Mera cykel

Cyklade till skolan idag. Påbörjade min tur 11:25 och var framme 11:58. 33 minuter var jag ganska nöjd med, får se hur långt under halvtimmen jag lyckas pressa det innan det blir vinter. På hemvägen stannade jag och storhandlade i Västberga, det kan mest ses som ett misstag. Det var inte så lätt att frakta hem maten. Nu i efterhand är det ju värt det då jag har en massa smaskigheter hemma.

Föreläsningen jag var på idag hette Radio- och tv-historia men borde ha hetat Hur man tar ett intressant ämne och gör det urbota tråkigt på grund av att man trots att man verkar ha använt samma rutin sedan 70-talet kan lyckas verka dåligt förberedd.

Nu blir det lite True Blood och smörgåsar.

Japan

kan detta verkligen vara på riktigt?

Hästfest

En solig dag som denna lördag i sommarens sluttamp kan man ju inte göra annat än att ta cykeln och bara trivas. Det var precis så dega och jag resonerade i morse. Vi bågade ner mot stan, över Västerbron (känd genom en Laaksolåt och en Broder Daniel-medlem) och sen vidare mot Östermalm där vi stannade och köpte några en mellanöl. En Ulf Lundell-påse kallade jag min tygbag när jag fyllt upp den med den maltiga rusdrycken.

Nu var det bara att jonna vidare mot gärdet där dega hade hört talas om att det skulle tävlas i Hästpolo, något ingen av oss hade bevittnat förr. Jag fortsatte med mina tveksamma kulturella referenser genom att kalla det en Pretty woman-sport och sedan ha lite svårt att sluta prata om Pretty woman.

Istället hittade vi det här:

Bilden visar det inte så bra men det är hästhoppning (eller: dega trodde att det hette något annat som jag glömt men det innebar iallafall att hästarna sprang lite i vatten och små backar också) som pågår där borta. Vi öppnade våra mellisar och blev ganska snabbt exalterade. Egentligen hände det inte så mycket spännande mer än att någon tjej ramlade av sin häst och en annan häst vägrade springa i vatten. Kommentatorn var synnerligen stabbig och de hade ganska hög volym på högtalarna. När vinnaren hade korats och vunnit 6000:- (en riktig Austin Powers-summa kallade vi det), en hästfilt, en rosett och en plakett tyckte vi att det var dags att sticka vidare.

Nu hittade vi platsen där det var hästpolo. Väl där fick vi reda på att det kostade pengar och att Adam Alsing snackade i högtalarna. Vi hade fått höra att det dracks rätt mycket där borta. En man som jobbade vid hästhoppningen sa ordagrant "det är rätt mycket simsalabim simsalabam där borta" och det var det. Överklassen var fulla. Det var gamla och nya pengar blandade plus stora hattar och alla var de fulla. Adam Alsing kom åkande på en Segway över planen (imorgon spelar de f ö Segway-polo på samma plan) och annars var sporten mest förvirrande och ganska trist. Det var Europa som spelade mot USA och Europa vann. Han som refererade matchen gjorde det på spanska och lät helt galen.

Om man tittar noga ser man dem där borta:

Temporarily stairs

Igår vid tolvsnåret såg jag något festligt. Jag skulle ner till tunnelbanan vid Karlaplan, spåren ligger nästan blå linjen-djupt där. Rulltrappan hade gått sönder precis - alla trappor i båda riktningarna hade gått sönder, jag tror till och med att hissen hade gått sönder - och det var en helt sjukt apokalyptisk stämning. Folk som gick uppåt flåsade och var röda i ansiktet, mitt i trappan stod en kvinna och vilade pannan mot den där grejen man håller händerna på. En bit längre ner kom en relativt ung kille med en rullator över axeln, vilket fick sin förklaring strax efter där det kom en tant som verkligen besteg varje steg - det såg ut att vara lite utav en bedrift över hennes egentliga förmåga varje gång hon tog sig ett steg upp.
Ok. festligt kanske var lite fel ord att använda i sammanhanget men jag tycker att det är lite spännande att se hur små saker kan få så stora konsekvenser. Hur Karlaplan nästan känns som krigets Bagdad (är själv medveten om att detta är en ganska mossig referens) bara av att rull trappan och hissen går sönder.

