägg med att tipsa er om att läsa deras ganska omfattande blogg, där turnérapporterna här och där får mig att tänka på Douglas Couplands mästerliga romaner Micro serfs och Jpod, det är något med tilltalet och det lite nördiga kamratskapet. Enjoy!

Dumheter på tunnelbanan

Jag var på väg hem och batterierna var slut i min iPod. Jag satt och lyssnade på en man och en kvinna som konverserade varandra i närheten av mig. De båda verkade arbeta tillsammans inom äldrevården (eller motsvarande). De pratade om någon speciell gubbe när kvinnan sa "...och helt plötsligt sa han att han kom ihåg att han gick på en grusväg den sjunde juni 1962, jaha och då frågade jag vad som hade hänt på grusvägen och då svarade han att ingenting hade hänt, att han bara hade gått där. Förstår du vilket minne han har? Att komma ihåg att man har gått på en grusväg 47 år tidigare, det är ju fantastiskt!". Kvinnan var helt till sig över den gamle mannens påstådda minne. Jag satt och tänkte på källkritik.

Luuk who's talking now

Jag lever i ett vakuum (stavas det verkligen så på svenska? ser ganska knasigt ut) nu efter att alla säsonger av Curb your enthusiasm bara tog slut efter en periods ganska ihärdigt tittande. Idag till maten tog jag mig därför för att titta på säsongspremiären av På spåret. Det finns kanske inte så mycket att orda om. Jag tycker att valet av nya programledare var det bästa som kunnat göras. De är inte riktigt framme ännu men jag tycker att de skötte sig bra. Lite nervösa verkade de, speciellt Fredrik Lindström under ostsortsgissandet när han knappt ville låta de tävlande smaka på osten innan han skulle ha ett svar. Jag tycker att Peter Apelgren är väldigt rolig, han är en sån där som man skulle vilja vara kompis med.

När programmet var slut tänkte jag lite på Knesset, jag har en fyratimmars-vhs någonstans som är helt sprängfylld av avsnitt från den första säsongen - den måste jag leta rätt på i jul. Detta tänkande föranledde ett litet YouTubande och jag hittade bland annat det här klippet:

Jag kom att tänka på hur jag 15 år gammal, främst under Kristian Luuk säsongerna, längtade tills det skulle bli onsdagskväll igen bara för att det var Knesset på tv. Jag värmde några kanelbullar och fyllde en ölsejdel med mjölk. Det var banne mig höjdpunkten på min vecka på den tiden. Nu när jag tittade på det här klippet kom allt tillbaka. Jag fick en liten klump i halsen av pur nostalgi. Jag är nästan beredd att säga att det här (åtminstone de första två säsongerna) är den bästa tv som gjorts. Olle Ljungström var vid lite bättre vigör på nittiotalet, bara en sån sak.

När Kristian sjunger sin versbit tänker man att han sjunger rätt dåligt men sen När Erik Haag börjar sjunga så framstår Kristians sånginsats som helt ok. Jag vill med en ganska långsökt liknelse säga att det här är talande för de bådas programledarskap. Nu var ju inte Kristian dålig som programledare, han var snarare väldigt bra, men Erik hade det inte lätt då han kom i kölvattnet och var lite sämre. Inte dålig alls, bara lite sämre. Som sagt: den liknelsen haltade på ganska ordentligt.

Den enda jag kan komma på nu som jag inte tyckte funkade som gäst var Alice Bah, hon var lite för flamsig. Så kan jag sakna Johan Widerberg i We are the world-klippet, när jag tänker efter har man knappt sett honom någonstans sedan ´95.

Jag sökte efter the battle of the trummisar på YouTube men det fanns inte, det tycker jag annars var en av höjdpunkterna från Erik Haag-tiden. Från den första tiden håller jag när Hasse Aro var gäst och stal en sax på vägen ut som en av favoriterna.

Jag skulle kunna sitta här och räkna upp bra grejer från Knesset hela natten men nu ska jag lägga mig på soffan och kolla på de hela avsnitt jag lyckats hitta on the interweb istället. Kanske äta en kanelbulle eller två.

Julfilm

Struntade i Wavves idag, jag antar att det inte gjorde så mycket, jag var på tok för trött. Det fick bli horror night med tema julfilm (och must såklart) hos tompz. Vi såg två filmer:

Det här måste vara en av de tätare filmer jag har sett på länge, det blev nästan fysiskt plågsamt - så spännande var den. Rekommenderas. Jag förstår dock inte filmens tagline, det där med skin alltså. Vad menar de?

Den här var kanske lite mer lustig och underhållande på det viset.

Någon dag snart måste jag titta på Die hard, det är ju också en sjukt bra julfilm.

How do you sleep?

Ett av tidernas bästa musikaliska bråk skulle jag kalla det här. Paul väver in dolda meningar till John i några låtar, John kontrar med att dissa hela sin forna parhästs livsgärning och kalla honom fitta. Jag pratade nyligen med några vänner om hur det här med att spela i ett band är precis som att ha ett förhållande, det gör precis lika ont när det tar slut. Här är han: John Lennon - den försmådde älskaren. Vid sin sida har han George Harrison som egentligen är lite för snäll för att vara såhär arg. Vad Ringo hade för sig vid det här tillfället är dessvärre okänt, att han söp i Los Angeles är en kvalificerad gissning.

Utfyllnad

Idag tar den här bloggen en liten paus, det finns inte så mycket plats för bloggtänkande idag. Allt jag bjuder på idag är en animation jag inte riktigt blir klok på. Det är Putin med en krabbkropp, så långt är jag med.

Ett par återkomster

Jag fick ett videoklipp skickat till mig av min bror. Lägger upp det här för att fira att han har börjat skriva i sin blogg igen, då den här filmen har en nära koppling till bonusmaterialet i hans senaste inlägg.

THE FESTIVAL OF DEAD DEER Live in Pomona, CA 5/9/09 from Leg Lifters on Vimeo.

The festival of dead deer är i mitt tycke ett helt fantastiskt band. Den skitigaste stökrocken at it's best. De har blivit gamla men rockar på ganska bra fortfarande. Bara att ett band som knappt hade en karriär under sin korta levnadstid på nittiotalet gör en reunion nu är ju fint, eller någon form av hybris. Nej, det är fint.
För några år sedan hände det ett par gånger att jag name-droppade dem på fester, mest för att känna mig lite häftig. När musikbesserwissrar skulle börja snacka musik eller sa saker som "vad vill du höra? jag har allt, över 3000 skivor" så droppade jag alltid the Festival of dead deer och tyckte själv att jag var häftig. Det var det nog ingen annan som tyckte. Även om ingen av mina läsare (hej mamma) undrar så: ja det är samma trummis som senare var med att starta Moving units.

Google wave

Fick en invite nyss, jag fattar ingenting. Kände mig lite som en gubbe när jag blev peppad över att jag lyckades byta presentationsbild. Tänkte skriva nåt om Alexander Graham Bell och att han inte hade någon att prata med när han uppfunnit telefonen men sen kom jag på att det var tråkigt. Googlade dock fram en ganska schysst bild så till slut skrev jag om det ändå - en sorts inverterad variant av det gamla begreppet kill your darlings.

Nu tänker jag igen

Jag har tänkt ganska mycket på det här med tunnelbaneperronger (främst i stockholm då) idag efter att ha åkt lite på blåa linjen för första gången på väldigt länge. Nå, vad har jag kommit fram till? Jag har ju alltid varit en röda linjen-anhängare men nu när jag tänker lite mer på saken har den blå varianten sina fördelar. Bortsett från det här med att det tar en mindre evighet att ta sig till den när man väl är på t-centralen så är den rätt bra. Anledning: inomhusperronger. Grottkänslan. Jag gillar´t. Jag tycker dock fortfarande att det är lite konstigt att det är en massa träd målade på väggarna i solna c medans det inte finns ett enda i västra skogen. En annan av mina favoriter är skarpnäck med sitt röda tak, men då snackar vi ju gröna och det är en helt annan historia. Vidare har jag kommit fram till att den sämsta ändå ligger på röda och är inomhus, danderyds sjukhus är inget annat än kall och ful men det vägs upp lite av att den följs av mörby c som är ganska mysig.

Jag har även funderat lite över om jag ska gå och se Wavves på söndag, jag skulle vilja påstå att jag ser dem lite som musikens svar på Finncrisp.

