Jag tänkte på en grej igen.

Jag tänkte lite på det här med att man när man träffar folk frågar hur läget är. Man undrar ju inte ens. Man kanske uppriktigt undrar ifall det är ens närmaste familj och vänner man träffar men i alla andra fall förväntar sig folk bara ett "bra" - som egentligen inte betyder ett skit - i retur. Svarar man inte "bra" utan kanske "jag kan inte sluta tänka på Sonja, jag har inte sovit på en vecka" blir det genast bara obekvämt.

Ett exempel: en gammal arbetskamrat, vi kan kalla honom Silverfox - det har vi visserligen alltid gjort, kommer in på jobbet och det första han ser när han passerat dörrarna är mig. "Tjena, hur är läget?" frågar han på sin omisskännliga stockholmsdialekt, "jo det är bra hur är det själv?" svarar jag av ren reflex. En idiotisk reflex. Så fort orden lämnat min mun, eller kanske till och med under tiden de lämnar min mun kommer jag att tänka på att jag har hört att hans son precis har dött i sviterna av sin 30-årsfest. Jimi Hendrix- eller Bon Scott-döden om man så vill. Klart att han inte svarar på min motfråga, det är ju egentligen ingen fråga, det är ju bara en tom fras som råkar sluta med ett frågetecken. Det finns bara ett rätt svar, och det betyder egentligen ingenting.

Ett annat exempel: händelse nummer två inträffade också på jobbet, jag spankulerar runt i gångarna och får på håll syn på en gammal bekant. Jag vet att hon ett ganska bra tag har haft det svårt och varit drabbad av cancer som inte vill ge sig trots diverse behandlingar men jag har inte träffat henne på flera år. Hon är tydligt märkt av både sjukdomar och behandlingar när jag ser henne där på jobbet. Min första reaktion är att jag såklart borde gå fram och hälsa, det jag gör är att gå åt ett annat håll och pula med något helt annat. Jag visste inte riktigt vad vi skulle komma att prata om, "hur är läget?" skulle ju kännas ganska befängt att fråga även om man undrar mer än någonsin. Jag gick därifrån. Jag hade ett jobb att sköta, eller så är jag bara en dålig människa.