“An escalator can never break: it can only become stairs. You would never see an Escalator Temporarily Out Of Order sign, just Escalator Temporarily Stairs. Sorry for the convenience.”

Barnsligheter

Jag var bjuden på middag hos Sundgren/Henriksson idag, en ytterst trevlig liten tillställning. På väg hem från jobbet tänkte jag att jag skulle vara vuxen och komma med en flaska vin till värdparet. Det kändes inte alls lika vuxet när jag började fnissa och köpte det första vinet jag tittade på eftersom det hette nåt med gay.

När jag tänker efter förstår jag ju inte ens vad som var speciellt kul. hade det hetat penicé eller bais till exempel hade det varit roligt. Jag får ta och skärpa mig.

Över Fruängens broar

Igår provgick jag min stadsvandring med arbetsnamn Över Fruängens broar med Dega. Det är en mysig liten promenad där man går över två av Fruängens broar och tittar på en tredje. Jag funderar redan på uppföljaren Över Fruängens broar 2.0 där man får beträda alla tre broarna, eventuellt även den fjärde. Detta ligger dock bara på ritbordet ännu, först måste jag prova originalutförandet på en större grupp människor för att kunna utvärdera detta projekts utvecklingspotential.

"Över Fruängens broar är en spännande resa där deltagaren får ta del av såväl hård och karg storstadsmiljö som harmonisk lantidyll. I sitt närförortsläge kan Fruängen stoltsera ett vitt spektra där miljonprogramsestetik samsas med småstadskänsla. Från New jack city till Svensson Svensson. Över Fruängens broar är höstens äventyr för hela familjen."

Ok eftersom jag tyckte att jag var ganska tidig med den här mogis-grejen som florerat fritt på internet de senaste dagarna firar jag med ett nytt klipp i samma kategori.

den här filmen känns iofs nästan uteslutande plågsam att beskåda.

toodels.

Luuk who´s writing

Efter mitt lilla möte med Martin Luuk för ett par veckor sedan kom jag att tänka på att jag kunde ta en liten titt på hans författarskap. Föutom hans deltagande i Killing-gänget finns det inte så mycket att titta på. År 2005 började han utgivandet av vad han kallade "litterära singlar", han sa att han tyckte att det verkade onödigt långt med hela böcker så han nöjde sig med att skriva böckernas motsvarigheter till sjutumsvinyler.

Den första som kom ut hette Jag ska sluta träffa folk och börja umgås via kommunikéer. När jag läste den kom jag att tänka på att den till upplägget påminde lite om nåt som Jonas Hallberg skulle gå på om i P1:s På minuten, kanske med någon slags underlig släng av Sture Dahlström. Det kanske är Sture-biten som gör att jag tycker att det här är bra, det andra P1-stånkandet har jag aldrig riktigt kommit överens med. En kul passage är när han påstår att han gett ut fanzinet "Zemeckis! Zemeckis! Zemeckis!" efter att Forest Gump kommit ut på bio eftersom ingen pratade om något annat än Robert Zemeckis då.

Del nummer två heter Jimmy och jag (om jag fick leva mitt liv igen), och är en fin om än ganska störd fantasiberättelse. Man känner igen sig lite från brandmansdelarna i Nilecity 105,6, det är samma tonfall. Hur kom du på det här egentligen? kommer man på sig själv med att fråga sig ett par gånger.

Kära Ballongis är ett brev som Martin Luuk skrivit till Andres Lokko. Mestadels handlar det om att han ljuger om att han har inlett ett förhållande och rymt med en 15-årig zigenarpojke. Jag gillar den här kuf-humorn.

Del fyra i den här serien av litterära singlar heter Mamsen och är tyvärr inte fullt så bra som de tidigare. Kanske har det att göra med att jag tycker att han är som bäst när han på något sjukt sätt är självbiografisk - gräver i sin egen smärta som man kanske skulle skriva på kultursidorna. Fast den är bra den också. Den första Terminatorfilmen hade säkert känts mycket sämre om den hade kommeit efter den andra om ni fattar liknelsen (ring mig annars, jag uppskattar att förklara haltande liknelser).