Konversation

– Min mamma är mycket bättre på svenska för att hon har bott i Sverige längre än vad jag har.
– Men du har väl bott här hela ditt liv?
– Ja, men hon flyttade hit ett par år innan jag föddes.
– Men procentuellt sett har ju du bott här 100
– Ja, men hon har bott här längre ju...
– Hehe ja men alltså, aja skit samma.

Hästfest pt2 (mycket ganska trist text om en märklig till ställning)

Jag gillar att göra saker som jag aldrig trodde att jag skulle göra. Kanske mest i bevista evenemang-hänseende då. Idag var jag på Stockholm horse show i Globen. Det var spännande. Kanske inget jag skulle ha betalat flera hundra (som det egentligen kostade) för men jag hade ändå oförskämt trevligt.

Det som bjöds var, i valda delar, först hästhoppning med företrädelsevis fjortonåriga tjejer som deltagare. Det tog ett ganska bra tag innan jag fattade vad det gick ut på, alltså med tidtagningsgrejen, men jag fick lite häng på det efter ett tag. När tjejen som vann fick rida ett ärevarv var det nästan så att jag gåsade lite, det var en sådan pepp i globen. En annan grej som stack ut var en kvinna på häst som hade med sig fyra hundar och fyra ganska märkliga getter. Hundarna fick hon med hjälp av en visselpipa att fösa getterna framför sig och göra olika trix, till exempel att promenera över hästen. Mäktigt var det. Sen kom det några holländska snubbar som åkte på vagn bakom hästar som sprang roligt. Till slut fick hela globen skrika när ens favoritholländare ropades upp och vinnaren (jag skrek inte men han med, i mitt tycke, roligaste hästen vann) fick en låda choklad. Den delen var ganska tråkig och mest konstig. Efter några andra moment av varierande underhållingsgrad (bland annat någon slags fyrspannstävling där jag utvecklade någon teori om att varje lag hade med en tjej som stod i mitten för att de två killarna inte ville verka bögiga (ok, det är helt obegripligt i text, fråga mig om vi träffas)) var det dags för kändishoppningen. Hälften av kändisarna kände jag inte igen. Det var Richard Herrey och folk av samma kändis-kaliber. Nån som hette nåt med Velvet vann och sen tröttnade vi och drog.

Äta vegetariskt (eller billigt för den delen) är lättare sagt än gjort i globen. Jag som ätit två rullar Mentos (en mint och en frukt) till middag fick efter många om och men nöja mig med en väldigt liten påse chips för 25 spänn. Nu blir det varmkorv och Curb your enthusiasm ifall någon händelsevis undrar. God söndag.

Rättelse

Jag pajjade hela min pun i förra inlägget, låten borde heta:
Jag äter inte mina (men det sägs att jag slår mina flick-)vänner
Så kan det gå.

Mer YouTube

Jag kom bara att tänka på att det fanns en viss ironi i det här:

Det hade nog inte blivit lika väl emottagen ifall den hade haft en parentestitel i stil med: Jag äter inte mina vänner (men det sägs att jag slår mina flickvänner).

Till klippet finns också kommentarer i stil med denna:
"Lammet ska leka med hajar? Hahaha, det var fan den roligaste sången jag någonsin hört, 5/5 stjärnor!
Jaja, det är väl symboliskt, lika mycket som att "katter är människor".
Jag tänker iallafall inte bli vegetarian, Jag fortsätter med en av människans mest grundläggande natur, men fortsätt ni tugga era näringsbefriade sojabiffar, bara jag slipper. (sköt ditt eget och skit i andra)"

Jag hade glömt att folk hade sådana åsikter, och kunskaper om svenska språket för den delen. Fantastiskt!

En liten YouTube-fest med Fugazitema

Det här klippet kanske inte visar varför Fugazi är ett av de bästa band jag vet, men det kan ju ändå inte kallas annat än spektakulärt och lite förvånande:


När jag ändå är igång passar jag på att slänga in en lite nyare dänga också:

Inte det bästa spåret på Argument-skivan (eller?) men ett prov på två trummisar spelar samma sak mest hela tiden-grejen, en i min vänkrets på senare tid ganska omdiskuterad skola som jag verkar vara relativt ensam om att uppskatta.

Jag tycker för övrigt att de kan få sluta med den här pausgrejen de ägnat de senaste sju åren åt, sju års pappaledighet är i längsta laget. OCH: jag måste skaffa en sådan där klocka till mina trummor.

Folk som spelar squash

I fredags hände det; jag tyckte att det var större än det mesta som hänt mig på väldigt länge. När jag satt på i squashhallen och väntade på Dega hörde jag från den närmaste banan en röst som jag tyckte var väldigt bekant. Jag satt och lyssnade en stund och bestämde mig sedan för att titta ned på banan och se ifall jag hade hört rätt. Mina öron hade inte svikit mig denna gång heller, det var Refaat el Sayed som tjoade och levde om där nere. Han var ganska duktig och därtill utrustad med en riktig kämparanda och vinnarskalle. När han ett flertal gånger hade slagit bollen under den lägre linjen skrek han "vad ska jag göra för att den ska gå över?" varpå hans ganska mycket yngre motspelare replikerade "slå högre", det tyckte jag var hemskt roligt.

Refaat är även mannen som tidigare bjudit på bevingade ord som: "När kaptenen tappar mössan dansar alla på bordet", "Vi simmar alla i samma båt", "Det där har dommaren fått om bakarslet", "Etiken, den hänger man av sig i tamburen", "Här ligger en gravad hund", "Man får inte vara för hårt nackad", "Man ska aldrig skjuta när det är dimmigt" och "När du köper ett nytt bolag är det egentligen kassan du lägger i vanten". Allt detta förutom att han på åttiotalet gav ordet "affär" (och för all del "doktorshatt" samt klantigt hanterande av egna lögner) ett ansikte.

Bilden ovan är från Dunlop cup 2008, en turnering där Refaat spelade en match i Herrar klass c och resultatet blev 9/2 9/3 9/1 till motståndaren (som senare vann sin klass) Andreas Carlbergs favör.

Jag och folk jag annars mest ser på tv (eller liknande) 2009:
Ge Markus Krunegård mineralvatten
Dricka sprit med Nour el-Refai
Se Refaat el Sayed spela squash

Kungörande

2009 är nu officiellt året då jag totalt förlorade alla sociala spärrar. Jag tror exempelvis att folk varken ser eller hör mig när jag lyssnar på musik på allmän plats. Idag satt jag och spelade lufttrummor till "It's a crime I never told you about the diamonds in your eyes" med Black heart procession i ett fullsatt tunnelbanetåg. Detta inträffade dessutom bara en halvtimme efter att jag förbannat mig för att jag kom på mig själv med att gå längs Västerlånggatan och sjunga med i "Subversion" med Brick. Det är inte ok, folk tittar underligt på en.

Det är alltså inget fel med beteendet i sig, det är fint att leva sig in i saker, men det sticker ut lite på samma sätt som att det bara är särklassen som skrattar på fotot i en gymnasieskolkatalog.

Jag berättar även pinsamma och högst privata saker för helt främmande människor, inte ok.

Den bästa dissen jag har fått

Vi satt på jobbet (allt roligt sägs på jobbet) och snackade över en lunch. Jag höll i en ganska lång utläggning om att alla flyttar till berlin numera och jämförde det med när jag tog studenten och alla flyttade till London. Då kommer den: den bästa dissen jag någonsin fått. Pontus, som i min telefon heter "Pontus (barnpontus)" slänger ur sig "jaha, jag trodde att alla emigrerade till amerika när du tog studenten."

Jag ville bara berätta det, nu ska jag fira lördag.

Les Savy Fav goes barnprogram

...och det låter barnprogram också.

Mitt Nyfors!

Det här borde ju visas på bio! <-klick it, klick it good.

Nyfors, och för all del hela tunan, har lite att hämta upp efter det här. Jag tycker att det hela är härligt vinklat. Hur lyckas man vara 26 utan att ha haft ett enda jobb? Hade jag varit tjejerna i reportaget hade jag kanske låtit bli att: röka på 75% av bilderna, fotografera mig inne på systemet och sist men inte minst låtit bli att bli fotad när jag satt och spelade tv-spel framför en sydstatsflagga tillsammans med en kille med datanördsfjunskägg.

I Nyfors flyger kajorna sina uppvisningar varje kväll, det är för övrigt helt unikt för denna stadsdel.

Jag tänker på hamburgare

Jag undrar ifall det var för att vi åt en enastående hamburgermiddag här hemma idag som jag kom att tänka på att det är väldigt vitsigt att den där McD-karaktären heter Hamburglar. Väldigt vitsigt. Sen kan man givetvis fråga sig varför Donkan vill ha en så uppenbar brottsling i sitt karaktärs-stall men det tar vi en annan dag.

Tisdagsmorgon = jag bjuder på rock n´ roll.

Traktor Performing Devo's Whip It. from TRAKTOR on Vimeo.

Finlandsfärja på alla sätt och vis, fråga Idde Schultz eller Joppe Pihlgren om du inte tror mig.

Tips!

Idag blir det inga gubbskämt eller andra krångligheter, bara ett litet tips. Kolla in det här. <- Klick it. Jag tycker att det är roligt.

Gubbhumor

På jobbet:
Gubbkollega: Vadå, varför kallar du mina skämt för gubbskämt? Jag drar väl inga gubbskämt?
Jag: Jo, alla skämt som avslutas med "som flickan sa" eller liknande är per definition gubbskämt.
Gubbkollega: Jaha... Har du hört den här då? (Drar tveksamt men ändå ganska harmlöst gubbskämt)

Det här har eskalerat och resulterat i att vi avslutar varenda mening med ...som flickan sa. Prova själv, det blir ganska roligt.

Mer mat

Mitt matbloggande blev så populärt (främst hos min mamma, hej) så ja kände mig tvungen att slänga upp en uppföljare.
Har man gått i skolan och sedan jobbat hela kvällen blir man sugen på något snabblagat men ändå mättande. Kravet att det ska vara snabblagat blir ännu viktigare när man bara har tio minuter till godo innan Efterlyst börjar. Jag gjorde korv med (fullkorns)bröd och intog en Legymsallad till det. Jag tycker nog inte att de Quornkorvar jag köpt kan stå upp riktigt mot Hälsans köks sojakorvar men det var ändå smaskigt. Efterlysttittandet som skulle komplettera måltiden kom av sig helt då Comhem hade gått över till digitala sändningar och på så vis fimpat mina möjligheter till det tjuvsmygtittande jag har ägnat mig åt i 1,5 år. Så kan det gå.

Dagens Mitch

Hade jag en son skulle han heta Jörn

Jag har laddat ner en massa sommarprat, och lyssnat på ganska stora delar av det. En lite mer utförlig genomgång av alla kommer kanske senare ifall andan faller på. Nu vill jag bara uppmärksamma Jörn Donner. Jag bestämde mig för att gå hem på söndagskvällen och bestämde att den finlandssvenske journalisten, författaren med mera skulle ackompanjera min söndagsångestmarsch - och jag kunde ju inte ha haft ett bättre sällskap. Välformulerad och reflekterande skulle jag kalla honom. Jag vet inte riktigt vad det var som var så bra med just det programmet men jag blev alldeles fylld av välbehag, ett tillstånd som för mig är ganska ovanligt på hösten.
Jag kom även att tänka på en intervju med Jörn jag såg på tv en bakfull söndag för några år sedan. Vid ett tillfälle pratade han om att han hade blivit tvungen att sluta röka eftersom hans lungor var på väg att ge upp helt. När journalisten frågade ifall han ångrade att han börjat röka svarade han att han inte ångrade en enda cigarett och att det var en stor sorg för honom att han varit tvungen att sluta.

Idag lyssnade jag på Peter LeMarcs sommarprogram, det var inget vidare.

Osorterade tankar: en lätt måltid

Detta var vad jag åt när jag kom hem en eftermiddag för inte så länge sedan. I den stora skålen ser vi en redan färdig (för den lite late) sparrissoppa. Väldigt god var den och den men det som nästan var bäst med den var ändå färgen, en väldigt behaglig (om än lite kall) grön nyans. På tallriken ligger två stycken halvor av Coops egenbakade vitlöksbaguette, den var tyvärr lite torrare än vanligt men ändå helt ok. På brödet placerade jag ett par skivade ägg och toppade det hela med lite mager majonnäs. Anledningen till att det blev den magra majonnäsen var att den normala var slut i tubversionen och jag var ganska inställd på att ha den just tub och inte på burk med allt knivslabbande som det innebär. Problemet är (och nu sticker jag ut hakan lite här) att fettsnåla produkter så gott som alltid är lite äckligare än de fetare varianterna. Den här majonäsen var inget vidare skulle jag vilja påstå. I glaset har jag Oatlys havrecholkaddryck, en dryck jag inte riktigt kommit överens med trots två ihärdiga försök. Det infinner sig nästan omedelbart en slags eftersmak som jag inte alls är förtjust i. Tacka vet jag Alpro soya choklad, det är hemskt synd att den är lite knölig att få tag på i min del av stan. Släng på ett par avsnitt Curb your enthusiasm och, hepp hepp, så har man en helt ok eftermiddag.

Jag och sport

Det slog mig igår, som en smocka i ansiktet. Jag bryr mig lite mer om sport än vad jag vill erkänna. Jag jobbade när AIK mötte IFK Göteborg. Historiskt sett ska jag vara helt oberörd av sportevenemang men nu märkte jag hur jag promenerade till de spots i varuhuset där våghalsiga medarbetare helt emot alla regler hade placerat ut radioapparater. Jag blev rent utav modstulen när aik hade ett mål i baken. Denna känsla övergick i lättnad när kvitteringen kom och oförställd glädje när AIK tog hem det hela till slut. Ska jag tänka på det hela rent nyktert är det inte så konstigt. Jag har en kompis som över huvud taget är insatt i det här med lagsport - han är gnagare och gillar att prata om allt som har med gnaget att göra. Detta har alltså gjort mig till passiv aik-supporter. Didn´t see that one coming.

Nu kör vi

Tenta (notera att jag inte kallar det "dugga"(notera vidare att jag satte citationstecken där för att få det att framstå som ännu löjligare)) idag och jag känner mig inte helt ok med den. Blir nog tvungen att ta till ett par Spies like us-knep. Ögonlappen sitter redan på.

Cykel

Jag hängde med en vän, åt en angenäm middag. För att ta mig hem var jag tvungen att göra ett inte alls komplicerat byte av tunnelbanetåg. När jag kom till det första tåget var det två minuter kvar till avgång, en alldeles lagom tidsrymd att spendera i sitt eget sällskap. På tåget rumlade det runt en man, han slog sig ned bredvid mig och ville låna min telefon. Han luktade fränt och hade talsvårigheter. Jag kunde få hålla i hans egen telefon medans han lånade min, försäkrade han mig. Jag nekade först vänligt i form av en lögn om att jag inte ägde en telefon ((jfr lögnen om att det alltid är den sista cigarett man äger som man står och suger på ifall någon fjortonåring kommer och tigger rökdon) och senare lite mer bestämt avvisande. Mannen satt kvar och lukten blev efter en stund snudd på outhärdlig, han hade ett krucifix runt halsen och hela situationen blev alltmer obehaglig. Snart får jag en rostig hiv-kniv i magen hann jag tänka otaliga gånger innan stationen där jag skulle byta tåg uppenbarade sig. Samtidigt som jag själv reste mig lättade även en obehagligt stirrande man på ändalykten och följde mina steg till den perrong där mitt anslutande tåg skulle plocka upp mig för vidare resa. Han fortsatte att stirra när jag lite nonchalant och alldagligt slängde blickar över höger axel. Jag ställde mig vid den kaklade väggen invid perrongen och försökte se oberörd ut när jag uppmärksammade en man med ett väldigt PKK-aktigt uteseende, och en motorvägsbred mustach, som med tom blick kom gående längs med spåret. Det var som att han kunde speja tre mil framför sig fastän han rimligt vis inte kunde se mer än de tjugo meter som skiljde honom och rulltrappan framför honom åt. Väl på tåget satte jag mig bredvid en trind farbror som såg vänlig ut. Det var då jag fick se den - världens största enhjuling. Den ytterst välartade gosse som höll den i sin hand såg nyter ut och lyste upp hela vagnen med sitt självförtroende, han kunde säkerligen fälla alla stadens kvinnor med hjälp av sitt leende och sin cykel med bara ett hjul. Bortom enhjulingsbroilern skymtade jag honom nu igen, stirrmannen. Han stirrade fortfarande och min hemstation närmade sig. Jag satt helt stilla och stirrmannen gjorde inte heller några ansatser att röra sig. Tåget stannade och dörrarna öppnade sig men jag väntade med att resa mig tills de var på väg att stängas igen, då kastade jag mig ut i natten. Ute regnade det lite, jag släpade fötterna genom de våta och gula lönnlöven på marken.

Ilsa

När ni tror att jag har börjat skriva någorlunda kontinuerligt slappnar jag av, tar det lite Japan. Lutar mig tillbaka och bara trivs.