Dessa första fyra är utgivna på Loyal Press. Efter det har han gett ut Stockholm brinner (inte) igen som både affisch och bok på Modernista. Den gjorde jag ett halvhjärtat försök att få tag i på stan tidigare idag men gick bet. Utlovar en utförlig rapport när jag har lite mer pengar och således kan beställa den via internet.

Sjuk igen

Efter en ohyggligt trevlig helg blev jag ohyggligt sjuk. Det satte igång redan igår men då nöjde sig förkylningen med att ge mig ont i halsen och göra mig lite svag i mina knän. Somnade elva på kvällen, vaknade en timme senare i feberfrosa - sen var det lögn i helvete att somna om. Tittade på några avsnitt av Sopranos, nu har jag bara sista säsongen kvar. Gick till Konsum vid elva och inhandlade förnödenheter, trodde att jag skulle stryka med på kuppen. Glömde köpa både honung och halstabletter men köpte av någon outgrundlig anledning Aftonbladet, den var snabbt avklarad - lyckades uppbåda mest intresse för att någon snubbe hade slagit världsrekord när det gällde att springa 100 meter. Köpte den nog mest för att jag tycker att Ronnie Sandahl skriver bra krönikor. Den var ganska bra idag också men han hade fått en ny asful byline. Idag handlade den om att pris Carl Philip inte hade åstadkommit någonting mer i sitt 30-åriga liv än att formge svindyra silverbestick tillverkade i Eskilstuna.

Annars har jag påbörjat ett litet projekt och lyssnat på lite musik som jag hittat i mitt Itunes.

The dead weather är Alison från the Kills och Jack White (vill blanda ihop honom med Jack Black lite då och då) från the White stripes + några fler ohängda personer. Jack spelar trummor och sjunger och här stöter vi på det klassiska fenomenet att trummorna är lite högre mixade om trummisen är lite mer känd än resten av bandet. Skivan heter Horehound och är inte speciellt bra. Det glimrar till och blir bra rock lite här och där men oftast är det bara trist.

Sen var det dags för en samling som heter Ultimate Mancini och skulle innehålla det bästa Henry Mancini skapat. En väldigt bra kur mot förkylning men jag saknade en massa låtar.

Nu lyssnar jag på Jawbox och önskar att jag upptäckt dem på 90-talet istället.

En liten tanke till

När jag läste om Noomi Rapace i senaste Filter slog det mig att det nog är få yrkesgrupper som är så bajsnödiga när de pratar om sitt arbete som skådespelare är.

Jag tänkte på en grej igen.

Jag tänkte lite på det här med att man när man träffar folk frågar hur läget är. Man undrar ju inte ens. Man kanske uppriktigt undrar ifall det är ens närmaste familj och vänner man träffar men i alla andra fall förväntar sig folk bara ett "bra" - som egentligen inte betyder ett skit - i retur. Svarar man inte "bra" utan kanske "jag kan inte sluta tänka på Sonja, jag har inte sovit på en vecka" blir det genast bara obekvämt.

Ett exempel: en gammal arbetskamrat, vi kan kalla honom Silverfox - det har vi visserligen alltid gjort, kommer in på jobbet och det första han ser när han passerat dörrarna är mig. "Tjena, hur är läget?" frågar han på sin omisskännliga stockholmsdialekt, "jo det är bra hur är det själv?" svarar jag av ren reflex. En idiotisk reflex. Så fort orden lämnat min mun, eller kanske till och med under tiden de lämnar min mun kommer jag att tänka på att jag har hört att hans son precis har dött i sviterna av sin 30-årsfest. Jimi Hendrix- eller Bon Scott-döden om man så vill. Klart att han inte svarar på min motfråga, det är ju egentligen ingen fråga, det är ju bara en tom fras som råkar sluta med ett frågetecken. Det finns bara ett rätt svar, och det betyder egentligen ingenting.