Den här såg jag igår, filmen var ungefär lika bra som postern.

Are we not men? We are Traktor

Hösten sätter sig som en pil genom mitt huvud (eller annan plågsamt dålig metafor) - jag känner mig lite handlingsförlamad, oförmögen till det mesta och det gör lite ont i min skalle.

Snart händer det nog åtminstone några kul grejer, börjar med biljardkväll ikväll.

Soundtrack:

Twittering up the blog 6

Somnade under första reklampausen i Efterlyst, sov i tolv timmar - är fortfarande dödligt trött.

There is no jumping in the town square

Jag tycker om Sonic Youth väldigt mycket, men jag har alltid tyckt att det här klippet är lite jobbigt att se.

Underbett

Han är ju hemskt driftig den här Anton Abele. Klicka på länken, det är kittlande på något vis. Jag tycker att han är obehaglig på något vis. Den här lillgamla helt humorbefriade uppsynen. Han påminner om en ung Carl Bildt. Det finns något mörkt och lite obehagligt här, jag tror (missta inte det här för hoppas) att han kommer vara gravt alkoholiserad eller trilla framför ett tåg innan han är 30 år fyllda. Det är sorgligt när ungdomar går ned sig i moderatismen i så unga år.

Klicka på YouTubelänken på hans hemsida förresten, där finns några riktigt spännande klipp.

Det här musik

If carrots got you drunk, rabbits would be fucked up

Jag var på en spelning på Vielle Montagne nyss. Ölen kostade 25 kronor och jag tänkte ett tag att hela stämningen var ganska Tyskland.

Först spelade Makeouts och jag måste säga att hela spelningen var en smula erbarmlig. Jag vill inte verka gnällig (tanken att de hade en dålig kväll slog mig, och jag hoppas att det var så) men de lämnade en hel del att önska. De uppträdde med scennärvaro som skulle ha varit ok för ett gäng sjuttonåringar - det kändes helt enkel inte som om de visste hur de skulle bete sig där uppe. Låtarna var inte heller något att hurra över. Det gjorde inte saken bättre att alla utom trummisen hade solglasögon.

Efter det inledande bandet började band nummer två mecka med en orgel som de inte fick ordning på. Detta resulterade i att nästa band fick kliva på scenen efter några om och men.

Nu klev RNR adventure kids på scen. Det bjöds på garagerock med besked. Basisten och gitarrieten stod på golvet och de bjöd på en helt godkånd show. Trummisen hade ett jäkla klipp i sitt trumspel och det hela var helt klart angenämt att bevittna och lyssna på.

Efter dem hade Okmoniks fått ordning på sin orgel och bjöd på rock vars ljudbild dominerades av tidigare nämnda klaviatur och dess innehavares sånginsats. Till en början tyckte jag att de var bra men efter en stund kändes det hela en smula enahanda och nästan en smula trist.

Sist spelade Nobunny och jag måste säga att de ägde scenen från första stund. Det var återigen garagerock (vilken kanske inte är så konstigt då det var en garageklubb jag besökte) som stod på schemat men denna gång med ett milt inslag av GG Allin-estetik. Jag tycker nog inte att detta hade behövts då musiken i sig talade sitt tydliga språk och de visuellt provocerande inslagen mest var störande. Trummisen hade enbart pilotbrillor och kalsonger på sig och sångaren var iklädd ett par röda kalsonger, en frack t-shirt (känd från en dröm om jesus i Taladega nights) och en kaninmask - i början av spelningen tuggade hela bandet på morötter. En bra spelning var det i vilket fall som helst.

Att vara odödlig

Jag satte 100 spänn på att Danmark skulle spöa Sverige med ett noll i lördags, det var precis vad som hände. Mina 100 kronor blev 1100 kronor och jag var den enda som var peppad på lördagskvällen. Detta var bara en av en hel radda händelser som fick mig att flera gånger under lördagen utbrista att jag var odödlig. Jag knäckte exempelvis i biljard. Jag tänkte skriva att jag var odödlig i min Facebook-status men ångrade mig när jag kom att tänka på hur postumt pinsamt det skulle bli ifall jag i själva verket hade dött. Tänk ifall jag hade blivit påkörd av en buss och min sista Facebook-status hade stått där och hånat mitt minne för all framtid.

Men jag var banne mig odödlig där en stund.

Jag firar detta och mitt förra blogginlägg med en låt:

Den är med på en av de tidiga sjuorna som senare hamnade samlade på cd:n med det geniala namnet "Drive this seven inch wooden stake through my Philadelphia heart". Det var lite mer rakt på-punkigt med ganska (hrm) säregen sång på den här tiden innan de elektroniska utflykterna på "the Fine art of original sin" och My bloody valentine-svänget på den självbetitlade sista skivan.

YouTube-festen fortsätter

Ibland när man tubar runt stöter man på guld.

Året är 1996 och Earth Crisis spelar i Middlesex. Bara det är ganska roligt. Jag är av den bestämda uppfattningen att det per automatik blir stor humor så fort band i den här macho-hcgenren ställer sig på scenen. Det ska windmillas, fäktas och banka på golvet.

Just den här dagen står en ung man i publiken och käkar yoghurt. "Vad ska du med den till?" frågar hans kompis. "Kolla" svarar den unge mannen och kastar yoghurten på straight edge-veganerna i Earth Crisis.

Den unge mannen hette Sean Patrick McCabe och sjöng i (vad jag vid flera tillfällen i unga år kallat världens bästa band) Philadelphia-vampyr-hardcore-rockarna Ink & dagger. Inget av det som händer syns speciellt väl på filmen men jag har grävt ganska mycket i detta. Lite senare springer en man i päls upp på scenen, detta har jag inte lyckats få bekräftat ifall det är den unge herr McCabe, som i vilket fall som helst enligt uppgift fick ganska redigt med spö den här kvällen.

Här är filmen, enjoy:


Samma år spelade Ink & dagger i på Haaket i Eskilstuna, jag prioriterade att vara ute på stan och dricka folköl med kickers - det kommer jag ångra resten av mitt liv. I augusti år 2000 drunknade den före detta straight edgaren Sean Patrick McCabe i sina egna spyor på ett Motellrum - han blev 27 år gammal.

Kryzz

Det blir mycket YouTube nu:

Jag har egentligen inte så mycket att säga om detta. Inte mer än: hur tänkte de när de visade detta. Fanns det verkligen inga roligare människor att visa upp i sveriges television? Missförstå mig rätt - Björn Skifs är ett geni. Strul är ett av guldkornen i den svenska filmfaunan. De här "sketcherna" däremot ligger strax under roliga timmen nivå.

Jag visste att sista tunnelbanan gick runt kvart i ett. Jag visste inte att de städar perrongen med någon slags såpa, det var sjukt halt. Lyckades kasta in stora delar av kroppen i vagnen innan dörrarna stängdes men en fot blev kvar utanför - det blev ganska pinsamt innan hela min lekamen var inne i vagnen. Papphammar-moment.

Mjukost

Hur får man den här idén egentligen? En mjukost med Whisky-smak, det är ju genialt!

Jag blev ju tvungen att köpa den så fort jag såg den, men jag har inte smakat på den ännu. Jag kommer med domen så fort jag har tagit morgonwirren innan jag åker till jobbet imorgon.

Brothers in arms

Året är 1986 och det är två år efter att Sepultura har startats av två brasilianska vildbasarbröder vid namn Max och Igor (den senare bytte senare namn till Iggor) Cavalera. Detta är i princip original-lineupen som ställer sig på scen och spelar Troops of doom:

Bandet har ett tag frontats av en sångare vid namn Wagner Lamounier som redan ett år tidigare fått kicken. 1986 hanteras basen av Paulo Jr. som kort efter starten ersatt Roberto "Gato" Raffan och den ena gitarren (den med sex strängar, till skillnad från Maxs fyra) av en kille vid namn Jairo Guedes (också känd som Jairo Guedz, Jairo T. eller Tormentor) som året efter skulle lämna bandet för att söka nya musikaliska betesmarker. Han ersattes en vecka senare av Andreas Kisser.

Vi spolar framåt lite. Efter ett helt gäng framgångsrika skivor är resten av bandet inte så sugna på att ha Maxs fru Gloria som manager (man kan tänka sig lite Spinal tap-situationer här) längre. Det är i slutet av 1996 och detta avhandlas efter en lyckad spelning på Brixton Academy. Max blir milt sagt lite purken och lämnar bandet initierar pajkastning i metalpressen och pratar inte ens med sin bror på åtskilliga år. Nästan tio år efter att brorsan lämnat skeppet kastar även Iggor (som han då precis börjat kalla sig, av ingen sämre anledning än att det ser lite snyggare ut) in Sepulturahandduken. I och med detta hade alla originalmedlemmar lämnat bandet. Året efter startar bröderna Cavalera Conspiracy och släpper en ganska oinspirerad Thrash-skiva och turnerar med de låtarna och en hyfsat imponerande mängd Sepultura-låtar. Man skulle kunna säga att de är nästan Sepultura, men Sepultura finns redan. Det riktiga Sepultura alltå, som spelar in tveksamma temaskivor om Dantes Inferno och A clockwork orange och inte har en enda originalmedlem. Såhär ser det ut när Cavalera Conspiracy 22 år efter det förra klippet spelar live med en gästtrummis:

Det är ganska gulligt när Max kallar sin egen son (som inte kan vara äldre än 13, högst 14 år) för Igor motherfucking Cavalera jr. I slutet av klippet får vi även se Iggor torka vad som ser ut att vara en rörd tår. Det kan visserligen vara så att det har runnit ner svett från håret på honom, han har ju trots allt spelat snabba trummor lite drygt fyra minuter tidigare.
Stundtals skulle man väl kanske kunna kalla trumspelet lite svajjigt men visst har han en trumkarriär utstakad, lill-Igor. Snart dyker väl brorsan, Zyon motherfucking Cavalera, upp iklädd en ful gitarr med fyra strängar och sen är cirkeln sluten.

Rip Uffe

"Varje dag brukad Uffe klippa ut hjärtan i rött papper med små kärleksmeddelanden som han satte upp i hissen när jag skulle komma hem. Men igår när jag kom hem så satt det inget hjärta i hissen, då blev jag helt iskall i kroppen. Ulf missade det aldrig och visste hur mycket det betyder för mig. Han var väldigt kärleksfull."

Det var precis vad Lillemor Torsslow sa om sin bortgångne fästman Ulf Larsson i gårdagens Aftonbladet. Jag kan verka kall och cynisk men vem gör så egentligen? Sätter hjärtlappar i hissen varje dag alltså. Jag menar: varje dag. Jag tycker inte att det låter helt sunt det här.

En tanke: de senaste dagarna har det slagit mig att det skulle kunna vara så att Mats Alm (se några inlägg tidigare) skulle kunna vara oskyldig och att det skulle vara riktigt hemskt om så var fallet. En historia behöver ju faktiskt inte vara felaktig bara för att den låter otrolig. Mats Alm kanske har blivit kidnappad av Japanska gangsters som har dumpat honom vid hans brinnande flickvän. Lillemor kanske har mördat Uffe Larsson, läs citatet ovan och tänk den tanken så lovar jag att allt känns ännu lite mer obehagligt.

Mer jobbsnack

"Jo det är ju skönt att vara singel ganska ofta men nu blir det ju snart oktober, november och december och då blir det ju mest att ligga i fosterställning på badrumsgolvet och hulka."

Jobbsnack

Jag har jobbat i helgen. Jag skulle nog kalla det sådär upphetsande, speciellt på lördagen då ölandet från dagen innan hade lämnat vissa spår som mest yttrade sig i tröttma och allmän rastlöshet.

Snack 1. Seghelgen uppvägdes dock av att jag fick en av de bättre komplimangerna jag fått någonsin. En kvinna i 65-70årsåldern handlade av mig, när hon plockade ihop sina varor sa hon "Ursäkta men jag blev alldeles bländad av dig, du borde ju inte stå här och jobba, du borde ju vara med på film. Så snygg och lång du är." "Jadu tanten, synd att du inte är 40 år yngre" sa jag inte - jag sa "öh... tack" och blev en smula röd i ansiktet medans en annan kund och verktygsPeder stod och såg förtjusta ut bredvid mig.

Snack 2. På lunchen var genustänket i lunchrummet så för mig abstrakt att jag satte spagettin i vrångstrupen.
– Men du har tv och kamera och dvd och sånt vill inte din fru ha nåt från Media markt, dammsugare eller nåt?
– Nä hon har allt: bakmaskin, mixer, elvisp och allt.
– Jag brukar säga att jag har tre diskmaskiner hemma, min fru och mina två döttrar!

Det här var alltså bara ett utdrag ur en längre diskussion med samma förtecken men detta är allt jag kommer ihåg på grund av att jag effektivt förträngt resten av de delar jag inte lyckades undvika när jag misslyckades med att stänga av min hörsel.

Twittering up the blog 5

Hjälp! Jag hittar inte Get Hustles version av Who do you love? på mp3 någonstans (jag har slösat en hel morgon på detta). Jag har sjuan men den som fixar den digitalt till mig bjuder jag på frukost!

Håret

Jag påbörjade projekt: Titta igenom hela Seinfeld nyligen. Nu är jag i slutet av säsong tre och karaktärerna börjar komma tillrätta på allvar. Newman har precis gjort entré på riktigt och man vet att den riktiga guldåldern är på intågande. Nåt jag aldrig förstått mig på är däremot Elaines frisyr i de här tidiga avsnitten. Det syns inte så tydligt på bilden men den är som en riktig hårkeps. En frisyr som skyddar ögonen mot solen - genialt! En annan grej man tänker på när man plöjer serien nu är att Jerrys stå upp-grejer inte alltid är sådär jättebra. Och att avsnittet the Suicide inte är helt ok. Självmord är inte kul. Jag brukar vara lugn med det mesta men det ämnet tycker jag är i klass med anorexia och incest - inte skämtable. Projektet fortsätter, jag har bara 140 avsnitt kvar nu.

Att ljuga

Alltså, det här är ju hemskt på alla sätt och vis men man kan ju inte låta bli att tänka på hur bra han är på att ljuga.

En annan grej med det här klippet är på slutet när Leif GW lite finurligt klämmer ur sig "Jag har också mina bestämda föreställningar om var man kan hitta gärningsmannen". Sen ser han sådär nöjd ut, som man bara gör när man har vågat något.

Sen hittade jag den här:

En film av representanter från detektiven allmänheten. Och en fasansfull misshandel av det svenska språket.

De bästa skämt jag vet

Igår när jag kom till Strand:
– jaha, hur var det första bandet?
– äh du vet, två som stod och kollade facebook på scenen.

Jag såg en bild på en gammal arbetskollegas sida på fejjan. Han hade en spelning med sitt band (säger man så han spelar typ nåt elektroniskt jag inte kan namnet på). Han stod i alla fall lutad över sin dator och någon hade kommenterat med "mycket i inboxen?"

Det är de bästa skämt jag vet.

Jag kom på ett till: att säga "hoppas ni blir nöjda med det" till någon som har fått barn är också hemskt kul.

Hepp hepp!

Für alle!

Borde inte detta släppas på dvd?

Twittering up the blog 4

Det kom massor med post nyss, jag blev peppad men det enda som var till mig var tidningen Buffé.

Björn

Jag var på Skansen med Kringlan och Mama på kvällen idag. Björnarna var lite utav huvudattraktionen för oss (men Bisonoxen var helt klart mäktigare). Det fanns två olika björnburar. De i den ena buren (eller kanske snarare inhängnaden) verkade ha lite roligare än de i den andra, de klättrade i träd och brottades lite på skoj. En björn satt på en sten så att det såg ut som att han satt och softade på krogen. I den andra buren var det lite segare stämning, en nalle såg ut som att han var ett redlöst fyllo. Vid tråkburen hittade vi däremot en tant som hade ett närmast osunt förhållande till björnarna. När vi började gissa kön och förundras över hur många de var rättade hon och informerade oss. Sen stoppade hon in handen i någon slags hålighet bredvid glasrutan och "jah, luktar det gott?". Det gjorde det tydligen för björnen började andas som Darth Vader - då lämnade vi tanten och björnarna ifred.

Twittering up the blog 3

Lyssnar på Devo och Polvo medans jag pluggar, de två bandnamnen låter otroligt mycket larvigare när man säger dem i samma mening är vart och ett för sig.

Twittering up the blog 2

Google docs kan vara det bästa som hänt sedan Risifruttin uppfanns, jag gör grupparbete utan att träffa gruppen.

Twittering up the blog

Jag har cyklat till skolan på 27 minuter, är övertygad om att jag kan få ner det till 22.

Paul

Jag softar lite med skrivandet här, det är så mycket annat i görningen.