Ett annat exempel: händelse nummer två inträffade också på jobbet, jag spankulerar runt i gångarna och får på håll syn på en gammal bekant. Jag vet att hon ett ganska bra tag har haft det svårt och varit drabbad av cancer som inte vill ge sig trots diverse behandlingar men jag har inte träffat henne på flera år. Hon är tydligt märkt av både sjukdomar och behandlingar när jag ser henne där på jobbet. Min första reaktion är att jag såklart borde gå fram och hälsa, det jag gör är att gå åt ett annat håll och pula med något helt annat. Jag visste inte riktigt vad vi skulle komma att prata om, "hur är läget?" skulle ju kännas ganska befängt att fråga även om man undrar mer än någonsin. Jag gick därifrån. Jag hade ett jobb att sköta, eller så är jag bara en dålig människa.

Sms med varandra

Följande sms-konversation kvalar nog iaf i bland de tio mest efterblivna textutbyten jag har haft:

"Älu ljummen i gräset?"

"Älu, äja."

"Ja ä!"

"Brölit"

Boktipset

Jag minns det som vore det igår. Det var en sån där fredag när man satt och ölade i yxan. Jag antar att det mest tjafsades och lyssnades på punk- och hcvinyler som vanligt. Jag antar att det här inte var en av gångerna jag somnade på förfesten. Rätt vad det var snackade vi litteratur och det hela slutade med att Mackan skickade hem mig med Vredens druvor och Gentlmen under armen (antagligen ramlade jag till att börja med runt på Debaser hela natten med dem under armen men you get the point). En ganska ointressant, summarisk och mest nostalgisk historia om hur det kom sig att jag läste två av de bättre böckerna jag läst någonsin.

Igår läste jag i DN (och i Expressen och Aftonbladet - jag har börjat jobba igen) att det ska göras tv-serie av Gentlemen och uppföljaren Gangsters. Jag har faktiskt tidigare funderat fram och tillbaka över varför det inte har hänt, svaret var att Klas Östergren inte har varit sugen innan han kom i kontakt med rätt människor. Först blev jag lite peppad och sen har jag kommit på att det kanske pajjar hela grejen. Det kanske blir som när jag såg De lyckliga kompisarna på tv för första gången, den trogne enterthedragon-läsaren vet vat jag pratar om, att magin helt enkelt försvinner. Det var jag visserligen orolig för redan innan jag läste Gangsters också. Varför ska du in här och gröta tänkte jag. Det blev ju något helt nytt av det hela. Min största skräck var att man skulle mötas av vad jag brukar kalla Blues brothers 2000-syndromet (eller kanske Göta kanal 2 och otaliga andra exempel) där man bara gör samma sak en gång till, fast skitdåligt. Nu blev det ju inte alls så med Gangsters och jag tror att vi kommer uppleva en revidering till av denna historia. Jag baserar denna teori på att det mer eller mindre stod så i klartext i tidningsartikeln. Nu är det bara att längta lite i ett år eller två.

Vredens druvor filmatiserades med bl.a Henry Fonda 1940, den skulle jag också vilja se.

Boktipset

Titta på hela, det är helt klart värt det. Jag känner ett starkt behov av att gifta mig med henne.

Luuk who's talking

Det var lördag igår och jag hade i slutspurten av min semester skaffat mig en ganska imponerande bakfylla. Jag, min bakfylla och mina vänner hamnade i Vinterviken. Jag köpte kaffe och bulle för 49:-. När jag balanserar runt kaffe och bulle på en bricka passerar jag en liten familj. Mannen i familjen tilltalar mig när jag är i höjd med dem. Han pratar högt och tydligt till mig men orden är även adresserade till hans kvinna. "Kolla han har en likadan Melt banana-t-shirt som du har" säger han med dubbla adressater. Jag känner genast igen honom som Martin Luuk - bror till Kristian, författare av böcker som Jag ska sluta träffa folk och börja umgås via kommunikéer och brandmansdelarna i Nilecity. "Åfan" svarade jag.

(Rubriken är lökig, jag vet - kunde bara inte hindra mig själv i tid.)

Sommarlov

Jag tog semester från det här. Nu är jag tillbaka. Jag hade semester i verkliga livet också, imorgon börjar jag jobba. Jag skulle egentligen behöva lite semester för att vila upp mig från min semester.

Jag startar återkomsten lite lugnt med att lägga upp en film:


Han spelade gitarr, bas och sjöng i mitt första riktiga band Defrosted och nu memorerar han kortlekar.