Igår läste jag (säkert i någon ganska meningslös blogg, jag fick ingen ordning på saker och ting ett tag där) om programmet Hollywoodfruar. Det stod att någon tjej som var med hette Anna Anka. "Ah, hon är gift med Kalle" tänkte jag. Sen kom jag på hur korkad jag var och fnissade lite för mig själv innan livet fortsatte i sin vanliga lunk.

Halvtimmen!

Idag pressade jag ner cykeltiden till en halvtimme, det tar sig. Det var banne mig lite motvind också. Såhär stolt har jag inte varit sedan konfirmationen.

Bara cykel

Jag har köpt en cykeldator på Clas Ohlsson. En dryg hundring kostade den och höll på att ge mig hjärnblödning när jag skulle få den att funka. Jävla rocket science det där. Nu funkar den i alla fall. Hur snabbt man åker är inte så intressant, det pendlar oftast mellan 20 och 45. Avstånd är däremot mycket mer spännande. Här är några avstånd: hemifrån till jobbet - 5,3 km, från jobbet till dega - 9,7 km, från dega och hem - drygt fyra km och slutligen hemifrån till skolan - 12 km.

De där 33 minuterna till skolan var inte så lätta att putsa på som jag först trodde. Nu har jag visserligen börjat vid nio vid de senaste försöken och det verkar som om hela stan börjar med sina dagsysslor vid den tiden, gatorna är trånga. Idag på morgonen när jag cyklade om massor med bilar på Liljeholmsbron tänkte jag på Surf wax america med Weezer, texten kändes väldigt applicerbar på min situation just då - jag nyttjar bara ett annat färdmedel.

Att vända vax

Jag spelade lite skivor ett tag under kvällen när Theodor Jensen spelade på Lilla hotellbaren förra veckan, blodad tand skulle man kunna säga att jag fick. Det var inte ens mina egna skivor men jag hittade ändå en hel del gött. Jag spelade en blandning av saker jag tycker är bra och saker jag undrar hur de låter. Fugazi tycker jag är bra, Passion pit undrade jag hur de lät - nu vet jag.

Jag gillar musik

We live in trenches är göteborgs svar på Fucked up.

"Oj, det var ett gott betyg" svarade fritz-johan när jag yppat denna åsikt och jag började fundera över vad jag egentligen hade sagt. Efter en hel del funderande står jag ändå fast vid mitt utlåtande. Det är det här med machosång som inte låter så macho och kanske lite att båda banden har kvinnliga basister som är ett par av beröringspunkterna. Hon i Wlit blandar upp sitt basspel med att sjunga lite också, vilket jag tycker att hon borde göra oftare för hon gör det bra. Där Fucked up är lite mer indie-rock med hc-tjockis på sång wlit lite mer punkiga och påfallande ofta tänker man att det går långsamt, på ett positivt sätt.

Jag hittade lite film:


Jag hörde dem för första gången i vintras hemma hos Viktor, nu kan han ses stå och hamra på en sg till höger i bild. En grej jag tycker är kul i detta klipp är vad sångaren gör när det blir ett längre instrumentalparti i Modern hex, i 99 fall av hundra ser man frontmannen stå längst framme och skaka rumpa (tänk Cedric Bixler-Zavala) i dessa lägen men här ställer han sig istället längst bak och softar - det hade jag också gjort.

Bevvan

Var och såg Adam Heldring (adis apparadis kallades han en gång i tiden) på Göta källare nyss. Kom i mitten av spelningen att tänka på att det kändes lite som om man stod och tittade på ett band som skulle kunna uppträda under en klubbscen i 90210 (bevvan alltså. Nog för att Adambandet spelar lite amerikansk singer/songwriter-pop-rock, men det var nog mest belysningen och lokalen som bidrog till denna känsla.

Huvudbandet hette the Walkmen och hur jag än försökte så kunde jag inte uppskatta deras musik alls. "Crazy town försöker låta som något som Fredrik gillar", "det låter lite finlandsbåt" och "Rod Stewart försöker spela amerikansk indierock" var några av de omdömen jag fällde under tiden. Inget var riktigt träffande.

Mera cykel

Cyklade till skolan idag. Påbörjade min tur 11:25 och var framme 11:58. 33 minuter var jag ganska nöjd med, får se hur långt under halvtimmen jag lyckas pressa det innan det blir vinter. På hemvägen stannade jag och storhandlade i Västberga, det kan mest ses som ett misstag. Det var inte så lätt att frakta hem maten. Nu i efterhand är det ju värt det då jag har en massa smaskigheter hemma.

Föreläsningen jag var på idag hette Radio- och tv-historia men borde ha hetat Hur man tar ett intressant ämne och gör det urbota tråkigt på grund av att man trots att man verkar ha använt samma rutin sedan 70-talet kan lyckas verka dåligt förberedd.

Nu blir det lite True Blood och smörgåsar.

Japan

kan detta verkligen vara på riktigt?

Hästfest

En solig dag som denna lördag i sommarens sluttamp kan man ju inte göra annat än att ta cykeln och bara trivas. Det var precis så dega och jag resonerade i morse. Vi bågade ner mot stan, över Västerbron (känd genom en Laaksolåt och en Broder Daniel-medlem) och sen vidare mot Östermalm där vi stannade och köpte några en mellanöl. En Ulf Lundell-påse kallade jag min tygbag när jag fyllt upp den med den maltiga rusdrycken.

Nu var det bara att jonna vidare mot gärdet där dega hade hört talas om att det skulle tävlas i Hästpolo, något ingen av oss hade bevittnat förr. Jag fortsatte med mina tveksamma kulturella referenser genom att kalla det en Pretty woman-sport och sedan ha lite svårt att sluta prata om Pretty woman.

Istället hittade vi det här:

Bilden visar det inte så bra men det är hästhoppning (eller: dega trodde att det hette något annat som jag glömt men det innebar iallafall att hästarna sprang lite i vatten och små backar också) som pågår där borta. Vi öppnade våra mellisar och blev ganska snabbt exalterade. Egentligen hände det inte så mycket spännande mer än att någon tjej ramlade av sin häst och en annan häst vägrade springa i vatten. Kommentatorn var synnerligen stabbig och de hade ganska hög volym på högtalarna. När vinnaren hade korats och vunnit 6000:- (en riktig Austin Powers-summa kallade vi det), en hästfilt, en rosett och en plakett tyckte vi att det var dags att sticka vidare.

Nu hittade vi platsen där det var hästpolo. Väl där fick vi reda på att det kostade pengar och att Adam Alsing snackade i högtalarna. Vi hade fått höra att det dracks rätt mycket där borta. En man som jobbade vid hästhoppningen sa ordagrant "det är rätt mycket simsalabim simsalabam där borta" och det var det. Överklassen var fulla. Det var gamla och nya pengar blandade plus stora hattar och alla var de fulla. Adam Alsing kom åkande på en Segway över planen (imorgon spelar de f ö Segway-polo på samma plan) och annars var sporten mest förvirrande och ganska trist. Det var Europa som spelade mot USA och Europa vann. Han som refererade matchen gjorde det på spanska och lät helt galen.

Om man tittar noga ser man dem där borta:

Temporarily stairs

Igår vid tolvsnåret såg jag något festligt. Jag skulle ner till tunnelbanan vid Karlaplan, spåren ligger nästan blå linjen-djupt där. Rulltrappan hade gått sönder precis - alla trappor i båda riktningarna hade gått sönder, jag tror till och med att hissen hade gått sönder - och det var en helt sjukt apokalyptisk stämning. Folk som gick uppåt flåsade och var röda i ansiktet, mitt i trappan stod en kvinna och vilade pannan mot den där grejen man håller händerna på. En bit längre ner kom en relativt ung kille med en rullator över axeln, vilket fick sin förklaring strax efter där det kom en tant som verkligen besteg varje steg - det såg ut att vara lite utav en bedrift över hennes egentliga förmåga varje gång hon tog sig ett steg upp.
Ok. festligt kanske var lite fel ord att använda i sammanhanget men jag tycker att det är lite spännande att se hur små saker kan få så stora konsekvenser. Hur Karlaplan nästan känns som krigets Bagdad (är själv medveten om att detta är en ganska mossig referens) bara av att rull trappan och hissen går sönder.

“An escalator can never break: it can only become stairs. You would never see an Escalator Temporarily Out Of Order sign, just Escalator Temporarily Stairs. Sorry for the convenience.”

Barnsligheter

Jag var bjuden på middag hos Sundgren/Henriksson idag, en ytterst trevlig liten tillställning. På väg hem från jobbet tänkte jag att jag skulle vara vuxen och komma med en flaska vin till värdparet. Det kändes inte alls lika vuxet när jag började fnissa och köpte det första vinet jag tittade på eftersom det hette nåt med gay.

När jag tänker efter förstår jag ju inte ens vad som var speciellt kul. hade det hetat penicé eller bais till exempel hade det varit roligt. Jag får ta och skärpa mig.

Över Fruängens broar

Igår provgick jag min stadsvandring med arbetsnamn Över Fruängens broar med Dega. Det är en mysig liten promenad där man går över två av Fruängens broar och tittar på en tredje. Jag funderar redan på uppföljaren Över Fruängens broar 2.0 där man får beträda alla tre broarna, eventuellt även den fjärde. Detta ligger dock bara på ritbordet ännu, först måste jag prova originalutförandet på en större grupp människor för att kunna utvärdera detta projekts utvecklingspotential.

"Över Fruängens broar är en spännande resa där deltagaren får ta del av såväl hård och karg storstadsmiljö som harmonisk lantidyll. I sitt närförortsläge kan Fruängen stoltsera ett vitt spektra där miljonprogramsestetik samsas med småstadskänsla. Från New jack city till Svensson Svensson. Över Fruängens broar är höstens äventyr för hela familjen."

Ok eftersom jag tyckte att jag var ganska tidig med den här mogis-grejen som florerat fritt på internet de senaste dagarna firar jag med ett nytt klipp i samma kategori.

den här filmen känns iofs nästan uteslutande plågsam att beskåda.

toodels.

Luuk who´s writing

Efter mitt lilla möte med Martin Luuk för ett par veckor sedan kom jag att tänka på att jag kunde ta en liten titt på hans författarskap. Föutom hans deltagande i Killing-gänget finns det inte så mycket att titta på. År 2005 började han utgivandet av vad han kallade "litterära singlar", han sa att han tyckte att det verkade onödigt långt med hela böcker så han nöjde sig med att skriva böckernas motsvarigheter till sjutumsvinyler.

Den första som kom ut hette Jag ska sluta träffa folk och börja umgås via kommunikéer. När jag läste den kom jag att tänka på att den till upplägget påminde lite om nåt som Jonas Hallberg skulle gå på om i P1:s På minuten, kanske med någon slags underlig släng av Sture Dahlström. Det kanske är Sture-biten som gör att jag tycker att det här är bra, det andra P1-stånkandet har jag aldrig riktigt kommit överens med. En kul passage är när han påstår att han gett ut fanzinet "Zemeckis! Zemeckis! Zemeckis!" efter att Forest Gump kommit ut på bio eftersom ingen pratade om något annat än Robert Zemeckis då.

Del nummer två heter Jimmy och jag (om jag fick leva mitt liv igen), och är en fin om än ganska störd fantasiberättelse. Man känner igen sig lite från brandmansdelarna i Nilecity 105,6, det är samma tonfall. Hur kom du på det här egentligen? kommer man på sig själv med att fråga sig ett par gånger.

Kära Ballongis är ett brev som Martin Luuk skrivit till Andres Lokko. Mestadels handlar det om att han ljuger om att han har inlett ett förhållande och rymt med en 15-årig zigenarpojke. Jag gillar den här kuf-humorn.

Del fyra i den här serien av litterära singlar heter Mamsen och är tyvärr inte fullt så bra som de tidigare. Kanske har det att göra med att jag tycker att han är som bäst när han på något sjukt sätt är självbiografisk - gräver i sin egen smärta som man kanske skulle skriva på kultursidorna. Fast den är bra den också. Den första Terminatorfilmen hade säkert känts mycket sämre om den hade kommeit efter den andra om ni fattar liknelsen (ring mig annars, jag uppskattar att förklara haltande liknelser).

Dessa första fyra är utgivna på Loyal Press. Efter det har han gett ut Stockholm brinner (inte) igen som både affisch och bok på Modernista. Den gjorde jag ett halvhjärtat försök att få tag i på stan tidigare idag men gick bet. Utlovar en utförlig rapport när jag har lite mer pengar och således kan beställa den via internet.

Sjuk igen

Efter en ohyggligt trevlig helg blev jag ohyggligt sjuk. Det satte igång redan igår men då nöjde sig förkylningen med att ge mig ont i halsen och göra mig lite svag i mina knän. Somnade elva på kvällen, vaknade en timme senare i feberfrosa - sen var det lögn i helvete att somna om. Tittade på några avsnitt av Sopranos, nu har jag bara sista säsongen kvar. Gick till Konsum vid elva och inhandlade förnödenheter, trodde att jag skulle stryka med på kuppen. Glömde köpa både honung och halstabletter men köpte av någon outgrundlig anledning Aftonbladet, den var snabbt avklarad - lyckades uppbåda mest intresse för att någon snubbe hade slagit världsrekord när det gällde att springa 100 meter. Köpte den nog mest för att jag tycker att Ronnie Sandahl skriver bra krönikor. Den var ganska bra idag också men han hade fått en ny asful byline. Idag handlade den om att pris Carl Philip inte hade åstadkommit någonting mer i sitt 30-åriga liv än att formge svindyra silverbestick tillverkade i Eskilstuna.

Annars har jag påbörjat ett litet projekt och lyssnat på lite musik som jag hittat i mitt Itunes.

The dead weather är Alison från the Kills och Jack White (vill blanda ihop honom med Jack Black lite då och då) från the White stripes + några fler ohängda personer. Jack spelar trummor och sjunger och här stöter vi på det klassiska fenomenet att trummorna är lite högre mixade om trummisen är lite mer känd än resten av bandet. Skivan heter Horehound och är inte speciellt bra. Det glimrar till och blir bra rock lite här och där men oftast är det bara trist.

Sen var det dags för en samling som heter Ultimate Mancini och skulle innehålla det bästa Henry Mancini skapat. En väldigt bra kur mot förkylning men jag saknade en massa låtar.

Nu lyssnar jag på Jawbox och önskar att jag upptäckt dem på 90-talet istället.

En liten tanke till

När jag läste om Noomi Rapace i senaste Filter slog det mig att det nog är få yrkesgrupper som är så bajsnödiga när de pratar om sitt arbete som skådespelare är.

Jag tänkte på en grej igen.

Jag tänkte lite på det här med att man när man träffar folk frågar hur läget är. Man undrar ju inte ens. Man kanske uppriktigt undrar ifall det är ens närmaste familj och vänner man träffar men i alla andra fall förväntar sig folk bara ett "bra" - som egentligen inte betyder ett skit - i retur. Svarar man inte "bra" utan kanske "jag kan inte sluta tänka på Sonja, jag har inte sovit på en vecka" blir det genast bara obekvämt.

Ett exempel: en gammal arbetskamrat, vi kan kalla honom Silverfox - det har vi visserligen alltid gjort, kommer in på jobbet och det första han ser när han passerat dörrarna är mig. "Tjena, hur är läget?" frågar han på sin omisskännliga stockholmsdialekt, "jo det är bra hur är det själv?" svarar jag av ren reflex. En idiotisk reflex. Så fort orden lämnat min mun, eller kanske till och med under tiden de lämnar min mun kommer jag att tänka på att jag har hört att hans son precis har dött i sviterna av sin 30-årsfest. Jimi Hendrix- eller Bon Scott-döden om man så vill. Klart att han inte svarar på min motfråga, det är ju egentligen ingen fråga, det är ju bara en tom fras som råkar sluta med ett frågetecken. Det finns bara ett rätt svar, och det betyder egentligen ingenting.

Ett annat exempel: händelse nummer två inträffade också på jobbet, jag spankulerar runt i gångarna och får på håll syn på en gammal bekant. Jag vet att hon ett ganska bra tag har haft det svårt och varit drabbad av cancer som inte vill ge sig trots diverse behandlingar men jag har inte träffat henne på flera år. Hon är tydligt märkt av både sjukdomar och behandlingar när jag ser henne där på jobbet. Min första reaktion är att jag såklart borde gå fram och hälsa, det jag gör är att gå åt ett annat håll och pula med något helt annat. Jag visste inte riktigt vad vi skulle komma att prata om, "hur är läget?" skulle ju kännas ganska befängt att fråga även om man undrar mer än någonsin. Jag gick därifrån. Jag hade ett jobb att sköta, eller så är jag bara en dålig människa.

Sms med varandra

Följande sms-konversation kvalar nog iaf i bland de tio mest efterblivna textutbyten jag har haft:

"Älu ljummen i gräset?"

"Älu, äja."

"Ja ä!"

"Brölit"

Boktipset

Jag minns det som vore det igår. Det var en sån där fredag när man satt och ölade i yxan. Jag antar att det mest tjafsades och lyssnades på punk- och hcvinyler som vanligt. Jag antar att det här inte var en av gångerna jag somnade på förfesten. Rätt vad det var snackade vi litteratur och det hela slutade med att Mackan skickade hem mig med Vredens druvor och Gentlmen under armen (antagligen ramlade jag till att börja med runt på Debaser hela natten med dem under armen men you get the point). En ganska ointressant, summarisk och mest nostalgisk historia om hur det kom sig att jag läste två av de bättre böckerna jag läst någonsin.

Igår läste jag i DN (och i Expressen och Aftonbladet - jag har börjat jobba igen) att det ska göras tv-serie av Gentlemen och uppföljaren Gangsters. Jag har faktiskt tidigare funderat fram och tillbaka över varför det inte har hänt, svaret var att Klas Östergren inte har varit sugen innan han kom i kontakt med rätt människor. Först blev jag lite peppad och sen har jag kommit på att det kanske pajjar hela grejen. Det kanske blir som när jag såg De lyckliga kompisarna på tv för första gången, den trogne enterthedragon-läsaren vet vat jag pratar om, att magin helt enkelt försvinner. Det var jag visserligen orolig för redan innan jag läste Gangsters också. Varför ska du in här och gröta tänkte jag. Det blev ju något helt nytt av det hela. Min största skräck var att man skulle mötas av vad jag brukar kalla Blues brothers 2000-syndromet (eller kanske Göta kanal 2 och otaliga andra exempel) där man bara gör samma sak en gång till, fast skitdåligt. Nu blev det ju inte alls så med Gangsters och jag tror att vi kommer uppleva en revidering till av denna historia. Jag baserar denna teori på att det mer eller mindre stod så i klartext i tidningsartikeln. Nu är det bara att längta lite i ett år eller två.

Vredens druvor filmatiserades med bl.a Henry Fonda 1940, den skulle jag också vilja se.

Boktipset

Titta på hela, det är helt klart värt det. Jag känner ett starkt behov av att gifta mig med henne.

Luuk who's talking

Det var lördag igår och jag hade i slutspurten av min semester skaffat mig en ganska imponerande bakfylla. Jag, min bakfylla och mina vänner hamnade i Vinterviken. Jag köpte kaffe och bulle för 49:-. När jag balanserar runt kaffe och bulle på en bricka passerar jag en liten familj. Mannen i familjen tilltalar mig när jag är i höjd med dem. Han pratar högt och tydligt till mig men orden är även adresserade till hans kvinna. "Kolla han har en likadan Melt banana-t-shirt som du har" säger han med dubbla adressater. Jag känner genast igen honom som Martin Luuk - bror till Kristian, författare av böcker som Jag ska sluta träffa folk och börja umgås via kommunikéer och brandmansdelarna i Nilecity. "Åfan" svarade jag.

(Rubriken är lökig, jag vet - kunde bara inte hindra mig själv i tid.)

Sommarlov

Jag tog semester från det här. Nu är jag tillbaka. Jag hade semester i verkliga livet också, imorgon börjar jag jobba. Jag skulle egentligen behöva lite semester för att vila upp mig från min semester.

Jag startar återkomsten lite lugnt med att lägga upp en film:


Han spelade gitarr, bas och sjöng i mitt första riktiga band Defrosted och nu memorerar han kortlekar.

Då och nu

Det är tidigt 2000-tal och ett lokalt pop-band ska spela på en klubb i Eskilstuna. Innan spelningen sätter sig trummisen på det närliggande sunksjappet tillsammans med några vänner och dricker några kalla. Det visar sig bli ganska många kalla. Han verkar lite ostadig i början av spelningen och efter ett tag visar det sig att han inte kan spela trummor alls. Det går inte. Upp på scen hoppar trummisen i stadens största lilla metal/emo/rock/hemskastämsångsrefränger-band och gör sitt bästa för att fylla det hål som nu finns på platsen som borde upptas av slagverk. Det visar sig dock, föga förvånande, att han inte kan låtarna. Varför skulle han kunna dem, det här är ju ett pop-band i sin linda som antagligen knappt kan få sina föräldrar att visa uppskattning för musiken de framför. Spelningen är slut, innan den knappt ens har börjat.

Helt plötsligt är året 2009 och det senaste halvårets pitchfork-hype Wavves ska framföra sin upphaussade noise-pop på pitchfork-scenen på Primavera sound. Vad som börjar som ett långt soundcheck inför publik där sångaren Nathan mest gapar om att det är dåligt ljud övergår till ett jam där det varken finns takt och ton. Snart börjar publiken kasta flaskor och skor på Nathan. De lyckas typ spela en låt. Trummisen, Ryan, häller i ren frustration en öl över Nathan. De försöker spela en låt till innan Ryan kastar sina trumpinnar på Nathan och lämnar scenen. Nathan blir lite förvirrad och gapar "Come back here, motherfucker, we're not done yet!", det gör han inte. Deras crew börjar plocka ihop trummorna under sångearens protester. Nathan gör ett nytt försök att spela en låt men upptäcker att mikrofonen är avstängd innan också han lämnar scenen med svansen mellan benen. Dagen efter ställer de in resten av sin europaturné som skulle ha pågått i över en månad till. Nathan skriver en ursäkt på sin blogg där han kallar tilltaget att blanda ecstacy, valium och xanax innan en spelning in för tusentals människor för ganska dåligt genomtänkt.



Man skulle kunna tro att det första exemplet handlar om mig (jag var ju trots allt en trummis i Eskilstuna på tidigt 2000-tal) men det gör det faktiskt inte. Jag var inte ens där. På det hela taget är jag relativt säker på att det hela är korrekt återgivet men reserverar mig ändå för att detaljer kan vara felaktiga. You talk to Sunkan about that shit, han var där.

En nattlig tanke

Tidsbrist och lättja drar ner bloggandet farligt nära nollstrecket.

Jag tänkte på en grej. På till exempel Efterlyst om någon dött av onaturliga orsaker eller försvunnit spårlöst och mystiskt är det ofta intervjuer med vänner eller anhöriga till den som på något vis råkat illa ut. Dessa personer uttalar sig oftast överdrivet positivt om den försvunna/mördade/förolyckade. En inte alls ologisk reaktion såklart. Har personen, vilket ganska ofta är fallet, haft narkotikaproblem heter det allt som oftast att de var nyfikna av naturen och alltid ville prova allt och att det sedan gått lite långt. Har personen försvunnit eller blivit mördad sammanfaller detta ofta med att de just har påbörjat en utbildning eller en ny anställning. Påfallande ofta är de just på väg att reda upp sitt missbruk också. Vid sidan av det här är de såklart även världens snällaste människor och ville inte en varelse illa heller. Jag vidhåller att detta är en fullt normal reaktion, det är klart att min vill minnas de bästa sidorna av en människa som man kanske inte kommer att få träffa igen. Jag ger bara lite bakgrund till min tanke.

För ett par dagar sedan när jag hade pratat med min far i telefon började jag tänka på det där. Jag satt och gick på om att nya skivan skulle bli den bästa vi gjort och en massa saker den stilen. Skulle jag ha försvunnit eller mördats efter det skulle pappa kanske suttit i tv3 en onsdag och pratat om hur hans förstfödda såg fram emot den här skivinspelningen och hur han skulle börja en ny utbildning och inte alls hade någon anledning att försvinna frivilligt. När vi repade igår var jag till en början lite tvär och högg på första bästa gliring eller kommentar, detta som följd av en ganska pissig arbetsdag. Hade jag försvunnit efter ett sådant uppträde hade mitt eftermäle inte varit riktigt detsamma. Folk hade tänkt att jag inte riktigt hade varit mig själv på sista tiden och saker i den stilen.
Jag vet inte hur det kom sig att jag tänkte på detta men det gjorde jag.
När jag tänker efter skulle detta inlägg vara ett exempel på det jag skriver om - lite utav en paradox. Som om man säger på skoj att man ska elda upp ett hus och huset sedan brinner upp. Lite så skulle det bli om jag till exempel trampade igenom en oväntat svag is nu. Det är lugnt på den fronten - det är ju sommar.

Njurprinsen

På tv4-nyheterna berättades det just att Daniel Westling idag fått en njurtransplantation på grund av ett njurfel som var medfött men INTE ÄRFTLIGT.
Puh, tronföljden är säkrad!

En monolog till

"Sen jag skaffade iPhone går jag på toa ganska ofta när jag jobbar. Idag var jag där fem gånger - en halvtimme varje gång."